Baksmälla
I helgen gjorde vi i ordning badrummet. Det är märkligt så mycket man får gjort när man har en deadline. Men nu ska inte jag sitta här och ta åt mig äran för saker jag inte gjort. Ett tillrättaläggande: I helgen gjorde Mats i ordning badrummet. Han målade om, skruvade upp nytt skåp, nya handdukshängare och ny spegel och gjorde på det hela taget så fint att man knappt tänker på att golvet fortfarande är täckt av en sunkig aprikosrosa plastmatta. Jag, däremot, satt i soffan, uppallad mot ett berg av kuddar, med magen i vädret och mina tjocksvullna fötter på bordet och...stickade. Små bebiskoftor. Som en karikatyr av en högggravid kvinna. Då och då, när ingen hade tyckt synd om mig på tillräckligt länge, stönade jag. Varje gång jag behövde resa mig för att gå och kissa (ca en gång i halvtimmen) fick Mats komma och hjälpa mig upp.
Men jag var inte helt immobil. Vi besökte Ikea, denna lilla försmak av helvetet för oss levande som ännu inte bestämt vilken väg vi ska välja i livet. För att göra det extra jävligt besökte vi Ikea två gånger. Dessutom var det lönehelg. Men vi var nästan helt själva där och hittade allt vi skulle ha på tre sekunder och var rörande överens om vartenda inredningsbeslut och ingenting var slut på ta-själv-lagret.
Nä, jag skojar bara.
Efter respektive Ikeabesök var jag så utmattad att jag inte kunde röra mig på flera timmar. Men det kan egentligen inte räknas som en graviditetsrelaterad åkomma. Det är bara den vanliga ikeabaksmällan.
Men jag var inte helt immobil. Vi besökte Ikea, denna lilla försmak av helvetet för oss levande som ännu inte bestämt vilken väg vi ska välja i livet. För att göra det extra jävligt besökte vi Ikea två gånger. Dessutom var det lönehelg. Men vi var nästan helt själva där och hittade allt vi skulle ha på tre sekunder och var rörande överens om vartenda inredningsbeslut och ingenting var slut på ta-själv-lagret.
Nä, jag skojar bara.
Efter respektive Ikeabesök var jag så utmattad att jag inte kunde röra mig på flera timmar. Men det kan egentligen inte räknas som en graviditetsrelaterad åkomma. Det är bara den vanliga ikeabaksmällan.
Oj, en inspirerad krönika
Vårt internet fungerar igen, och jag säger bara: prisa Gud! (Eller Allah, Jehova, Buddha, Karl Marx eller vem man nu ser upp till allra mest). Man blir ju fullkomligt handikappad av att inte ha tillgång till internet, och eftersom jag för tillfället ändå är ganska rörelsehindrad känns det synnerligen onödigt med dubbla handikapp. Hurra alltså för bredbandets återinträde i min tillvaro!
Det är ganska mycket höst nu. Det har det ju i och för sig varit hela sommaren, men man har ändå tänkt att imorgon, kanske, kan vi åka och bada. Vi kanske i alla fall kan dricka kaffe på balkongen. Eller gå från porten till parkeringen utan paraply. Men nu, nu är det skolstart i luften, lukten av våt jord och multnande löv lurar runt husknuten och skinnet knottrar sig när man går ut tidigt på morgonen. Ja, inte på mig då. Jag är ju höggravid och svettas floder så fort jag vickar på lilltån. Om jag kunnat vicka på den alltså, den är stadigt förpackad i stödstrumpa och rör sig inte många millimeter - men ni fattar grejen.
Vad jag tänker mest på när det blir höst, är kläder. Varje år när sommaren är på väg att rinna ur timglaset tänker jag på snygga höstkläder. På kappor, stövlar, kjolar och fina stickade tröjor. I år mer än vanligt. Antagligen eftersom jag är hänvisad till nämnda stödstrumpor, sneakers med kardborreband (jag kan inte se mina fötter, att försöka knyta skor är inte att tänka på) och byter om till flossisar * så fort jag kommer innanför dörren. Faktum är att ibland byter jag inte om innan jag går utanför dörren heller, och det är ett brott mot min religion, vars tredje budord lyder: "Uppträd aldrig aldrig någonsin på allmän plats eller där någon utom möjligen förlåtande medlemmar ur din närmaste familj kan se dig, iklädd flossisar". Det är helt enkelt inte comme il faut. Men alla regler och lagar, i alla fall de som har med stil, kosthållning och fysisk träning att göra, luckras upp när man är gravid.
Nu, i alla fall, kan jag dregla över modebloggar och hallucinera fram outfits jag ska klä mig i när Leif-i-magen behagat födas och jag äntligen är en kropp igen. Istället för en barbapappa/amöba på tillväxthormon (nej, jag menar ett heligt kärl för livets frukt, givetvis). Men jag vet hur det blir. Jag kommer att gå där och dra barnvagn i mina gamla flossisar och lägga all min eventuella modeenergi på att köpa snygga pyjamasar åt Leif. Tur att man hörs mer än man syns i radion. Annars hade det här kunnat sluta riktigt illa.
*flossisar= mysbyxor, gärna riktigt slitna och noppriga och obeskrivligt sköna.
Det är ganska mycket höst nu. Det har det ju i och för sig varit hela sommaren, men man har ändå tänkt att imorgon, kanske, kan vi åka och bada. Vi kanske i alla fall kan dricka kaffe på balkongen. Eller gå från porten till parkeringen utan paraply. Men nu, nu är det skolstart i luften, lukten av våt jord och multnande löv lurar runt husknuten och skinnet knottrar sig när man går ut tidigt på morgonen. Ja, inte på mig då. Jag är ju höggravid och svettas floder så fort jag vickar på lilltån. Om jag kunnat vicka på den alltså, den är stadigt förpackad i stödstrumpa och rör sig inte många millimeter - men ni fattar grejen.
Vad jag tänker mest på när det blir höst, är kläder. Varje år när sommaren är på väg att rinna ur timglaset tänker jag på snygga höstkläder. På kappor, stövlar, kjolar och fina stickade tröjor. I år mer än vanligt. Antagligen eftersom jag är hänvisad till nämnda stödstrumpor, sneakers med kardborreband (jag kan inte se mina fötter, att försöka knyta skor är inte att tänka på) och byter om till flossisar * så fort jag kommer innanför dörren. Faktum är att ibland byter jag inte om innan jag går utanför dörren heller, och det är ett brott mot min religion, vars tredje budord lyder: "Uppträd aldrig aldrig någonsin på allmän plats eller där någon utom möjligen förlåtande medlemmar ur din närmaste familj kan se dig, iklädd flossisar". Det är helt enkelt inte comme il faut. Men alla regler och lagar, i alla fall de som har med stil, kosthållning och fysisk träning att göra, luckras upp när man är gravid.
Nu, i alla fall, kan jag dregla över modebloggar och hallucinera fram outfits jag ska klä mig i när Leif-i-magen behagat födas och jag äntligen är en kropp igen. Istället för en barbapappa/amöba på tillväxthormon (nej, jag menar ett heligt kärl för livets frukt, givetvis). Men jag vet hur det blir. Jag kommer att gå där och dra barnvagn i mina gamla flossisar och lägga all min eventuella modeenergi på att köpa snygga pyjamasar åt Leif. Tur att man hörs mer än man syns i radion. Annars hade det här kunnat sluta riktigt illa.
*flossisar= mysbyxor, gärna riktigt slitna och noppriga och obeskrivligt sköna.
Jabba
Jag har massor att skylla på. Till exempel har vårt internet hemma legat nere i över två veckor. Och så har jag varit på landet. Och så är jag mest tjock och har inget vettigt att säga. Alla sakerna är sanna, men jag antar att antingen har man en blogg eller så ha rman inte det, och eftersom jag fortfarande inte bestämt för att inte ha en blogg, så får jag väl se till att fortsätta ha en. Liksom.
Så, lägenrapport: Sist jag vägde mig hade jag gått upp 13 kilo sen i januari. Jag är nu tyngre än mannen i mitt liv, vilket är praktiskt eftersom jag kan hota med att sätta mig på honom om han inte gör som jag vill. Jag sover dåligt på nätterna, går inte längre än max 500 meter i taget, gnäller och klagar ouphörligt och läser förlossningsberättelser på nätet med lika delar skräck och fascination. En dag utan stödstrumpor är en förlorad dag för mig, för att inte tala om en dag utan fika. Jag är, med andra ord, höggravid. Det är till och med mindre roligt än det låter. Den enda fördelen är att man inte behöver göra något eftersom man knappt kan röra sig. Det är å andra sidan ingen vidare fördel eftersom man, jag upprepar, knappt kan röra sig.
Vi räknar ner från fyra veckor nu till Leif-i-magens planerade ankomst. Men eftersom varken jag eller Mats någonsin kommit i tid till någonting, så lär väl den 16 september passera obemärkt, träden hinna skifta färg och jag hinna förvandlas till Jabba the hut innan Leif behagar födas. Det är vad jag tror.
Så, lägenrapport: Sist jag vägde mig hade jag gått upp 13 kilo sen i januari. Jag är nu tyngre än mannen i mitt liv, vilket är praktiskt eftersom jag kan hota med att sätta mig på honom om han inte gör som jag vill. Jag sover dåligt på nätterna, går inte längre än max 500 meter i taget, gnäller och klagar ouphörligt och läser förlossningsberättelser på nätet med lika delar skräck och fascination. En dag utan stödstrumpor är en förlorad dag för mig, för att inte tala om en dag utan fika. Jag är, med andra ord, höggravid. Det är till och med mindre roligt än det låter. Den enda fördelen är att man inte behöver göra något eftersom man knappt kan röra sig. Det är å andra sidan ingen vidare fördel eftersom man, jag upprepar, knappt kan röra sig.
Vi räknar ner från fyra veckor nu till Leif-i-magens planerade ankomst. Men eftersom varken jag eller Mats någonsin kommit i tid till någonting, så lär väl den 16 september passera obemärkt, träden hinna skifta färg och jag hinna förvandlas till Jabba the hut innan Leif behagar födas. Det är vad jag tror.
Spännande
Idag skrev jag en dålig dikt om mazariner. Dessutom blev jag svartare i ansiktet än jag någonsin varit när min nyinköpta mascara löste upp sig i en hormonbetingad gråtattack - det såg faktiskt, jag överdriver inte, ut som om jag målat hela ansiktet svart och sen gått ut i regnet. Det var helt vansinnigt.
Jag är så himla tråkig
Knegarn klagar på att jag är så dålig på att uppdatera nuför tiden. Och det har han ju rätt i. Men när det mesta som händer är att man blir sparkad i revbenen, eller vaggar omkring och inser att man ser ut som ett S i kroppen eller inte kan sova för att man bara har två möjliga sovställningar att välja på, känns det inte som att det finns så mycket intressant att skriva om. Tyvärr. Medan jag funderar över spännande icke-graviditetsrelaterade ämnen, kan ni ju kika in här och läsa om min något sämre men betydligt mer disciplinerade hälfts vedermödor i studion.
The Hulingen blues
Jag har lite Hultsfredsblues, det går inte att komma ifrån. Idag dåg jag att de återinfört endagsbiljetterna, och då kunde jag inte låta bli att tänka: man kanske skulle? Ändå? I morgon, bara sticka ner över dagen... Sen såg jag priset. Rockparty tar 995 kronor för en endagsbiljett. Det tycker jag är rena rånet. Speciellt när det inte ens är särskilt många band jag vill se. Och nakna svennar i skojiga hattar, fulla brudar i bikini och gummistövlar och med tuschmålningar på magen, rajraj och bajsmannen klarar jag mig utan. Det är liksom inte det som är grejen. Och själva grejen: frihetskänslan, basgångarna som dunkar i kroppen, tillåtelsen att ha samma smutsiga jeans i fyra dagar och musiken, musiken, musiken - den verkar Rockparty liksom ha glömt bort.
Giftigt
Jaha. Det var det. Nu vågar jag inte äta jordgubbar längre. Och jag som varit så sjukt sugen på det ända sen i januari.
Avundsjukan
Nu åkte de snygga och poetiska grannarna iväg med husvagn till Hultsfred. Vi som är tjocka och har en stödstrumpeverklighet som tränger sig på, vi får stanna hemma i år. Det känns tråkigt. Jag menar, inte för att laguppställningen på Hultan kändes så kolossalt spännande iår, men för att jag bara gillar att vara där. Det hör till. Och det är ett tecken på att sommaren har börjat.
Jag får åka till skåne och lukta på nyklippt gräs istället. Om jag placerar pojkvännen med gitarr i trädgården och kastar tomma ölflaskor omkring mig (alkoholfritt förstås, vad trodde ni), så blir det kanske nästan som festival. Minus baksmällan då.
Jag får åka till skåne och lukta på nyklippt gräs istället. Om jag placerar pojkvännen med gitarr i trädgården och kastar tomma ölflaskor omkring mig (alkoholfritt förstås, vad trodde ni), så blir det kanske nästan som festival. Minus baksmällan då.
