Mia Friedners blogg

I helgen gjorde vi i ordning badrummet. Det är märkligt så mycket man får gjort när man har en deadline. Men nu ska inte jag sitta här och ta åt mig äran för saker jag inte gjort. Ett tillrättaläggande: I helgen gjorde Mats i ordning badrummet. Han målade om, skruvade upp nytt skåp, nya handdukshängare och ny spegel och gjorde på det hela taget så fint att man knappt tänker på att golvet fortfarande är täckt av en sunkig aprikosrosa plastmatta. Jag, däremot, satt i soffan, uppallad mot ett berg av kuddar, med magen i vädret och mina tjocksvullna fötter på bordet och...stickade. Små bebiskoftor. Som en karikatyr av en högggravid kvinna. Då och då, när ingen hade tyckt synd om mig på tillräckligt länge, stönade jag. Varje gång jag behövde resa mig för att gå och kissa (ca en gång i halvtimmen) fick Mats komma och hjälpa mig upp.

Men jag var inte helt immobil. Vi besökte Ikea, denna lilla försmak av helvetet för oss levande som ännu inte bestämt vilken väg vi ska välja i livet. För att göra det extra jävligt besökte vi Ikea två gånger. Dessutom var det lönehelg. Men vi var nästan helt själva där och hittade allt vi skulle ha på tre sekunder och var rörande överens om vartenda inredningsbeslut och ingenting var slut på ta-själv-lagret.

Nä, jag skojar bara.

Efter respektive Ikeabesök var jag så utmattad att jag inte kunde röra mig på flera timmar. Men det kan egentligen inte räknas som en graviditetsrelaterad åkomma. Det är bara den vanliga ikeabaksmällan.

Vårt internet fungerar igen, och jag säger bara: prisa Gud! (Eller Allah, Jehova, Buddha, Karl Marx eller vem man nu ser upp till allra mest). Man blir ju fullkomligt handikappad av att inte ha tillgång till internet, och eftersom jag för tillfället ändå är ganska rörelsehindrad känns det synnerligen onödigt med dubbla handikapp. Hurra alltså för bredbandets återinträde i min tillvaro!

Det är ganska mycket höst nu. Det har det ju i och för sig varit hela sommaren, men man har ändå tänkt att imorgon, kanske, kan vi åka och bada. Vi kanske i alla fall kan dricka kaffe på balkongen. Eller gå från porten till parkeringen utan paraply. Men nu, nu är det skolstart i luften, lukten av våt jord och multnande löv lurar runt husknuten och skinnet knottrar sig när man går ut tidigt på morgonen. Ja, inte på mig då. Jag är ju höggravid och svettas floder så fort jag vickar på lilltån. Om jag kunnat vicka på den alltså, den är stadigt förpackad i stödstrumpa och rör sig inte många millimeter  - men ni fattar grejen.

Vad jag tänker mest på när det blir höst, är kläder. Varje år när sommaren är på väg att rinna ur timglaset tänker jag på snygga höstkläder. På kappor, stövlar, kjolar och fina stickade tröjor. I år mer än vanligt. Antagligen eftersom jag är hänvisad till nämnda stödstrumpor, sneakers med kardborreband (jag kan inte se mina fötter, att försöka knyta skor är inte att tänka på) och byter om till flossisar * så fort jag kommer innanför dörren. Faktum är att ibland byter jag inte om innan jag går utanför dörren heller, och det är ett brott mot min religion, vars tredje budord lyder: "Uppträd aldrig aldrig någonsin på allmän plats eller där någon utom möjligen förlåtande medlemmar ur din närmaste familj kan se dig, iklädd flossisar". Det är helt enkelt inte comme il faut. Men alla regler och lagar, i alla fall de som har med stil, kosthållning och fysisk träning att göra, luckras upp när man är gravid.

