Mia Friedners blogg

Jag har massor att skylla på. Till exempel har vårt internet hemma legat nere i över två veckor. Och så har jag varit på landet. Och så är jag mest tjock och har inget vettigt att säga. Alla sakerna är sanna, men jag antar att antingen har man en blogg eller så ha rman inte det, och eftersom jag fortfarande inte bestämt för att inte ha en blogg, så får jag väl se till att fortsätta ha en. Liksom.

Så, lägenrapport: Sist jag vägde mig hade jag gått upp 13 kilo sen i januari. Jag är nu tyngre än mannen i mitt liv, vilket är praktiskt eftersom jag kan hota med att sätta mig på honom om han inte gör som jag vill. Jag sover dåligt på nätterna,  går inte längre än max 500 meter i taget, gnäller och klagar ouphörligt och läser förlossningsberättelser på nätet med lika delar skräck och fascination. En dag utan stödstrumpor är en förlorad dag för mig, för att inte tala om en dag utan fika. Jag är, med andra ord, höggravid. Det är till och med mindre roligt än det låter. Den enda fördelen är att man inte behöver göra något eftersom man knappt kan röra sig. Det är å andra sidan ingen vidare fördel eftersom man, jag upprepar, knappt kan röra sig.

Vi räknar ner från fyra veckor nu till Leif-i-magens planerade ankomst. Men eftersom varken jag eller Mats någonsin kommit i tid till någonting, så lär väl den 16 september passera obemärkt,  träden hinna skifta färg och jag hinna förvandlas till Jabba the hut innan Leif behagar födas. Det är vad jag tror.