Höstens färger
Karolina Skande lovar att Dr Martens blir trendiga i höst. Äntligen! Som jag har längtat! Jag har spanat in den här trenden överallt: I Paris var det stort redan i höstas och i vintras hade alltid lika koola Cecilia Nordlund skaffat sig ett par. Men i den ljuvligt vackra men shoppingmässigt sorgliga håla där jag bor har de förstås inte funnits att köpa. Men nu jäklar. 90-talet är tillbaka, på allvar.
En mycket bra dag
Idag var en bra dag. Någon hade tänkt på mig för ett jobb som behövde göras. Det är alltid så himla trevligt att bli påtänkt. Jag sa ja förstås, vad trodde ni?
Sen såg jag mig i spegeln och konstaterade att magen nu är såpass stor att resten av mig inte längre ser gigantiskt ut i relation. Med andra ord: mina armar, ben och rumpa som också svällt ut en smula såg inte så tjocksmockiga ut, eftersom man såg dem intill magen, som ser mer och mer ut som en badboll (fortfarande modell mindre, men jag tycker att den är gigantisk). Det kändes bra. Man vill ju gärna hålla valrosstadiet ifrån sig så länge man kan.
Sen fick jag shoppa (en kjol och två linnen), äta glass, äta jordgubbar och kanelbullar och bada i Västersjön.
Sen var jag så trött att jag fick sova lite efter middagen - en förträfflig grön ärtsoppa som jag och M tillagade med gemensamma (minimala) ansträngningar. Och nu skulle det ju sitta fint med en macka...
Sen såg jag mig i spegeln och konstaterade att magen nu är såpass stor att resten av mig inte längre ser gigantiskt ut i relation. Med andra ord: mina armar, ben och rumpa som också svällt ut en smula såg inte så tjocksmockiga ut, eftersom man såg dem intill magen, som ser mer och mer ut som en badboll (fortfarande modell mindre, men jag tycker att den är gigantisk). Det kändes bra. Man vill ju gärna hålla valrosstadiet ifrån sig så länge man kan.
Sen fick jag shoppa (en kjol och två linnen), äta glass, äta jordgubbar och kanelbullar och bada i Västersjön.
Sen var jag så trött att jag fick sova lite efter middagen - en förträfflig grön ärtsoppa som jag och M tillagade med gemensamma (minimala) ansträngningar. Och nu skulle det ju sitta fint med en macka...
Ingen säger Nej Navid
Det börjar bli lite slitet det där med alla säger Nej Navid. Det är inte sant längre. Navid Modiri är ju för 17 precis överallt. I din radio, på en scen i din närhet, i din MP3:a om du har nåt vett i skallen. Nu ska han debutera som författare också. I höst kommer diktsamlingen Skrik om du brinner ut på Predi förlag. Och så ska han bli programledare för Filmkrönikan. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det verkar som om precis alla säger Ja Navid, just nu.
Vi som väntar på Harry
Väntar du också otåligt på nästa Harry Potter-bok? Ligger du vaken på nätterna och funderar på vem JK Rowling ska ta livet av den här gången? Du är i gott sällskap. Kanadensarna i Urban Tapestry grubblade så mycket på saken att de blev tvugna att skriva en låt om det, Hey JK.
Interaktiv stress
Alla i hela världen utom jag finns på myspace. Ett tag försökte jag stå emot pressen och den allt överskuggande känslan av att en massa folk hade en massa kul utan mig (ni vet den där känslan som gör att man måste stanna kvar sist av alla på festen, för tänk om det händer nåt jättekul och man missar det). Sen skaffade jag ett myspacekonto. Sen orkade jag inte gå in och skriva nånting och sen glömde jag vad jag hade för inloggningsuppgifter. Sen sov jag i ett par månader. Men nu har jag nog trots allt trillat dit. Jag har antecknat min inloggning. Jag har till och med lagt upp en bild. Jag ska bara skriva en presentation också... och typ, skaffa kompisar och sen måste jag gå in där varje dag och gud vad jobbigt egentligen. När blev det här interaktiva internetlivet ett heltidsjobb?
Saker av vikt
Tänk att åtta kilo kan göra så mycket. Åtta kilo fett, blod, vatten, hinnor och Leif tyngre är min kropp helt plötsligt ointresserad av sånt den förut tyckte var kul. I fredags till exempel, hade jag tänkt ta mig ner till Bandstandfinalen och heja på De la rue. Men den åtta kilo tyngre kroppen ville istället gå lägga sig klockan halv tio, för den hade ont i höfterna och gäspade. Jaha.
Igår var det födelsedagskalas. Såna brukar jag gilla. Jag brukar aldrig vilja gå hem och oftast blir jag utslängd ungefär samtidigt som tidningsbudet tassar in i trapphuset. Men igår sa den åtta kilo tyngre kroppen klockan kvart i elva: stopp och belägg. Nu har vi varit här alldeles för länge. Jag har ont i vartenda ligament och behöver en ostmacka och en god natts sömn. Nu på stuberten. Det var inte mycket annat att göra åt saken än att knata hem.
Oj, sa jag knata? Fel av mig. Den åtta kilo tyngre kroppen vill inte gå någonstans, då börjar det gnissla och gnälla alldeles väldigt precis överallt. Istället vill den åka bil.
Jag är hur kul som helst nuför tiden.
Snuvad på konfekten
Men det är ju helt otroligt. Idag surfade jag, min vana trogen, in på Bokus för att kolla dagens bok. Stieg Larsson, Luftslottet som sprängdes för 49 kronor! Det är ju inget att tveka på tänkte jag, och var beredd att offra min pocketprincip för Lisbeth Salanders skull. Jag skulle bara välja ett par andra böcker också, när jag ändå beställde. Det tog tio minuter. När jag gick till kassan hade priset på Stieg Larsson ändrats till 149 kronor och alla de superbilliga exemplaren var slut. Klockan fem i halv tio på morgonen! Jag måste börja gå upp tidigare om det ska vara på det här sättet...
Urmannen
Min kille har äntligen funnit sin roll i denna märkliga tid av foglossningsgnäll och lakritsglasscravings. Ett tag var han lite vilse, visste inte om han förväntades tycka synd om mig eller muntra upp mig, bli sympatidräktig eller dricka för mig också. Men nu vet han.
Han är urmannen, och han gör det som män i alla tider gjort för att ta hand om sina familjer. Han håller vakt. Och han dödar. Han dödar allt som hotar hans kvinna och hans avkomma.
I det här fallet betyder det att han har köppt en jätterolig flugsmälla som är utformad som ett strömförande tennisrack, och svingar varenda försommarvirrig geting till skogs med en tjusig backhand. En fluga i sommarstugan som kan störa den gravida kvinnans nattsömn? Den ska nog få se på grillat! Doften av bränd insekt ligger tät över vår nyoljade altan och pojkvännen är nöjd med dagens värv. Vilken allomfattande, berusande känsla av makt!
Äntligen en hobby som förenar nytta med nöje. För bara 29.90.
Han är urmannen, och han gör det som män i alla tider gjort för att ta hand om sina familjer. Han håller vakt. Och han dödar. Han dödar allt som hotar hans kvinna och hans avkomma.
I det här fallet betyder det att han har köppt en jätterolig flugsmälla som är utformad som ett strömförande tennisrack, och svingar varenda försommarvirrig geting till skogs med en tjusig backhand. En fluga i sommarstugan som kan störa den gravida kvinnans nattsömn? Den ska nog få se på grillat! Doften av bränd insekt ligger tät över vår nyoljade altan och pojkvännen är nöjd med dagens värv. Vilken allomfattande, berusande känsla av makt!
Äntligen en hobby som förenar nytta med nöje. För bara 29.90.
Finns skönhet om ingen märker den?
Jag visste det hela tiden. Skönhet och geni är helt beroende av omständigheterna. Alltså, de kan finnas där hela tiden, men det beror på omständigheter om vi, vanliga dödliga stressade, uppfattar dem. Jag snubblade precis över den här jättelånga artikeln från Washington Post. De placerade en av världens skickligaste klassiska musiker, violinisten Joshua Bell, på en tunnelbanestation i Washington mitt i morgonrusningen. Han såg ut som en vanlig gatumusikant, men han spelade några av den klassiska musikhistoriens mest avancerade stycken, på en av världens dyrast fioler. Hur många människor stannade och lyssnade?
Jag vill tro, att även om jag inte kände till Joshua Bell eller var bekant med musiken han spelade, så skulle jag ha känt igen skönhet och geni och stannat upp. Men jag vet inte. Det beror nog på hur bråttom jag hade haft till jobbet.
Jag vill tro, att även om jag inte kände till Joshua Bell eller var bekant med musiken han spelade, så skulle jag ha känt igen skönhet och geni och stannat upp. Men jag vet inte. Det beror nog på hur bråttom jag hade haft till jobbet.
Packa handduken
Alltså, nu var det länge sen jag skrev TA DET LUGNT på min miniräknare med stora, trygga bokstäver. Det var länge sen jag döpte min dator till Eddie. Det var länge sen jag kunde citera långa stycken ur Liftarens guide till galaxen utantill. (Och det var definitivt länge sen männen var riktiga män, kvinnorna riktiga kvinnor och de små, ludna varelserna från Alpha Centauri verkligen var små, ludna varelser från Apha Centauri). Trots detta kanske jag packar ner handduken i handväskan i morgon. Det fanns trots allt en tid när Liftarens var min heliga bok. Det är nog tur för alla att den tiden är sedan länge förbi, men jag ser ingen anledning att inte vederbörligen hedra upphovsmannen till detta märkliga verk.
Ta med handduken på shoppingrundan i morgon alltså. Det är Towel Day!
Ta med handduken på shoppingrundan i morgon alltså. Det är Towel Day!
Förväntan
Som jag har väntat på Stieg Larssons Flickan som lekte med elden. Jo, jag vet att den har varit ute länge. Att den finns på biblioteket. Men jag tycker om att äga mina böcker och jag tycker om att äga dem i pocket. Det gör att det inte är nån katastrof om jag skulle smula choklad i dem eller spilla kaffe på omslaget. Och visst ser inbundna böcker mycket snyggare ut i hyllan, men det är ju inte det som är den ursprungliga poängen med böcker, eller hur? Att de ska stå i en hylla? (även om de oftast hamnar där, förr eller senare). Meningen måste ju vara att man ska läsa dem, och eftersom jag ständigt befinner mig någonstans där jag behöver nåt att läsa: på en buss, i ett väntrum, i en kö, på balkongen... så är pocketboken oslagbar. Ska man släpa runt inbundna tegelstenar i väskan hela tiden får man ju slagsida efter ett tag.
Och nu gällde det Flickan som lekte med elden. Igår fick jag äntligen denna hett efterlängtade pockettitel i min hand. Jag vände och vred på den. Den är tjock. Den lovar jag gott. Och nu vågar jag inte börja läsa den. Jag är rädd för att:
1) Den inte ska vara så bra som jag vill att den ska vara
2) Den ska vara fantastisk och jag inte ska kunna lägga den åt sidan och därmed inte få något annat gjort på hela helgen.
alltså måste jag beta av min to do-lista först. Sen får jag lov att läsa. Om jag törs.
Och nu gällde det Flickan som lekte med elden. Igår fick jag äntligen denna hett efterlängtade pockettitel i min hand. Jag vände och vred på den. Den är tjock. Den lovar jag gott. Och nu vågar jag inte börja läsa den. Jag är rädd för att:
1) Den inte ska vara så bra som jag vill att den ska vara
2) Den ska vara fantastisk och jag inte ska kunna lägga den åt sidan och därmed inte få något annat gjort på hela helgen.
alltså måste jag beta av min to do-lista först. Sen får jag lov att läsa. Om jag törs.
Orealistiska projekt
Idag blev jag alldeles upprörd när jag insåg att jag glömt bort det här, som Film-Josefin tipsade mig om redan för ett halvår sen. Jag blev så upprörd att jag övervägde att skriva ihop en historia på en vecka. Med ett dygn avsatt till redigering skulle det innebära att jag behövde skriva ungefär 10 sidor om dagen i fem dagar. Jag kom på en idé. Jag ttill och med plottade ut den lite. Jag började faktiskt rentav skriva. Sen gick strömmen. Och då kom jag till sans.
Jag hade nog, med ett mått av självdisciplin som jag inte riktigt besitter, kunnat klämma ur mig rätt antal tecken på en vecka. Men kvalitén hade blivit därefter. Jag hade skrivit ihop nåt som jag varit rädd för att läsa igenom en månad senare. Och då är det ju ändå ingen mening med att skicka in det till en tävling. Nä, jag satsar på det här istället.
Jag hade nog, med ett mått av självdisciplin som jag inte riktigt besitter, kunnat klämma ur mig rätt antal tecken på en vecka. Men kvalitén hade blivit därefter. Jag hade skrivit ihop nåt som jag varit rädd för att läsa igenom en månad senare. Och då är det ju ändå ingen mening med att skicka in det till en tävling. Nä, jag satsar på det här istället.
Bekymmersfri
Idag är det min födelsedag. Jag blir lastgammal. 32. Fast jag har ingen ångest över det. Jag har inte tid. Det är så mycket som står före i ångestkön. Så mycket annat man måste bekymra sig över.
Men idag är det min födelsedag. Så jag tänkte försöka undvika att bekymra mig alls och helt enkelt bara luta mig tillbaka och ta det lite lugnt. Det har man väl rätt till när man strävat sig igenom 32 långa år här på jorden?