Nu, i alla fall, kan jag dregla över modebloggar och hallucinera fram outfits jag ska klä mig i när Leif-i-magen behagat födas och jag äntligen är en kropp igen. Istället för en barbapappa/amöba på tillväxthormon (nej, jag menar ett heligt kärl för livets frukt, givetvis). Men jag vet hur det blir. Jag kommer att gå där och dra barnvagn i mina gamla flossisar och lägga all min eventuella modeenergi på att köpa snygga pyjamasar åt Leif. Tur att man hörs mer än man syns i radion. Annars hade det här kunnat sluta riktigt illa. 


*flossisar= mysbyxor, gärna riktigt slitna och noppriga och obeskrivligt sköna.

Jag har massor att skylla på. Till exempel har vårt internet hemma legat nere i över två veckor. Och så har jag varit på landet. Och så är jag mest tjock och har inget vettigt att säga. Alla sakerna är sanna, men jag antar att antingen har man en blogg eller så ha rman inte det, och eftersom jag fortfarande inte bestämt för att inte ha en blogg, så får jag väl se till att fortsätta ha en. Liksom.

Så, lägenrapport: Sist jag vägde mig hade jag gått upp 13 kilo sen i januari. Jag är nu tyngre än mannen i mitt liv, vilket är praktiskt eftersom jag kan hota med att sätta mig på honom om han inte gör som jag vill. Jag sover dåligt på nätterna,  går inte längre än max 500 meter i taget, gnäller och klagar ouphörligt och läser förlossningsberättelser på nätet med lika delar skräck och fascination. En dag utan stödstrumpor är en förlorad dag för mig, för att inte tala om en dag utan fika. Jag är, med andra ord, höggravid. Det är till och med mindre roligt än det låter. Den enda fördelen är att man inte behöver göra något eftersom man knappt kan röra sig. Det är å andra sidan ingen vidare fördel eftersom man, jag upprepar, knappt kan röra sig.

Vi räknar ner från fyra veckor nu till Leif-i-magens planerade ankomst. Men eftersom varken jag eller Mats någonsin kommit i tid till någonting, så lär väl den 16 september passera obemärkt,  träden hinna skifta färg och jag hinna förvandlas till Jabba the hut innan Leif behagar födas. Det är vad jag tror.

Idag skrev jag en dålig dikt om mazariner. Dessutom blev jag svartare i ansiktet än jag någonsin varit när min nyinköpta mascara löste upp sig i en hormonbetingad gråtattack - det såg faktiskt, jag överdriver inte, ut som om jag målat hela ansiktet svart och sen gått ut i regnet. Det var helt vansinnigt.

Knegarn klagar på att jag är så dålig på att uppdatera nuför tiden. Och det har han ju rätt i. Men när det mesta som händer är att man blir sparkad i revbenen, eller vaggar omkring och inser att man ser ut som ett S i kroppen eller inte kan sova för att man bara har två möjliga sovställningar att välja på, känns det inte som att det finns så mycket intressant att skriva om. Tyvärr. Medan jag funderar över spännande icke-graviditetsrelaterade ämnen, kan ni ju kika in här och läsa om min något sämre men betydligt mer disciplinerade hälfts vedermödor i studion.

Jag har lite Hultsfredsblues, det går inte att komma ifrån. Idag dåg jag att de återinfört endagsbiljetterna, och då kunde jag inte låta bli att tänka: man kanske skulle? Ändå? I morgon, bara sticka ner över dagen... Sen såg jag priset. Rockparty tar 995 kronor för en endagsbiljett. Det tycker jag är rena rånet. Speciellt när det inte ens är särskilt många band jag vill se. Och nakna svennar i skojiga hattar, fulla brudar i bikini och gummistövlar och med tuschmålningar på magen, rajraj och bajsmannen klarar jag mig utan. Det är liksom inte det som är grejen. Och själva grejen: frihetskänslan, basgångarna som dunkar i kroppen, tillåtelsen att ha samma smutsiga jeans i fyra dagar och musiken, musiken, musiken -  den verkar Rockparty liksom ha glömt bort.

Jaha. Det var det. Nu vågar jag inte äta jordgubbar längre. Och jag som varit så sjukt sugen på det ända sen i januari.