Men idag är det min födelsedag. Så jag tänkte försöka undvika att bekymra mig alls och helt enkelt bara luta mig tillbaka och ta det lite lugnt. Det har man väl rätt till när man strävat sig igenom 32 långa år här på jorden?
Äsch
Såhär är det ju: antingen har man nåt att säga. Eller så har man inte det. Och det är klart att man kan tvinga sig att berätta saker som att årets Popadelica var en hit, att vi alla gråter efter inbrottet i Tellus-studion, att jag just läst ut Åsa Nilssons Svart stig och gillade den, att vi köpte en begagnad barnvagn som såg helt ny ut för en fjärdedel av nypriset, att jag försöker skriva saker och att det går trögt och att hela långa helgen ska jag vara på landet och måla om utedasset och läsa deckare.
Men jag kommer inte på några bra sätt att skriva det på. Jag vet inte om jag har tröttnat på navelskåderiet eller om jag bara är trött.
Jag ska fundera på det i helgen. Jag ska också fundera på varför det är så svårt att skriva när man både vill och har tid. Jag fastnar på myspace. På andra människors bloggar. I lättlästa, sköna böcker. I lagom onödiga msnkonversationer. Jag borde ju skriva poesi i stället. Lagom dålig. Jag borde producera låttexter. Jag borde skriva kärnfull prosa, i allafall ett par meningar om dagen. Ett sånt slöseri med tid.
Om jag inte lyckas med något annat borde jag åtminstonne öva på att spela gitarr innan magen blir så stor att jag inte kan ha gitarren i knät längre. Då får jag övergå till munspel.
Nu ska jag åka till Ica Maxi och trängas med de andra hemmafruarna och fundera över varför jag känner mig så ur fas och improduktiv. Kan man skylla det också på hormonerna?
Men jag kommer inte på några bra sätt att skriva det på. Jag vet inte om jag har tröttnat på navelskåderiet eller om jag bara är trött.
Jag ska fundera på det i helgen. Jag ska också fundera på varför det är så svårt att skriva när man både vill och har tid. Jag fastnar på myspace. På andra människors bloggar. I lättlästa, sköna böcker. I lagom onödiga msnkonversationer. Jag borde ju skriva poesi i stället. Lagom dålig. Jag borde producera låttexter. Jag borde skriva kärnfull prosa, i allafall ett par meningar om dagen. Ett sånt slöseri med tid.
Om jag inte lyckas med något annat borde jag åtminstonne öva på att spela gitarr innan magen blir så stor att jag inte kan ha gitarren i knät längre. Då får jag övergå till munspel.
Nu ska jag åka till Ica Maxi och trängas med de andra hemmafruarna och fundera över varför jag känner mig så ur fas och improduktiv. Kan man skylla det också på hormonerna?
Spänningen är olidlig
Det blev en låttext. Men den satt långt inne, oj oj oj. Kanske är problemet att jag i nuvarande tillstånd inte kan lura fram textfragmenten med löften om party och sen limma ihop dem med rödtjut eller tjeckiskt öl. Det blir liksom inte alls samma sak med apelsinjuice.
Men texten blev skriven och den blev insjungen i studio samma eftermiddag. Det kallar jag effektivt. Här kommer man, inom kort, att kunna lyssna på resultatet. Ni kan knappt bärga er, eller hur?
Men texten blev skriven och den blev insjungen i studio samma eftermiddag. Det kallar jag effektivt. Här kommer man, inom kort, att kunna lyssna på resultatet. Ni kan knappt bärga er, eller hur?
Skrivkramp
Jag försöker skriva en låttext. Faktum är att jag har försökt skriva en låttext den senaste månaden. Och det bara går inte. Jag får inte till det. Det blir tamt, innehållslöst, slarvigt rimmat, klumpigt... blä. Jag som trodde att jag lärt mig skriva utan hjälp av den gudomliga inspirationen, att jag numera kunde sätta mig ner och tvinga fram text. Uppenbarligen beror det på vad som ska produceras. Med låttexter går det inte.
Suck.
Tjock är jag också.
Suck.
Tjock är jag också.
Star Warsleda
Mats och jag har kastat oss in i ett Star Wars-maraton. Ja, inte den sorten där man drar ner persinennerna, bunkrar upp med skräpmat och kaffe och stannar inne och ser alla sex filmerna på raken. Vi tar det lugnt, en film per kväll. Följaktligen har vi bara sett de två första än så länge. Det var ett tag sen jag såg dem sist, och när jag sitter och gäspar under spännande jaktscener och är på väg att somna under stridsekvenserna, påminns jag om varför jag inte sett om dem. De är ju rätt dåliga. De nya, alltså. Det krävs ju faktiskt inte så jättemycket för att adrenalinet ska pumpa igång och man i alla fall ska tycka att en story är spännande, även om den kanske inte har så många andra kvalitéer. Men det här är bara segt, småtråkigt och sinkat av halvtaskigt skådespeleri. Synd. Storyn förtjänar mer än så.
Insiktsfull
Världens finaste systerdotter, två och en halv månad gammal, är på besök. Med sköldpaddapyjamas och allt. Och jag inser två saker:
- Ska det vara såhär jobbigt att styra en barnvagn?
- Å herregud, jag har en sån där i magen! Den kommer att komma ut och vad gör jag då?
- Ska det vara såhär jobbigt att styra en barnvagn?
- Å herregud, jag har en sån där i magen! Den kommer att komma ut och vad gör jag då?
Hemmafrulivet
Vilken hemmafru jag är! Förmiddagen ägnade jag åt att färga håret (som lyxhustru behöver man aldrig ha bråttom med nånting). Nu har jag bakat citronmuffins och strax kommer grannen, som också är hemmafru för närvarande, över och dricker en kopp kaffe på balkongen. Ja, och sen är det väl lagom att börja med middagen som ska stå på bordet när mannnen kommer hem från jobbet...
Surrealism
Igår var vi (jag, Mats och Leif-i-magen) på ultaljudsundersökning. Det var en surrealistisk upplevelse. Det som var alla bisarrast var det här: Det var någon därinne! Det var nån som bodde där! Jag hade nog inte riktigt trott på det förrän jag faktiskt fick bildbevis. Jag menar, det hade ju kunnat vara vad som helst. Gas. Påskgodis. En elefant. En leksakstraktor...
Påsken
Det har varit påsk. Och det vet ju alla att under påsken kan man inte sitta och blogga, så äter man sill och ägg och eldar ris (och i somliga fall, gamla mikrovågsugnar) och letar efter påskägg som listiga åttaåringar har gömt alldeles för väl och läser avkopplande böcker och spanar på vitsippor i skogsgläntorna. Dessutom är bredbandet helt sjukt långsamt hos Mats föräldrar.
Barndomsminnen
Maria Gripe är död. Hon var en stor, och säregen författare, som hamnat lite i skuggan av Astrid Lindgren. Jag tror att jag ska ta och läsa om Skugg-böckerna. Jag älskade dem. Och Tordyveln flyger i skymningen. Och Agnes Cecilia. Och böckerna om Nattpappan, som mormor läste högt för mig!
Jag tror jag måste gråta en skvätt.
Jag tror jag måste gråta en skvätt.
Vilken tur att Denise Mina finns
För när man ligger vaken på soffan (för att inte störa sovande pojkvän) och omöjligt kan sova mer än tio minuter åt gången på grund av hosta, då är Den sista utvägen, tredje delen i Minas Garnethilltrilogi, den bästa kompis man kan ha.
Hitvarning
Av någon outgrundlig anledning kan man rösta på vår låt The right accessories på Expressens Jönköpingssida idag. Tydligen kan den bli utnämnd till veckans hit. Hur den hamnat där har vi ingen aning om, men ni kan väl rösta på den ändå?
Nu får det vara nog
Nu har jag läst ut den fantastiskt tramsiga men bitvis ändå matnyttiga Handbok för gravida - allt din doktor inte berättar samt delar av mastodontverket Att föda och vänta barn. Nu får det vara nog på ett tag. Nu ska jag läsa deckare och Alan Ayckbourns Den listiga konsten: att skriva och regissera dramatik.
Kommunfullmäktige beslutar
Det blir dubbelspår i Vättern. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Dags att flytta kanske?
Billie räddar min dag än en gång
Kunde knappt röra mig när jag steg ur sängen i morse. Kände mig färdig för rullatorn, om inte för bårhuset riktigt än. Så kan det gå när man sysslar med ridning på fritiden. Jag hade liksom på känn att det här skulle bli en ganska dålig dag. Sen missade jag bussen, det börjar bli en vana. Min känsla utbyttes i visshet. Sen fick jag veta att Billie the vision and the dancers släpper ny skiva den 11 april och att recensionsex av den skivan är på väg hem till mig. Då blev allt ganska bra igen. Och nu ska jag snart äta lunch med min bästaste kompis. Så min tillvaro kanske rycker upp sig lite trots allt.
Gott exempel
Nu är båda våra succébokningar från förra sommarens födelsedagsfestival bokade till Popadelica: Miss Li och Navid Modiri. Inte illa. Huruvida det blir någon födelsedagsfestival den här sommar är låter jag vara osagt...
Otursdagen
Jag fixade i ordning håret. Tio minuter senare såg det ut som en höstack. Jag knäppte nya kappan och översta knappen sprätte iväg på hallgolvet. Jag gick ut för att gå till bussen och insåg att kjolen kröp upp på låren eftersom jag glömt att ta på mig underkjol, och fick gå tillbaka upp till lägenheten och dra på mig en sådan, och missade därför bussen.
Det är inte utan att man oroar sig lite för hur den här dagen ska fortlöpa....
Det är inte utan att man oroar sig lite för hur den här dagen ska fortlöpa....
Bättre sent
Inte förrän nu lyckades jag inhandla Regina Spectors fina skiva Begin to Hope. Jag vet att jag är sen och att det är nästan oförlåtligt eftersom jag hade Fidelity i MP:s spelaren och gick och nynnade på den halva förra året.
Men bättre sent än aldrig är ett ganska förlåtande motto och nu har jag skivan och gillar. Den är både egensinnig och vacker.
Och Isolation Years Sign, sign, som jag äntligen kom mig för att köpa när jag skulle recensera spelningen i fredags är för övrigt precis den sortens mjuka pop som jag alltid behöver. Även om de är gladare än vanligt. Och även om de passar bäst i snö.
Men bättre sent än aldrig är ett ganska förlåtande motto och nu har jag skivan och gillar. Den är både egensinnig och vacker.
Och Isolation Years Sign, sign, som jag äntligen kom mig för att köpa när jag skulle recensera spelningen i fredags är för övrigt precis den sortens mjuka pop som jag alltid behöver. Även om de är gladare än vanligt. Och även om de passar bäst i snö.
Självdisciplin
Jag har nog nästan sämst självdisciplin av alla jag känner. (Just nu, till exempel, håller jag egentligen på att skriva en rapport om kreativa språkmiljöer. Men jag var tvungen att avbryta det intressanta arbetet för att skriva ett blogginlägg om min dåliga självdisciplin).
Det är först nu jag har fattat hur dålig den verkligen är. Häromdagen sa en mig mycket närstående person till mig:
- Din självdisciplin är verkligen usel.
- Vaddå? sa jag. Inte jämt väl? Jag går ju till exempel och tränar ganska ofta.
- Den är usel, fortsatte han. Om du hade haft självdiscpilin hade du varit forskare nu.
- Men jag avskyr att skriva akademiskt! försvarade jag mig. Jag tycker det är tråkigt, det var ju en av anledningarna till att jag blev journalist. Och varför tror du att det aldrig blev mer än en c-uppsats?
- För att du har dålig självdiscpiplin?
- Nej, för att jag hatar att skriva akademiska texter.
- Okej, men i så fall hade du varit författare nu. Om du haft någon självdisciplin.
Det finns ingenting att säga om det. Han har förmodligen rätt. Så, vad kan man göra åt det?
Det är först nu jag har fattat hur dålig den verkligen är. Häromdagen sa en mig mycket närstående person till mig:
- Din självdisciplin är verkligen usel.
- Vaddå? sa jag. Inte jämt väl? Jag går ju till exempel och tränar ganska ofta.
- Den är usel, fortsatte han. Om du hade haft självdiscpilin hade du varit forskare nu.
- Men jag avskyr att skriva akademiskt! försvarade jag mig. Jag tycker det är tråkigt, det var ju en av anledningarna till att jag blev journalist. Och varför tror du att det aldrig blev mer än en c-uppsats?
- För att du har dålig självdiscpiplin?
- Nej, för att jag hatar att skriva akademiska texter.
- Okej, men i så fall hade du varit författare nu. Om du haft någon självdisciplin.
Det finns ingenting att säga om det. Han har förmodligen rätt. Så, vad kan man göra åt det?
Naken
Idag gick jag till jobbet med byxorna öppna. Det var inte av misstag. Mina svara stuprörsjeans gick helt enkelt inte att knäppa, så jag satte ett gummiband om knappen för att hålla dem uppe, och drog ner ett långt linne över så att anordningen inte syns. Det känns ändå märkligt naket. Och lite dragigt är det också, när Vättervindarna tar i.
Det vanliga livet
Å vad skönt, jag slipper bli helt insöad: på fredag kommer Isolation Years till Bongo och sprider lite härligt norrländskt vemod. Precis vad jag kan behöva. Jag blev så inspirerad att jag försökte gå in på Ginza och beställa deras senaste skiva, men naturligtvis uppstod ett tekniskt fel och allt hängde sig. Typiskt. Jag får lyssna på Säkert så länge.
Skrämmande förändringar
Mina senaste bokinköp:
Barnaboken Anna Wahlgren
Uppdrag mamma Anna Björkman, Martina Haag, Emma Hamberg med flera
Var jag hänger i cyberspace:
Familjeliv
Vad som fascinerar mig:
Kompis som mms:ar ultraljudsbild på bebisen i hennes mage
På inköpslistan:
Fula byxor med mudd i midjan.
Jag har inte ens öppnat senste numret av Sonic. Utan att jag hunnit fatta hur det gick till har tillvaron liksom ändrat fokus. Det är både spännande, läskigt och lite sorgligt. Tjock har jag blivit också.
Barnaboken Anna Wahlgren
Uppdrag mamma Anna Björkman, Martina Haag, Emma Hamberg med flera
Var jag hänger i cyberspace:
Familjeliv
Vad som fascinerar mig:
Kompis som mms:ar ultraljudsbild på bebisen i hennes mage
På inköpslistan:
Fula byxor med mudd i midjan.
Jag har inte ens öppnat senste numret av Sonic. Utan att jag hunnit fatta hur det gick till har tillvaron liksom ändrat fokus. Det är både spännande, läskigt och lite sorgligt. Tjock har jag blivit också.
Våren kommer!
Vågar man tro på att det är vår, verkligen? Vågar man krypa fram från under stenen och börja andas?
Helt plötsligt känns det som om det kan finnas sånt som är roligt igen. Och det känns som om jag äntligen börjar få en liten gnutta grepp om vad mitt jobb egentligen går ut på. Det är ju så dags nu.
Helt plötsligt känns det som om det kan finnas sånt som är roligt igen. Och det känns som om jag äntligen börjar få en liten gnutta grepp om vad mitt jobb egentligen går ut på. Det är ju så dags nu.
Tråkig
Idag skulle jag ha gått på en inflyttningsfest. Men jag är förkyld, och så trött att ögonen går i kors. Så det blir nog så illa att jag får krypa ner i sängen med en godispåse och se the Ark ta hem segern i Melodifestivalen istället.
Det känns som om jag har blivit en ganska tråkig typ på sista tiden.
Det känns som om jag har blivit en ganska tråkig typ på sista tiden.
Teknik
Först har internet strulat här i Marieborg. Sen har blogg.se strulat och inte velat publicera mina inlägg. Och sen har internet strulat igen. Ja, ni fattar. Det där Popadelicainlägget skrev jag för ungfär en vecka sen, när det fotfarande var lite av en nyhet att Popadelica släppt sina första artister.
Det är så det är med den nya tekniken. Den fungerar aldrig när man behöver den.
Det är så det är med den nya tekniken. Den fungerar aldrig när man behöver den.
Årets första festival
Nu har Popadelica släppt de första av årets akter! Det ser spännande ut.
Bokrea
Idag börjar bokrean. Jag brukar försöka hålla mig därifrån. Det finns ändå aldrig nånting jag vill ha i katalogen. Och jag föredrar att köpa pocketböcker för de är så himla mycket smidigare att: bära med sig, ligga på rygg och läsa, läsa i badkaret och läsa på motionscykeln på gymmet.
Trots denna inställning har konstigt nog ännu ingen bokrea passerat utan att jag köpt minst fem böcker. I år lär inte bli nåt undantag. Jag tror jag tar en sväng ner till akademibokandeln nu och trängs en stund innan jag och Mia ska haloumifrossa till lunch.
Trots denna inställning har konstigt nog ännu ingen bokrea passerat utan att jag köpt minst fem böcker. I år lär inte bli nåt undantag. Jag tror jag tar en sväng ner till akademibokandeln nu och trängs en stund innan jag och Mia ska haloumifrossa till lunch.
Underverk
Under antiken utnämndes världens sju underverk. De var:
Cheopspyramiden
Kolossen på Rodhos
Babylons hängande trädgårdar
Artemistemplet i Efesos
Zeusstatyn i Olympia
Fyrtornet på Faros
Mausoleet i Halikarnasoss
Nu finns bara pyramiden kvar av de gamla underverken och dessutom kan man ju inte precis säga att de representerar hela världen. Därför genomförs nu en världsomfattande omröstning om vad som nu borde anses vara världens sju underverk. 21 kandidater har nominerats. Reslutatet ofentliggörs den sjunde juli i år. (070707). Här kan du rösta på dina favoriter.
Cheopspyramiden
Kolossen på Rodhos
Babylons hängande trädgårdar
Artemistemplet i Efesos
Zeusstatyn i Olympia
Fyrtornet på Faros
Mausoleet i Halikarnasoss
Nu finns bara pyramiden kvar av de gamla underverken och dessutom kan man ju inte precis säga att de representerar hela världen. Därför genomförs nu en världsomfattande omröstning om vad som nu borde anses vara världens sju underverk. 21 kandidater har nominerats. Reslutatet ofentliggörs den sjunde juli i år. (070707). Här kan du rösta på dina favoriter.
Grannsämja
Jag vet att man måste få lov att göra iordning och om man vill och det behövs, renovera sin bostadsrätt när man flyttar in. Jag vet att man får borra, spika och såga. Vi har också gjort det. Men det är väldigt svårt att komma ihåg det nu, när vi har nya grannar vägg-i-vägg, som för oupphörligt oväsen. Jag vet inte vad de gör, men det låter som om hela huset ska ner. Vår lägenhet skälver och skakar och mina tänder skallrar av vibrationerna därinnifrån. Och jag tänker: måste.köpa.hus. måste.köpa.hus.måste.köpa.hus....
Växtvärk
Jag har ont i hela kroppen. Fattar inte varför. Det känns inte som influensa och inte som träningsvärk. Utan mer som ... växtvärk. I benen. Men det får man väl inte vid 32 års ålder?
Höra musik
Och så en upplysning:
På lördag spelar Knegarn på restaurang Amadeus mellan 20 och 24. Tyvärr kommer fanclub-ordföranden (undertecknad) sannolikt inte att kunna närvara på grund av andra bokningar, men ni andra kan väl pallra er dit och ta min stämma i Folköl?
På lördag spelar Knegarn på restaurang Amadeus mellan 20 och 24. Tyvärr kommer fanclub-ordföranden (undertecknad) sannolikt inte att kunna närvara på grund av andra bokningar, men ni andra kan väl pallra er dit och ta min stämma i Folköl?
3 saker
Idag hände tre saker som muntrade upp mig i min dystra, fattiga tillvaro.
1. A-kassan meddelade äntligen att de tänker ge mig pengar för att jag var arbetslös för snart en månad sen. Bättre sent än aldrig och det känns skönt att veta att man i alla fall kan betala CSN-räkningarna i slutet av februari.
2. Knegarn drabbades av ett snällhetsryck och tyckte att jag behövde ha lite roligt och tjäna lite pengar. Så han upplät helt sonika sin plats som recensent på Mando Diao-spelningen på fredag till mig. Det tackar man för!
3. Mats övertalade mig att följa med och simma klockan halv sju i morse (Det är sant! Lat-pojkvännen har blivit helt hurtfrisk!) det var ju inte så roligt att gå upp, men man känner sig väldigt duktig efteråt.
Och än så länge har bara halva dagen gått. Vad mer för fina grejer kan hända idag?
1. A-kassan meddelade äntligen att de tänker ge mig pengar för att jag var arbetslös för snart en månad sen. Bättre sent än aldrig och det känns skönt att veta att man i alla fall kan betala CSN-räkningarna i slutet av februari.
2. Knegarn drabbades av ett snällhetsryck och tyckte att jag behövde ha lite roligt och tjäna lite pengar. Så han upplät helt sonika sin plats som recensent på Mando Diao-spelningen på fredag till mig. Det tackar man för!
3. Mats övertalade mig att följa med och simma klockan halv sju i morse (Det är sant! Lat-pojkvännen har blivit helt hurtfrisk!) det var ju inte så roligt att gå upp, men man känner sig väldigt duktig efteråt.
Och än så länge har bara halva dagen gått. Vad mer för fina grejer kan hända idag?
Fattig
Jag har inga.pengar.alls. Det suger. Jättemycket.
Torsdag
Det är torsdag. Jag försöker bringa reda i ett flummigt projekt som säkert kommer att bli jättebra, bara vi kan komma överens om vad det är vi vill göra, ta ner visionerna på jorden och sen får bidragspengar för att genomföra det. Just nu är det mest mindmapping och huvudkliande på agendan. Och träning. Ska strax gå till friskis och svettas. Och roligare än så blir det nog inte den här veckan. Mando Diao-biljetterna är slut har jag hört och för att muntra upp mig lite lyssnade jag en stund på David Urwitz som jag blivit rekommenderad. Men det var lite för moget för mig, tror jag bestämt. Och då är jag ändå snart 32.
En kväll med Phace
Igår hade Phace O.S releasefest för sin fullängdare Break the circle. (Om hur inspelningen gick till kan man läsa i Studiobloggen). Festen hölls i Huskvarnas bästa garage, och blev en trevlig tillställning med "alla var där"-känsla.
Jag tänker inte recensera spelningen. Det blir bara konstigt. Men jag säger såhär: Phace O.S svänger bra mycket mer än gamla Phace. Jag gillar det.
Jag tänker inte recensera spelningen. Det blir bara konstigt. Men jag säger såhär: Phace O.S svänger bra mycket mer än gamla Phace. Jag gillar det.
Moster!
Jag är en moster! Och en mycket stolt sådan, naturligtvis. Marielle såg dagens ljus igår klockan 13.53 och jag har på känn att hon är en mycket klok och vacker individ, precis som sin mor och sina mostrar. (Ja, hennes farsgubbe är väl inte född i farstun han heller). Nu måste jag bara samla burkar och panta så att jag har råd att åka till Schweiz och hälsa på den lilla fina familjen.
En semla, kanske?
Jag vet, jag borde skriva nåt här. Men jag har inte så mycket att säga just nu. Jag är ganska disträ, lite trött och lite hungrig. Och jag har viktiga saker som jag borde ägna mig åt. Jobb, typ. Och äta nåt. En semla, kanske?
Pinsam läsning?
Jag funderade på det här med att ljuga om att man har läst en massa tunga (eller av en eller annan anledning viktiga, jag förstår inte varför Män är från mars osv hamnade på den där listan) böcker. Varför, egentligen? Något som känns mycket mer angeläget är ju att hålla tyst om vilka pinsamma böcker man faktiskt har läst. Om man är en litteratursnobb som undertecknad en gång i tiden var (jag orkar inte längre. jag är glad om jag orkar läsa över huvudtaget nu för tiden) så hör till exempel allt av Marian Keyes till den kategorin. Jag har läst tre eller fyra av hennes böcker. I vuxen ålder. De minst skrytsamma läsupplevelserna hade man ju annars i 13-14årsåldern, när man plöjde Grottbjörnens folk-serien, Vindsträdgården-serien (den läste jag om också, flera gånger), Tracys hämnd och andra Sidney Sheldon-skapelser, samt ett flertal Harlequinromaner. Dem kunde man köpa begagnade fyra för en femma på torget på lördagsförmiddagarna. Inga av de här böckerna står kvar i min bokhylla längre. Undrar vart de tog vägen egentligen?
Bokbekännelse
Lite sjuk, lite kinkig och utan förmåga att ta mig för nåt vettigt, hänger jag på en bokbloggartrend: härmed bekänner jag färg i Expressens litteraturtest. (Expressen hävdar att de flesta av oss ljuger om vilka böcker vi har läst för att impa på folk och verka smarta. Det skulle jag aldrig göra. Jag känner för många smarta människor som genast skulle avslöja mig...) Här är titlarna folk ljuger om:
1. "Jack" av Ulf Lundell.
Check. Har läst alla Lundells böcker fram till Friheten som jag bara orkade halva för den var så gubbtråkig och evighetslång och nån borde verkligen lära mannen innebörden i begreppet kill your darlings.
2. "Utvandrarna" av Vilhelm Moberg.
Nej. Och jag skäms.
3. "Hemsöborna" av August Strindberg.
Check. Men det var nog mest för att jag var tvungen i skolan.
4. "Nässlorna blomma" av Harry Martinsson.
Nej. Ännu en lucka i min litterära allmänbildning.
5. "Röde Orm" av Frans G Bengtsson.
Check. Eller ja, jag har faktiskt inte läst den själv, men min pappa högläste ur den när vi åkte till fjällen med bil, och jag tror faktiskt att under resan dit, fjällkvällarna och hemresan så tog vi oss igenom hela.
6. Arn-böckerna av Jan Guillou.
Check. Lite omständliga men ganska spännande.
7. "Sagan om ringen"-trilogi av JRR Tolkien.
check. Och den är riktigt bra, bara man orkar igenom den 150 första urtråkiga sidorna...
8. "Krig och fred" av Leo Tolstoj.