Nu åkte de snygga och poetiska grannarna iväg med husvagn till Hultsfred. Vi som är tjocka och har en stödstrumpeverklighet som tränger sig på, vi får stanna hemma i år. Det känns tråkigt. Jag menar, inte för att laguppställningen på Hultan kändes så kolossalt spännande iår, men för att jag bara gillar att vara där. Det hör till. Och det är ett tecken på att sommaren har börjat.

Jag får åka till skåne och lukta på nyklippt gräs istället. Om jag placerar pojkvännen med gitarr i trädgården och kastar tomma ölflaskor omkring mig (alkoholfritt förstås, vad trodde ni), så blir det kanske nästan som festival. Minus baksmällan då.

Karolina Skande lovar att Dr Martens blir trendiga i höst. Äntligen! Som jag har längtat! Jag har spanat in den här trenden överallt: I Paris var det stort redan i höstas och i vintras hade alltid lika koola Cecilia Nordlund skaffat sig ett par. Men i den ljuvligt vackra men shoppingmässigt sorgliga håla där jag bor har de förstås inte funnits att köpa. Men nu jäklar. 90-talet är tillbaka, på allvar.

Idag var en bra dag. Någon hade tänkt på mig för ett jobb som behövde göras. Det är alltid så himla trevligt att bli påtänkt. Jag sa ja förstås, vad trodde ni?
Sen såg jag mig i spegeln och konstaterade att magen nu är såpass stor att resten av mig inte längre ser gigantiskt ut i relation. Med andra ord: mina armar, ben och rumpa som också svällt ut en smula såg inte så tjocksmockiga ut, eftersom man såg dem intill magen, som ser mer och mer ut som en badboll (fortfarande modell mindre, men jag tycker att den är gigantisk). Det kändes bra. Man vill ju gärna hålla valrosstadiet ifrån sig så länge man kan.
Sen fick jag shoppa (en kjol och två linnen), äta glass, äta jordgubbar och kanelbullar och bada i Västersjön.

Sen var jag så trött att jag fick sova lite efter middagen - en förträfflig grön ärtsoppa som jag och M tillagade med gemensamma (minimala) ansträngningar. Och nu skulle det ju sitta fint med en macka...

Det börjar bli lite slitet det där med alla säger Nej Navid. Det är inte sant längre. Navid Modiri är ju för 17 precis överallt. I din radio, på en scen i din närhet, i din MP3:a om du har nåt vett i skallen. Nu ska han debutera som författare också. I höst kommer diktsamlingen Skrik om du brinner ut på Predi förlag. Och så ska han bli programledare för Filmkrönikan. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det verkar som om precis alla säger Ja Navid, just nu.

Alla i hela världen utom jag finns på myspace. Ett tag försökte jag stå emot pressen och den allt överskuggande känslan av att en massa folk hade en massa kul utan mig (ni vet den där känslan som gör att man måste stanna kvar sist av alla på festen, för tänk om det händer nåt jättekul och man missar det). Sen skaffade jag ett myspacekonto. Sen orkade jag inte gå in och skriva nånting och sen glömde jag vad jag hade för inloggningsuppgifter. Sen sov jag i ett par månader. Men nu har jag nog trots allt trillat dit. Jag har antecknat min inloggning. Jag har till och med lagt upp en bild. Jag ska bara skriva en presentation också... och typ, skaffa kompisar och sen måste jag gå in där varje dag och gud vad jobbigt egentligen. När blev det här interaktiva internetlivet ett heltidsjobb?

Men det är ju helt otroligt. Idag surfade jag, min vana trogen, in på Bokus för att kolla dagens bok. Stieg Larsson, Luftslottet som sprängdes för 49 kronor! Det är ju inget att tveka på tänkte jag, och var beredd att offra min pocketprincip för Lisbeth Salanders skull. Jag skulle bara välja ett par andra böcker också, när jag ändå beställde. Det tog tio minuter. När jag gick till kassan hade priset på Stieg Larsson ändrats till 149 kronor och alla de superbilliga exemplaren var slut. Klockan fem i halv tio på morgonen! Jag måste börja gå upp tidigare om det ska vara på det här sättet...