Nej. Bara Anna Karenina. Men jag ska. Nån gång. När jag går i pension, kanske.
9. "Svindlande höjder" av Emily Brontë.
Check. Mer än en gång faktiskt, när jag var tonårig och svärmisk.
10. "Män är från mars, kvinnor från Venus" av John Gray.
Njae, jag har läst vissa delar, men för att orka igenom hela denna vansinnigt dåligt skrivna och korkade bok måste man nog vara ganska avtrubbad. Möjligen om det var den sista boken på jorden och jag inte hade nåt alls att göra. Ingen musik, ingen dator, inget sällskap, inget papper eller penna och redan hade sjungit alla sånger jag kan tre gånger. Då kanske jag skulle ta mig igenom den.
11. "1984" av George Orwell.
Check.
12. "Lysande utsikter" av Charles Dickens.
Check. Fast jag minns inte så mycket av den, annat än att den var ganska långrandig.
13. "Harry Potter och de vises sten" av J K Rowling.
Check. Alla HP-böckerna med stor förtjusning.
14. "Jane Eyre" av Emily Brontë.
Nej. Jag har haft den i hyllan i över tio år en gammal sunkig engelsk utgåva men aldrig orkat läsa den. Nu har jag gett bort den.
15. "Da Vinci koden" av Dan Brown.
Check. Fast kanske sist av alla.
16. "Anne Franks dagbok" av Anne Frank.
Check. Flera gånger.
Resultat 11/16. Inte så illa ändå va? Ni då?
1. "Jack" av Ulf Lundell.
Check. Har läst alla Lundells böcker fram till Friheten som jag bara orkade halva för den var så gubbtråkig och evighetslång och nån borde verkligen lära mannen innebörden i begreppet kill your darlings.
2. "Utvandrarna" av Vilhelm Moberg.
Nej. Och jag skäms.
3. "Hemsöborna" av August Strindberg.
Check. Men det var nog mest för att jag var tvungen i skolan.
4. "Nässlorna blomma" av Harry Martinsson.
Nej. Ännu en lucka i min litterära allmänbildning.
5. "Röde Orm" av Frans G Bengtsson.
Check. Eller ja, jag har faktiskt inte läst den själv, men min pappa högläste ur den när vi åkte till fjällen med bil, och jag tror faktiskt att under resan dit, fjällkvällarna och hemresan så tog vi oss igenom hela.
6. Arn-böckerna av Jan Guillou.
Check. Lite omständliga men ganska spännande.
7. "Sagan om ringen"-trilogi av JRR Tolkien.
check. Och den är riktigt bra, bara man orkar igenom den 150 första urtråkiga sidorna...
8. "Krig och fred" av Leo Tolstoj.
Nej. Bara Anna Karenina. Men jag ska. Nån gång. När jag går i pension, kanske.
9. "Svindlande höjder" av Emily Brontë.
Check. Mer än en gång faktiskt, när jag var tonårig och svärmisk.
10. "Män är från mars, kvinnor från Venus" av John Gray.
Njae, jag har läst vissa delar, men för att orka igenom hela denna vansinnigt dåligt skrivna och korkade bok måste man nog vara ganska avtrubbad. Möjligen om det var den sista boken på jorden och jag inte hade nåt alls att göra. Ingen musik, ingen dator, inget sällskap, inget papper eller penna och redan hade sjungit alla sånger jag kan tre gånger. Då kanske jag skulle ta mig igenom den.
11. "1984" av George Orwell.
Check.
12. "Lysande utsikter" av Charles Dickens.
Check. Fast jag minns inte så mycket av den, annat än att den var ganska långrandig.
13. "Harry Potter och de vises sten" av J K Rowling.
Check. Alla HP-böckerna med stor förtjusning.
14. "Jane Eyre" av Emily Brontë.
Nej. Jag har haft den i hyllan i över tio år en gammal sunkig engelsk utgåva men aldrig orkat läsa den. Nu har jag gett bort den.
15. "Da Vinci koden" av Dan Brown.
Check. Fast kanske sist av alla.
16. "Anne Franks dagbok" av Anne Frank.
Check. Flera gånger.
Resultat 11/16. Inte så illa ändå va? Ni då?
Yoghurt
... äsch, jag orkar inte. Måste äta frukost. Yoggi jordgubb/smultron är den bästa yoghurten.
Det försvunna inlägget om böcker
Här är en lista på alla böcker jag läste under 2006. De är trettioåtta till antalet. De flesta var underhållande, men inte av något större litterärt värde. Nästa år ska jag läsa åtminstonne en nobelpristagare. Så det så.
Gods Trilogy Terry Pratchett
Predikanten Camilla Läckberg
Solstorm Åsa Larsson
Små citroner gula Kajsa Ingemarsson
Gentlemän Klas Östergren
Singel i Sumpan Annika Sundbaum-Melin
Det blod som spillts Åsa Larsson
Men mest av allt vill jag hångla med nån Linda Skugge
Minnets labyrint Elisabeth George
Gansters Klas Östergren
God natt min älskade Inger Frimansson
Svålhålet Mikael Niemi
Ett tal till min systers bröllop Linda Skugge
Gravidchock – reporter erkänner Belinda Olsson
Ur djupet av en människa Josefine Norman
Gå Johnny, gå Cyril Hellman
Det innersta rummet Elisabeth George
Kronprinsessan Hanne Vibeke Holst
Gregorius Bengt Ohlsson
Skriv på! Elisabeth George
Gamla synder Elisabeth George
American Gods Neil Gaiman
Män som hatar kvinnor Stieg Larsson
Stenhuggaren Camilla Läckberg
Minnet av Edward Elisabeth George
Fans Fredrik Strage
Olivia Joules fria fantasier Helen Fielding
Djävulen bär Prada Lauren Weisberger
Å andra sidan Marian Keyes
Box 21 Roslund & Hellstrand
Drömfakulteten Sara Stridsberg
Anansi Boys Neil GaimanA long way down Nick Hornby
Fröken Sprakfåle byter namn Lisa Eurén-Berner
Never let me go Kazuo Ishiguro
Bandhandboken Mårten Sandén
Vernon God Little DBC Pierre
Sabdor slash Ida Sara Kadefors
Pigg och lat
Igår skrev jag ett långt inlägg om böcker. Sen hängde sig allt och inget funkade och då blev jag så trött att jag inte orkade göra om det. Så lat är jag.
Förövrigt var jag på gymmet idag. Det var, å andra sidan, ganska piggt av mig tycker jag. Nu är jag utmattad och måste ligga på soffan och titta på Oprah och äta choklad resten av dagen.
Förövrigt var jag på gymmet idag. Det var, å andra sidan, ganska piggt av mig tycker jag. Nu är jag utmattad och måste ligga på soffan och titta på Oprah och äta choklad resten av dagen.
Livemusik!
Appropå önskningar i föregående inlägg: Skriv på!
Utmaning hörsammad
Jag blev utmanad av LipglossBitch att lista fem saker som jag vet eller vill ska hända under 2007. Det är minsann inte lätt, men ett utmaningsrop från nån som alltid har råd och hjälp i sminkrelaterade nödsituationer måste hörsammas. Så håll i hatten, här kommer listan:
1) Jag vet att min tjocka, fina schweiziska syster kommer att föda fram ett matematiskt musikaliskt A-barn någon gång i januari.
2) Jag vill lära mig spela gitarr så att jag fattar vad killarna i bandet pratar om.
3) Jag hoppas att Mats och jag kommer iväg på vår planerade resa, fastän vi inte har bokat och knappt har några pengar kvar.
4) Jag tror att min arbetslivssituation kommer att lösa sig till det bästa, fastän jag inte vet vad jag ska göra efter den 15:e mars.
5) Jag önskar att alla tappra kämpar därute som tappade styrfart efter att kommunfullmäktige bestämde att vi inte behöver nån rockklubb, får vind i seglen igen och att vi alla kan klättra upp på barrikaderna och ställa till med ett jävla liv. Och att det får resultat.
Och så skulle jag önska att Helena, Knegarn och Studiobloggen (självklart ur bandperspektiv då) också bidrar med varsin lista!
1) Jag vet att min tjocka, fina schweiziska syster kommer att föda fram ett matematiskt musikaliskt A-barn någon gång i januari.
2) Jag vill lära mig spela gitarr så att jag fattar vad killarna i bandet pratar om.
3) Jag hoppas att Mats och jag kommer iväg på vår planerade resa, fastän vi inte har bokat och knappt har några pengar kvar.
4) Jag tror att min arbetslivssituation kommer att lösa sig till det bästa, fastän jag inte vet vad jag ska göra efter den 15:e mars.
5) Jag önskar att alla tappra kämpar därute som tappade styrfart efter att kommunfullmäktige bestämde att vi inte behöver nån rockklubb, får vind i seglen igen och att vi alla kan klättra upp på barrikaderna och ställa till med ett jävla liv. Och att det får resultat.
Och så skulle jag önska att Helena, Knegarn och Studiobloggen (självklart ur bandperspektiv då) också bidrar med varsin lista!
Årets onödigaste inköp
Måste neontomten vara. Annars är vi rätt nöjda med vårt julpynt.
GOD JUL!
GOD JUL!
Jag är en gammal vanetant
Okej. Nu är det avgjort. Det är bekräftat och hugget sten och ifyllt med guld. Jag är en tant. Idag vaknade jag klockan halv åtta därför att hela kroppen skrek "gå upp, gå upp, du kommer för sent til jobbet!". Det i sig är inte unikt. Men varje gång tidigare som det här har hänt har jag kunnat övertala mig om att jag har fel, och somna om. Idag gick det inte. Det var blankt nej på den ansökan. Så här sitter jag. Jag är ledig. Jag gick och lade mig klockan tre i natt. Livet är bara så fabulöst orättvist.
Tid för julspel
Har du inget att göra i kväll mellan ungefär 21 och 23? Då kan du, om du bor i jönköpingstrakten i alla fall, ratta in P4:s uppesittarkväll. Där ska jag vara med och liveskriva ett julspel under sändningen. Hur det nu ska gå till. Jag har inte fått veta premisserna för det än, så det är svårt att förbereda.
Jobbvanor
I morgon är min sista arbetsdag. Det känns konstigt. Lite vemodigt men ändå rätt okej. Det här har varit det absolut bästa jobb jag har haft. Nån gång. Men jag visste ju redan när jag började att jag skulle sluta vid jul. Dessutom kan jag behöva vila lite. Det har varit ganska tjockt med kulturtantande i perioder. Ibland så att man nästan tror att man ska få en hjärtinfarkt. Men det får man ju aldrig. Man bara tar ett djupt andetag och jobbar vidare.
I tisdags hade vi litet personalmöte med julfika på jobbet. Då fick jag en julklapp för att jag skulle sluta. Så snälla är dom på mitt jobb. Därför förväntas jag också ha med mig värsta fikat i morgon när jag slutar. Det har alla på mitt jobb så fort de har något att fira: födelsedagar, namnsdagar, barnbarnsfödslar, semestrar, medborgarskap, körkort.... Eller om de har något att tacka för, som jag då, i morgon. Men jag har lite annat för mig än att ställa mig och baka i kväll bara. Typ, sova. Så de får nöja sig med choklad från Willys.
Så här ser min julklapp från jobbet ut. Fina va?
I tisdags hade vi litet personalmöte med julfika på jobbet. Då fick jag en julklapp för att jag skulle sluta. Så snälla är dom på mitt jobb. Därför förväntas jag också ha med mig värsta fikat i morgon när jag slutar. Det har alla på mitt jobb så fort de har något att fira: födelsedagar, namnsdagar, barnbarnsfödslar, semestrar, medborgarskap, körkort.... Eller om de har något att tacka för, som jag då, i morgon. Men jag har lite annat för mig än att ställa mig och baka i kväll bara. Typ, sova. Så de får nöja sig med choklad från Willys.
Så här ser min julklapp från jobbet ut. Fina va?
Magic Users Club
Japp. Nu är det officiellt. Vi har bytt namn. Uppgraderat. Piffat till oss. Ja, inte oss kanske, men förhoppningsvis musiken och i alla fall namnet.
Sitta och hänga i studion
Det är inte så mycket jobb i studion. Inte egentlgien. Inte för mig. Det handlar mest om att sitta och hänga. Tur att jag hade nanowrimoboken att skriva på.
Jag skriver och Martin hänger mest
Ibland behöver man kaffe för att orka bara sitta kvar
Men det det var faktiskt mest Micke Pong som jobbade. På riktigt.
Nu är det i alla fall nästan färdigt. Det ryktas att inspelningen ska mastras också, men redan nu kan man lyssna på vara nya alster (och några gamla också), på vår nya myspace-sida.
Jag skriver och Martin hänger mest Ibland behöver man kaffe för att orka bara sitta kvar Men det det var faktiskt mest Micke Pong som jobbade. På riktigt.Nu är det i alla fall nästan färdigt. Det ryktas att inspelningen ska mastras också, men redan nu kan man lyssna på vara nya alster (och några gamla också), på vår nya myspace-sida.
Begåvad pojkvän
Så kom jag hem, lite lagom trött och nöjd efter ett stillsamt födelsedagsfirande hos en kompis. Fem minuter senare är Mats hemma, och spelar upp en låt han slängt ihop lite snabbt i studion. Komplett med banjo och körer i tre stämmor. Att ha skrivit en bok på en månad känns plötsligt inte som nån särskilt stor bedrift.
Tankar om listor
Nu är det listningstider. Önskelistor, inköpslistor och årsbästalistor. Den sista sorten är den allra svåraste. Jag skickade precis iväg min lista på årets skivor till JP. Och jag insåg två saker, medan jag knåpade och funderade och vägde för och emot:
1) jag har som vanligt inte hört alla skivor som jag tror skulle kunna platsa på listan, och alltså får jag ett för snävt urval. Än en gång: skärpning nästa år.
2) det är svårt att lista skivor, för jag lyssnar sällan på musik på det viset nuför tiden. Det handlar snarare om enstaka låtar, om spellistor i MP3:an och myspacefynd som inte finns på skiva, eller vars skivor man inte hunnit/orkat/haft råd att köpa än. Till bloggen gör jag nog en lista på årets låtar istället. Men jag måste tänka lite till först.
1) jag har som vanligt inte hört alla skivor som jag tror skulle kunna platsa på listan, och alltså får jag ett för snävt urval. Än en gång: skärpning nästa år.
2) det är svårt att lista skivor, för jag lyssnar sällan på musik på det viset nuför tiden. Det handlar snarare om enstaka låtar, om spellistor i MP3:an och myspacefynd som inte finns på skiva, eller vars skivor man inte hunnit/orkat/haft råd att köpa än. Till bloggen gör jag nog en lista på årets låtar istället. Men jag måste tänka lite till först.
Trött och teater
Nä, jag har faktiskt inte varit usel som inte uppdaterat - det har varit nåt fel på blogg.se, så jag har inte kommit in på sidan. Och nu, efter en intensiv helg i Stockholm och Uppsala är jag lite för trött för att ha nåt vettigt att säga. Bara detta: Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika är den absolut bästa teateruppsättning jag sett på mycket, mycket länge. Om du inte hinner pallra dig till Dramaten och se den innan de slutar spela, läs åtminstonne boken: Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Finns i pocket. Mycket bra.
Mors lilla lathund
Det är helt sjukt hur dålig man kan vara ibland. Idag har jag inte fått nåt vettigt gjort. Jag har verkligen försökt, men inget verkar leda nånstans. Jag mest sitter och försöker hålla mig vaken framför datorn. Jag får nog åka hem snart helt enkelt, och bädda ner mig framför en dålig film eller med en bra bok (tex Vernon God Little som jag precis börjat på och som lovar gott)och hämta nya krafter till i morgon. För då, jädrar i min lilla låda, ska det jobbas. Oj oj oj, vad jag ska gno.
Party-DJ är inte mitt drömjobb
Igår hade vi julfest med jobbet. Det var fantastiskt trevligt och fick en extra kulturell touch eftersom vi höll till på Jönköpings Teater. Men efter det förnämliga julbordet, ett förnämligt kulturchefskt framförande av traditionell julvisa och förnämligt arrangerade aktiviteter som line dance och frågesport, kom då dansen. Och det är alltid samma sak. Det uppstår schismer mellan folk som kan tänka sig att dansa till det allra mesta här i världen utom Lasse Stefanz, och de som inte kan tänka sig att dansa till något annat i hela världen än just Lasse Stefanz. Ofta kan man hitta minsta gemensamma nämnare: Abba och Beatles. Men ibland är det bara kört.
Men ett intensivt danspass hade vi i salongen på andra våningen, innan Lasse Stefanz-falangen tog över. Och att se halva kulturförvaltningen studsa upp och ner och sjunga Kom igen Lena, var värt ganska mycket.
Men ett intensivt danspass hade vi i salongen på andra våningen, innan Lasse Stefanz-falangen tog över. Och att se halva kulturförvaltningen studsa upp och ner och sjunga Kom igen Lena, var värt ganska mycket.
Dödssoaré
Igår kväll genomförde vi ännu en lyckad popsoaré. Det var lättare den här gången, för det var aningen mindre folk än förra gången så det blev inte lika sjukt trångt. Ed Greene spelade dödsblues och sjöng stämningsfull falsettcountry och det var hur mysigt som helst. Klapp på axeln till mig själv som ordnat det så fint. (med hjälpa av Staffan och Josefin förstås. Här tas ingen ensam cred. Vi har hjälpts åt alla tre.)
Sen kom Knegarn och frågade om jag kunde lägga lite kör på en av hans låtar som han ska spela in på lördag. "Du är ju en sån där refrängsångerska". Och det är jag ju. Och det kan jag ju. Så jag sa ja. Undrar bara om han har klart för sig att det tar ungfär samma tid för mig att sätta kören på en låt som det tar för honom att spela in femton. Vi får se på lördag.
Sen kom Knegarn och frågade om jag kunde lägga lite kör på en av hans låtar som han ska spela in på lördag. "Du är ju en sån där refrängsångerska". Och det är jag ju. Och det kan jag ju. Så jag sa ja. Undrar bara om han har klart för sig att det tar ungfär samma tid för mig att sätta kören på en låt som det tar för honom att spela in femton. Vi får se på lördag.
Dagens boktips
Om ni inte har läst Never let me go av Kazuo Ishiguro, så föreslår jag att ni gör det, typ nu. Genast.
Dåliga undanflykter
En låtskrivarworkshop* senare: nu får jag nog banne mig ta tag i det här att lära mig spela lite och sluta gnälla. Jag kan ju inte hålla på och skylla på att jag inte kan ta F på gitarren i all evighet. Jag får väl spela utan F. Det är inte så jäkla noga.
* Jag var inte deltagare, bara arrangör. (tyvärr, egentligen). Det var Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén som höll i det hela.
* Jag var inte deltagare, bara arrangör. (tyvärr, egentligen). Det var Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén som höll i det hela.
Hurra!
Nära målet-stress
Nu är det bara lite drygt 36 timmar kvar. Ja, av Nanowrimo alltså. Min word count ligger på stadiga 47 400 ord, så det är ingen fara. Inget att oroa sig för. Det vore märkligt om jag inte blev klar.
Det som trots allt bekymrar mig är detta: igår kväll, i den solkiga, sjukt bekväma Tellussoffan, medan Mats skruvade isär studiodatorn för 78.e gången,föll allt på plats. Alltså, jag avslutade berättelsen. Finito. Jag skrev det sista ordet. Satte sista punkten.
Men hallå, jag har ju 2600 ord kvar att skriva! Gah! Nu måste jag fylla ut med blaj nånstans. Helst vill jag inte det, för då måste jag ta reda på var, och jag vill inte gå tillbaka och läsa vad jag har skrivit. Det har jag inte gjort en enda gång än. Men jag tror att jag har lösningen:
En lång prolog om en viktig händelse som formar en av karaktärernas liv och hela berättelsen. Räcker inte det ska jag låta fyllot Nille ta lite mer plats. Han skulle kunna berätta historier. Kanske om igelkottar.
Det som trots allt bekymrar mig är detta: igår kväll, i den solkiga, sjukt bekväma Tellussoffan, medan Mats skruvade isär studiodatorn för 78.e gången,föll allt på plats. Alltså, jag avslutade berättelsen. Finito. Jag skrev det sista ordet. Satte sista punkten.
Men hallå, jag har ju 2600 ord kvar att skriva! Gah! Nu måste jag fylla ut med blaj nånstans. Helst vill jag inte det, för då måste jag ta reda på var, och jag vill inte gå tillbaka och läsa vad jag har skrivit. Det har jag inte gjort en enda gång än. Men jag tror att jag har lösningen:
En lång prolog om en viktig händelse som formar en av karaktärernas liv och hela berättelsen. Räcker inte det ska jag låta fyllot Nille ta lite mer plats. Han skulle kunna berätta historier. Kanske om igelkottar.
Minst produktiva helgen
Vilken helg. Och då menar jag inte på ett bra sätt. Den här helgen, som skulle bli slutrycket i studion, när vi skulle lägga körer och trumpeter och allt sånt där småpill som man kommer på på slutet (borde vi inte ha en baklängesorgel här? Här skulle vi definitvt lägga på ett ägg. En näsflöjt då? Kan vi inte ha näsflöjt i refrängen?). Tyvärr blev det inte så. Det blev drygt ett dygn av hopplöst datastrul, följt av några halvhjärtade körer (var av några försvann eftersom Mats glömt att spara när den usla datorn hängde sig) och några inte direkt virtuosa trumpeter. That's it. Jag har knappt skrivit en bokstav på min Nanobok.
Miss Li
Nu har hon släppt sitt debutalbum. Bra verkar det också. Som om jag någonsin tvivlat på det.
Blä
Vikten av dåligt utförda uppdrag ligger tung över mig just nu. Lite som ett alldeles för tjock täcke mitt i sommaren. Kompakt, liksom, och ganska svettigt och obehagligt.
Jag har 21 arbetsdagar kvar.
Och 32,75 komptimmar att ta ut.
Jag har 21 arbetsdagar kvar.
Och 32,75 komptimmar att ta ut.
Nötter
Jag har hört att det ska vara nyttigt med nötter. Särskilt den här tiden på året, sägs det. Eller är det bara det att de är billigare och över lag mer tillgängliga nu? I alla fall sitter jag i bästa julstil och knäcker valnötter framför datorn, i ett fruktlöst försök att pigga upp mig och ta tag i skrivandet. Jag är inte uppe i mitt mål för dagen än, nämligen. Jag tog ledigt idag, av två skäl:
1) jag måste ta ut min komptid innan mitt vik går ut.
2) jag behöver tid att skriva
Mitt mål var att knäcka 35 000-ordsvallen idag. Verkligen inte ogörligt, det handlade bara om ca 4000 ord. Var står jag nu? 32 525 ord. Tvåtusenfemhundra kvar, alltså. Men kvällen är ung. Ska bara hämta mer nötter i köket.
1) jag måste ta ut min komptid innan mitt vik går ut.
2) jag behöver tid att skriva
Mitt mål var att knäcka 35 000-ordsvallen idag. Verkligen inte ogörligt, det handlade bara om ca 4000 ord. Var står jag nu? 32 525 ord. Tvåtusenfemhundra kvar, alltså. Men kvällen är ung. Ska bara hämta mer nötter i köket.
Och vi gläds (av flera orsaker)
Det stora höstmörkret driver in, och jag kan inte komma ur sängen på morgonen. Bokstavligen, jag ligger kvar tills mitt sista uns självbevarelsedrift säger till mig: om du går upp nu så har du en kvart tills bussen går. Du måste med den bussen, för annars kommer du typ en halvtimme försent till ditt viktiga möte och då kommer alla att hata dig och du får aldrig mer nåt jobb.
Det brukar funka.
Jag sökte ett jobb igår. Fast ansökningstiden hade gått ut.
Nu vill jag helst sova lite till. Men jag har tre orsaker att vara glad idag:
Vår lilla Popsoaré gick jättebra och Emil Svanängen spelade så att vi blev alldels tårögda allihopa.
Inspelningen av nya AP/Bandet som var i Kina och just nu inte har något namn-låtar går bra. Även om jag sjunger falskt så verkar de andra sköta sig, och det känns ju fint.
Min word count är visserligen inte fantastiskt, men på 26 695 ord ligger den precis i linje med planeringen.
Mitt kungarike för en kopp kaffe! (Eller jag skulle ju kunna resa mig upp och knata ut till kaffeautomaten i fikarummet. Det är typ, fem meter. Jag gör det. Nu, gör jag det.)
Det brukar funka.
Jag sökte ett jobb igår. Fast ansökningstiden hade gått ut.
Nu vill jag helst sova lite till. Men jag har tre orsaker att vara glad idag:
Vår lilla Popsoaré gick jättebra och Emil Svanängen spelade så att vi blev alldels tårögda allihopa.
Inspelningen av nya AP/Bandet som var i Kina och just nu inte har något namn-låtar går bra. Även om jag sjunger falskt så verkar de andra sköta sig, och det känns ju fint.
Min word count är visserligen inte fantastiskt, men på 26 695 ord ligger den precis i linje med planeringen.
Mitt kungarike för en kopp kaffe! (Eller jag skulle ju kunna resa mig upp och knata ut till kaffeautomaten i fikarummet. Det är typ, fem meter. Jag gör det. Nu, gör jag det.)
Punklitteratur
Nu när jag ändå sitter här och tycker, kan förresten passa på att slå ett slag för boken Please kill me - den ocensurerade historien om den amerikanska punken, som nu kommer ut på svenska i föredömlig översättning av vår egen JP-Dan.
Manifestera!
Marcus Birro har gjort ett manifest. Det tycker jag han har gjort alldeles rätt i. Den där artikeln i DN var verkligen hånfull.
Musik när det är kallt
Jo, men faktiskt, det händer att jag tänker på andra saker än min NaNo-bok och min word count även i denna dystra november. Inte så ofta förstås, men det händer. Till exempel beställde jag precis tre ganska lagom skäggiga och vintrigt mjuka, omtänksamma (jag klarar inte av musik med hårda kanter såhär års, jag är alldeles för trött) skivor.
The Magic Numbers Those the brokes
Solomon Burke Nashville
Badly Drawn Boy Born in the UK
Och i morgon kväll blir det Popsoaré på bibblan. Det tycker jag alla borde gå på.
The Magic Numbers Those the brokes
Solomon Burke Nashville
Badly Drawn Boy Born in the UK
Och i morgon kväll blir det Popsoaré på bibblan. Det tycker jag alla borde gå på.
word count
Yey! 25 069 ord igår! Nu är jag halvvägs. Och berättelsen börjar ta fart igen.
Word Count och barntillåtet
Puh. Igår landade jag på 22 336 ord innan jag slog igen datorn och gick och sjöng lite småskakiga körer i studion. Sålunda framskrider både inspelning och bokskrivande enligt plan, men medan den ena (inspelningen) går över förväntan går den andra (boken) lite sådär på halvfart. Jag menar, jag skriver. Nu har jag, efter ett antal oroliga dagar när jag drömt konstiga berättelser (som jag förväntades skriva) på nätterna och vridit och vänt på min plot på dagarna, slutligen kommit fram till vad som ska hända där min planering slutade. Det gjorde jag genom att fundera ut ett antal möjliga scenarion och ett antal sätt på vilka de kunde initieras, och sen lekte jag snurra flaskan på golvet i studion. Slumpen är min vän. Nu har jag en serie händelser att bygga vidare på.
Men oj, vad jag längtar efter att skriva något vuxet. Jag valde barnbok för att jag kände att det kunde vara skönt att skriva en linjär historia som definitivt inte behöver vara längre än 50 000 ord och för att jag tänkte att jag inte skulle ha tid att var psykologisk och jobba på olika nivåer och allt det där. Vad jag inte tänkte på var allt jag måste utesluta: sprit, sex, knark och mord - det är grejer som kan generera massor med ord och pigga upp vilken historia som helst. Men det svåraste är nästan språket - det är så mycket som jag inte kan beskriva, så många metaforminor jag måste undvika att trampa på (ordskapande sådana, vill jag tillägga) och så mycket som måste lämnas åt en eventuell vuxen läsares fantasi efterson det inte kan beskrivas tydligt genom barnets ögon. Jag visste verkligen int vad jag gav mig in på. Å andra sidan är det en på alla sätt intressant erfarenhet. Nästa gång ska jag skriva nåt barnförbjudet.
Men oj, vad jag längtar efter att skriva något vuxet. Jag valde barnbok för att jag kände att det kunde vara skönt att skriva en linjär historia som definitivt inte behöver vara längre än 50 000 ord och för att jag tänkte att jag inte skulle ha tid att var psykologisk och jobba på olika nivåer och allt det där. Vad jag inte tänkte på var allt jag måste utesluta: sprit, sex, knark och mord - det är grejer som kan generera massor med ord och pigga upp vilken historia som helst. Men det svåraste är nästan språket - det är så mycket som jag inte kan beskriva, så många metaforminor jag måste undvika att trampa på (ordskapande sådana, vill jag tillägga) och så mycket som måste lämnas åt en eventuell vuxen läsares fantasi efterson det inte kan beskrivas tydligt genom barnets ögon. Jag visste verkligen int vad jag gav mig in på. Å andra sidan är det en på alla sätt intressant erfarenhet. Nästa gång ska jag skriva nåt barnförbjudet.
Lat till förbannelse
Det var då sjutton vad man kan förhala. Jag satte mig vid datorn för säkert en timme sen och har inte skrivit en rad än. Jag som skulle vara så produktiv nu i helgen. Nu måste jag. Nu. Jag får inget kaffe förrän jag har skrivit minst 500 ord.
Nu kom NaNovåndan
Skrivarträffen var trevlig som alltid. Vi pratade massor om recensioner i allmänhet och filmkrönikan i synnerhet och så en hel del om NaNoWriMo (ja, förutom att vi förstås i en bisats nämnde texterna vi träffats för att diskutera). Och jag sa att det gick så bra med Nano. Att det var så lätt, att så fort jag körde fast skrev jag bara en inre monolog om köttbullar. Det skulle jag aldrig ha sagt. För nu sitter jag här, och dricker julmust alldeles nervöst och undrar vad fan jag ska skriva nu? Min huvudperson har somnat. Alltså inga köttbullsmonologer. Han skulle visserligen kunna drömma om köttbullar, men ämnet känns lite uttjatat och dessutom står det i min planering att min andra huvudperson och lastbilschauffören de båda har fått lift med ska prata med varandra, ett samtal som avlägset hörs i huvudpersonens drömmar, men ett samtal som han inte förstår. Alltså, jag kan bygga en lång drömscen på minst tusen ord här. Men vad sjutton ska de prata om? Det har jag inte specificerat i planeringen. Å, varför gjorde jag inte det för?
Poesi och dammsugning
När, blä, idag vill jag bara sitta hemma och skriva dålig poesi. (för dålig poesi måste ju vara bättre än ingen poesi? För författaren alltså. För alla andra gör den dåliga poesin sig bäst innan den börjar existera och efter att författaren deleatat filen - något som tyvärr allt för sällan händer).
Nu ska jag jobba undan så att jag kan gå hem och dammsuga efter lunch. En massa goda poeter kommer på besök hem till mig ikväll.
Nu ska jag jobba undan så att jag kan gå hem och dammsuga efter lunch. En massa goda poeter kommer på besök hem till mig ikväll.
Veckans händelse
Julmust. Äntligen!
En kulturell söndag
12 323 ord. Det har gått bra att skriva idag, och jag har hunnit med att jobba lite med bokplaneringen också så att jag inte kommer att komma av mig mitt i undra vad fan ska hända nu? Det är märkligt så mycket bättre det går att skriva i min lilla fula skrivarlya på Mats jobb än hemma. Det kan vara avsaknaden av internet och annan förströelse som gör det. Högst sannolikt är det så. Tillgången till kaffeautomat är också ett plus.
Nu har jag precis sett teaterversionen av Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna. En mycket bra pjäs. Jag är faktiskt lite darrig och tårögd. Fast jag är ju en ganska sentimental typ.
Nu har jag precis sett teaterversionen av Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna. En mycket bra pjäs. Jag är faktiskt lite darrig och tårögd. Fast jag är ju en ganska sentimental typ.
Word count II
8003 ord. Yes. I'm on a roll. Fast allvarligt talat, kvalitén på min prosa är sådär. Men jag upprepar mitt mantra: Redigera kan du göra sen, snygga till kan du göra sen, nu ska du bara skriva igenom historien, för mig själv, och så hamrar jag på. Når jag inte 10 000 i morgon är jag så töntig att jag måste hitta på nån lämplig bestraffning åt mig själv. Men det måste vara nåt som går fort att genomföra för jag måste ju lägga alla extra tid på att skriva. Svårt det där. Förslag?
Varning: nördigt inlägg om hästar
Idag red jag islandshäst för första gången! Red är kanske för mycket sagt förresten, det handlar om turridning i grupp. sympatiskt små är de ju islänningarna, och Mysak, min lille fuxrackare, var en supercharmig filur som gick och såg sig omkring och funderade över livet. Han liksom strosade fram i skogen i sakta mak. Medan de andra tuffade på i ledet gick han och funderade över annat. Inte några rackartyg verkade det som, han var nog mest en ganska filosofisk häst. Men filosofer är ju ofta lite fysiskt lata (eller är det en fördom?) och Mysak tyckte att tölt var typ den jobbigaste gångarten han kunde komma på. Och jag som aldrig har töltat förut hade väldigt svårt att övertala honom att det var det vi skulle göra, han liksom valde att inte fatta vad jag sa. (Ungefär som när man pratar sin riktigt usla franska med en parisare som bara väljer att bortse från att man är där och försöker kommunicera.) Men det var bara tölten, i övrigt var han fin som belgisk choklad, och på hemvägen red jag en annan häst som var lite tråkigare men som töltade på kommando, så att jag skulle få känna hur det kändes. Det var coolt, men inte riktigt så coolt som jag hade trott. Det som var mest fantastiskt var faktiskt naturen, de snötäckta träden, solen som stod lågt och gnistade i allt det vita. Det var så att man blev alldeles matt. Och väldigt kall om tårna.
Word count
Två NaNo-dagar till ända och jag har presterat 4620 ord. Det känns fint, jag ligger drygt 1000 ord före planeringen. Helt plötsligt kommer det någon jobbkatastrof eller nåt som gör att jag inte hinner skriva, och då är det bra att ha marginaler, om än ganska små. Jag känner just i detta ögonblick att jag nog borde skriva lite till i stället för att sitta här, men jag jag är så himla slö i hjärnan nu, så jag tror att jag ska gå och lägga mig istället. Faktiskt. I morgon ska jag skriva minst 2500 ord och rida på islandshäst. Hoppas det inte blir snöstorm.
NaNoWriMo
Galenskapen har börjat.
Je suis un petit pamplemousse
Det vankas storm. Jag blir bara mer och mer förkyld. Och i morgon åker jag till Paris. Där ska jag titta på kulturbegivenheter och dricka ett och annat glas vin. Det ska i alla fall bli roligt.
regnhöst
Började dagen med en fiberrik frukost, promenerade (jag menar tog en power walk) 45 min till jobbet och när jag kom fram drack jag ett stort glas vatten (inte kaffe!). Efter en så hälsosam start på dagen borde jag ju vara i toppform och riktigt sprudla av energi och lust att ge mig i kast med mina arbetsuppgifter.
Så varför vill jag bara sova? Varför är det så grått utanför fönstret?
Så varför vill jag bara sova? Varför är det så grått utanför fönstret?
Det är måndag förmiddag
Idag sov jag ända till kvart i tio. Det blir så. Jag hade jobbat i helgen, inte så mycket men tillräckligt för att jag skulle känna mig trött och oledig, och sen tänkte jag att jag skulle ta ledigt på förmiddagen idag och bara få ta igen och vara ledig lite. och så sov jag bort nästan alltihop. Men jag antar att jag behövde det.
Nu har det slutat regna. Det är bra för om en stund ska jag gå till jobbet och det tar 45 minuter och det bästa paraplyet har kommit bort. Jag måste promenera till jobbet för jag har inte tid att motionera på nåt annat sätt, så om jag inte går i alla fall några gånger varje vecka kommer antagligen mina muskler att förtvina och så kan jag inte stå upprätt sen. Det känns inte som några vidare framtidsutsikter, så jag går. (Ibland cyklar jag. Jag gjorde det förut, men mina fina cykel som heter Karin och är ett av mina bästa inköp någonsin, har fått punktering. Jag har inte tid att laga den eller ta reda på var jag kan lämna in Karin så att nån annan lagar henne. Så jag går.)
Men först måste jag ha kaffe. Annars kan jag inte tänka. Jag har aldrig druckit så här mycket kaffe förut, innan jag började jobba på kommunen.
Nu har det slutat regna. Det är bra för om en stund ska jag gå till jobbet och det tar 45 minuter och det bästa paraplyet har kommit bort. Jag måste promenera till jobbet för jag har inte tid att motionera på nåt annat sätt, så om jag inte går i alla fall några gånger varje vecka kommer antagligen mina muskler att förtvina och så kan jag inte stå upprätt sen. Det känns inte som några vidare framtidsutsikter, så jag går. (Ibland cyklar jag. Jag gjorde det förut, men mina fina cykel som heter Karin och är ett av mina bästa inköp någonsin, har fått punktering. Jag har inte tid att laga den eller ta reda på var jag kan lämna in Karin så att nån annan lagar henne. Så jag går.)
Men först måste jag ha kaffe. Annars kan jag inte tänka. Jag har aldrig druckit så här mycket kaffe förut, innan jag började jobba på kommunen.
Självdestruktiv
Ja, äsch, jag borde lägga ner. Men jag har svårt att skiljas från bloggen även om jag inte har tid med den. Det är som med hästarna. Jag bestämde mig för att göra ett uppehåll i ridningen den här terminen för jag jobbar så oregelbundet och kan helt enkelt inte vara bunden till fasta åttaganden vid bestämda tider, det blir bara stressigt och jobbigt. Men det var ett fruktansvärt svårt beslut. Även om jag är nöjd med det nu så var jag deprimerad över det i flera veckor innan jag äntligen bestämmde mig. Jag får alltid våldsam separationsångest från människor, saker och företeelser. Så det dröjer nog ett tag innan jag stänger ner bloggen för gott, fastän jag är en så dålig bloggare.
Och nu kommer november, när jag har åtagit mig ett nytt idiotuppdrag. Jag hittade NaNoWriMo när jag helt oskyldigt satt och surfade på nätet en kväll i min dammiga, sunkiga lägenhet. Jag blev inspirerad, skrämd och attraherad. Jag tänkte mycket på NaNo, jag hade faktiskt svårt att låta bli, och tillslut registrerade jag mig. Nu är jag en av de tusentals självmordskanidater över hela världen som kommer att ägna november åt att försöka skriva en roman (en liten en, 50 000 ord). Det är redan en destruktiv förälskelse. Jag hänger på NaNo forumen mer än jag har tid med, jag har försökt och misslyckats med att utveckla min plot, så nu har jag panik över det och drömmer konstiga saker på nätterna. Men allt kommer att ordna sig till det bästa. Det är jag övertygad om.
Och nu kommer november, när jag har åtagit mig ett nytt idiotuppdrag. Jag hittade NaNoWriMo när jag helt oskyldigt satt och surfade på nätet en kväll i min dammiga, sunkiga lägenhet. Jag blev inspirerad, skrämd och attraherad. Jag tänkte mycket på NaNo, jag hade faktiskt svårt att låta bli, och tillslut registrerade jag mig. Nu är jag en av de tusentals självmordskanidater över hela världen som kommer att ägna november åt att försöka skriva en roman (en liten en, 50 000 ord). Det är redan en destruktiv förälskelse. Jag hänger på NaNo forumen mer än jag har tid med, jag har försökt och misslyckats med att utveckla min plot, så nu har jag panik över det och drömmer konstiga saker på nätterna. Men allt kommer att ordna sig till det bästa. Det är jag övertygad om.
Mycket nu
Alltså, jag funderar jättemycket på att lägga ner bloggen. Eller nä, jättemycket är en överdrift, hade jag haft så mycket tid att lägga på det hade jag ju hunnit blogga istället. Men ni fattar. Det är bara det att jag gillar att blogga och om mindre än tre månader blir jag arbetslös igen och då kan jag behöva bloggen som förströelse. Så medan jag funderar vidare på om jag ska anstränga mig för att hålla liv i den de närmaste månaderna också kan jag berätta om allt kul jag måste prioritera före bloggen:
- jobbet. och det är typ jämt.
- två kapitel till en bok om jönköpings historia. De ska vara färdiga typ nu och jag måste nog ta ledigt några timmar på tisdag och ringa och intervjua en massa folk för att få ihop det rätt.
- börja träna igen. Mitt gymkort gick ut i juli och jag har inte orkat/hunnit/haft råd att förnya det. Och det är ju en bra ursäkt för att inte röra på sig alls.
-bandet. Vi är inne i ett ganska bra låtskrivarstim just nu jag och Mats, även om engagemangsnivån hos resten av bandet känns ganska låg.
- sömn. jag måste hinna sova också.
Ja, och så är det sånt som socialt liv, bokläsning och stickning av kofta åt min lilla systerson eller systerdotter som beräknas anlända nån gång i februari. Och så är det jämt en himla massa bröllop man ska gå på. Konserter man ska recensera. Ölar man ska dricka. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till.
- jobbet. och det är typ jämt.
- två kapitel till en bok om jönköpings historia. De ska vara färdiga typ nu och jag måste nog ta ledigt några timmar på tisdag och ringa och intervjua en massa folk för att få ihop det rätt.
- börja träna igen. Mitt gymkort gick ut i juli och jag har inte orkat/hunnit/haft råd att förnya det. Och det är ju en bra ursäkt för att inte röra på sig alls.
-bandet. Vi är inne i ett ganska bra låtskrivarstim just nu jag och Mats, även om engagemangsnivån hos resten av bandet känns ganska låg.
- sömn. jag måste hinna sova också.
Ja, och så är det sånt som socialt liv, bokläsning och stickning av kofta åt min lilla systerson eller systerdotter som beräknas anlända nån gång i februari. Och så är det jämt en himla massa bröllop man ska gå på. Konserter man ska recensera. Ölar man ska dricka. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till.
Organdonation
Nu anmälde jag mig precis till donationsregistret. Det borde jag ha gjort för länge sen, faktum är att jag nog hela tiden har trott att jag har gjort det, för länge sen, men jag är inte säker. Så jag gjorde det nu, för säkerhets skull. För jag tror inte att jag kan leva med tanken på att barn dör för att folk är dåliga på att tala om att de kan tänka sig att donera.
Svårt att samlas
Först var det sommar och semestrar. Sen har det varit jobb, extra mycket jobb pga filmfestival, jobb på udda arbetstider, släktträffar, bröllop, dj-uppdrag på annan ort, sjukdomar... och nu har Dan brutit lilltån och sitter och hallucinerar på tringelmärkta tabletter i sin gjutjärnsinredda lägenhet. Om det här bandet hinner träffas allihop nån gång innan jul är i dagsläget tveksamt. Men vi har skrivit en ny låt. Och jag kan inte sluta sjunga på refrängen, så nånting bra måste det vara med den.
en bra sak med 2000-talet
Här är ju brudarna! Fast de var snyggare på Emmaboda.
Ljuva 90-tal
Igår såg vi Chasing Amy på teve och jag drabbades av akut 90-talslängtan. Tänk var skönt allting var då. Kläderna kostade ingenting för de snyggaste var från myrorna och ju håligare desto bättre. Doc Martens passade till allt. Alla klubbar och kaféer var i nedrökta källarlokaler med massor av gamla slitna affischer på väggarna och ju sunkigare nåt var desto coolare var det. Sen kom espresson, stekarna och hälsofanatikerna och satte stopp för allt.
Spritsvullnad
Jag är sjuk igen och då ser jag ganska mycket på teve. En sak jag noterat är att det är många som ser spritsvullna ut nuförtiden. Wille Crafoord och basisten i The Sounds är bara två exempel. Är spritsvullen det nya herion chick?
Robotkraft
Jag är inte mycket mer än en robot just nu. Med ett stort antal kortslutna kretsar. En filmfestival kan göra det med en. 11, 12, 13-timmarsdagar utan lunch kan göra det med en. Men det finns saker jag är glad för: Det går över. Det är roligt, så länge man står på benen. Jag har hunnit se i alla fall tre filmer. Men framförallt: jag jobbar inte på pizzeria Alcamo. Jag var där igår efter långlördagen utan lunch och skulle köpa med mig mat hem. Alcamo är en av stans populäraste pizzerior. De är ganska många som jobbar där, men förmodligen inte tillräckligt många för det är alltid samma killar när man kommer dit. Det är alltid kö. Och killarna jobbar som på löpande band: en skriver upp beställningar, svarar i telefon och tar betalt. En servar den långa raden som köar för salladsbaren. De andra bakar pizzor, friterar falafel och hyvlar kebabkött allt vad de orkar. Samtliga är döda i ögonen och mekaniska i sina rörelser. De har stängt av. Jag förstår dem. Jag känner mig likadan själv. Men mitt jobb är kreativt och idag är filmfestivalens sista dag. Alcamo har alltid öppet. Det måste de, de har den bästa salladen.
Ingen tid
Oj. Det ska bli en filmfestival. Jag har inte tid att tänka. Lika bra det, kankse. Det är så sällan jag tänker nåt smart.
Bra helg
Det har varit en mycket bra helg. Först var det Galej i Stadsparken, ett berömvärt arrangemang med tre lokala band (Denver Mod, Moll Flanders och Phace) och ett utomsocknes (Sansui Rocknroll), som tyvärr lockade lite för lite publik. Synd, när nån försöker arrangera nåt i en stad där alla klagar på att det händer för lite. Efter Galej fick vi skjuts med en snäll fotograf ner till Big Bongo Bar och där var det mer livemusik: Phoenix Harmony.
På lördagen var jag ganska trött efter fredagens äventyr med pallrade mig ändå till Folkets Park i Huskvarna där Laleh och Stefan Sundström bjöd på mysighet och i vissa stunder ren magi.
Idag har det bara varit skönt. Först: två recensioner (Galej och Laleh). Sen: Dunderklumpen på dvd. Efteråt: Badhuset och 1000 meter i motionsbassängen. Ännu mer efteråt: lite pyssel med en ny AP-låt och fajitas. Nu: mer film. Vad det blir vet jag inte än, men jag vet att jag kommer att ligga i världens skönaste säng och titta.
På lördagen var jag ganska trött efter fredagens äventyr med pallrade mig ändå till Folkets Park i Huskvarna där Laleh och Stefan Sundström bjöd på mysighet och i vissa stunder ren magi.
Idag har det bara varit skönt. Först: två recensioner (Galej och Laleh). Sen: Dunderklumpen på dvd. Efteråt: Badhuset och 1000 meter i motionsbassängen. Ännu mer efteråt: lite pyssel med en ny AP-låt och fajitas. Nu: mer film. Vad det blir vet jag inte än, men jag vet att jag kommer att ligga i världens skönaste säng och titta.
The blues
Jag tror jag har en personlighetskris av något slag. Den yttrar sig i en ständig känsla av otillräcklighet och en fånig önskan att jag skulle ha gjort något vettigt av mitt liv under de där förlorade åren i Lund som förspilldes på stickning, Beverly Hills på dansk teve, hårdrock och meningslösa A-kurser.
Det finns alltså ett visst mått av bitterhet i det hela, men mest är det en allmän frustration över att jag inte är tillräckligt bra på nånting, över att jag vill allt och därför lyckas med inget, över dagarna som oktoberregnsströmmar förbi utan att jag lyckas. Med nånting, typ.
Det kan vara en försenad 30-årskris. Det kan också var PMS. Jag väntar ett par dagar och ser om det går över innan jag börjar sjunga the blues om mitt förlorade liv.
Det finns alltså ett visst mått av bitterhet i det hela, men mest är det en allmän frustration över att jag inte är tillräckligt bra på nånting, över att jag vill allt och därför lyckas med inget, över dagarna som oktoberregnsströmmar förbi utan att jag lyckas. Med nånting, typ.
Det kan vara en försenad 30-årskris. Det kan också var PMS. Jag väntar ett par dagar och ser om det går över innan jag börjar sjunga the blues om mitt förlorade liv.
Obefogad nervositet
Idag när jag kom till jobbet och klarat av ett ganska konstruktivt möte och en kopp kaffe och betalat en faktura, upptäckte jag att jag fått ett mejl med mystisk avsändare i min privata inkorg. Det var inte ett spam, utan ett mejl med en avsändare som jag känner till men inte känner och med rubriken Tack! (Å ja ba, vad fan är detta, jag har väl inte gjort nåt för honom heller, som jag kan erinra mig). Jag blev tvungen att gå och kissa och betrakta min finne i spegeln (den har antagit monstruösa proportioner. Och jag som ville vara Galejsnygg i kväll). Sen fick jag dricka vatten. Sen öppnade jag mejlet. Det var ett massmejl av allmänt hållen, ointressant karaktär.
Så var det bekräftat: jag har inget liv.
Jag hinner inte. Jag måste ju sova jämt.
Så var det bekräftat: jag har inget liv.
Jag hinner inte. Jag måste ju sova jämt.
Jag, en stalker
Jag har precis gjort värsta stalkergrejen. Jag har mejlat en tjej som jag inte känner bara för att det kändes som att jag kände henne och på nåt sätt var jag tvungen att berätta det för henne. Som om jag var fjorton! Det är sånt jag egentligen inte gör. Jag är en sån smyger runt inne på forum och knappt vågar säga ett pip ifall att nån skulle missförstå. Men det är en ny tid nu.
Det finns ingen poäng med att skriva om man inte gör det på det sättet som man vill. På sista tiden känner jag att jag mest har avgivit trötta rapporter här i bloggen, för att det inte ska vara tyst. Från och med nu får det bli som jag känner. Jag orkar inte hålla på och tramsa.
Det finns ingen poäng med att gilla saker som andra gör om man inte törs berätta det. Eller jo, det gör det ju förstås, men det blir ju en väldigt egoistisk tillfredsställelse. Tänk som mycket trevligare allt blir om man delar det med andra. Jag tror att det bor en sann altruist nånstans inne i mig. Långt inne ibland, bara.
Nu tänker jag gå ut och röka. Jag trodde ett tag att jag hade slutat, men det hade jag visst inte.
Det finns ingen poäng med att skriva om man inte gör det på det sättet som man vill. På sista tiden känner jag att jag mest har avgivit trötta rapporter här i bloggen, för att det inte ska vara tyst. Från och med nu får det bli som jag känner. Jag orkar inte hålla på och tramsa.
Det finns ingen poäng med att gilla saker som andra gör om man inte törs berätta det. Eller jo, det gör det ju förstås, men det blir ju en väldigt egoistisk tillfredsställelse. Tänk som mycket trevligare allt blir om man delar det med andra. Jag tror att det bor en sann altruist nånstans inne i mig. Långt inne ibland, bara.
Nu tänker jag gå ut och röka. Jag trodde ett tag att jag hade slutat, men det hade jag visst inte.
Frågor
Varför har man alltid en böldstor finne på hakan just när man vill vara som snyggast?
Varför är det så lätt att bli avundsjuk och lite hatisk på människor som man egentligen tycker är underbara?
Varför är det så svårt att säga nej?
Varför är man räddast för det man vill mest?
Varför dricker man alltid mest öl när man vet att man ska upp tidigt nästa dag?
Varför är det så svårt att räcka till?
Varför vill man att människor man tycker illa om ska gilla en?
Varför känner man sig som en bluff så fort man inte är expert?
Varför är man aldrig riktigt så duktig som man låtsas?
Varför är det så lätt att bli avundsjuk och lite hatisk på människor som man egentligen tycker är underbara?
Varför är det så svårt att säga nej?
Varför är man räddast för det man vill mest?
Varför dricker man alltid mest öl när man vet att man ska upp tidigt nästa dag?
Varför är det så svårt att räcka till?
Varför vill man att människor man tycker illa om ska gilla en?
Varför känner man sig som en bluff så fort man inte är expert?
Varför är man aldrig riktigt så duktig som man låtsas?
Smaklökar
Jag fick ostkaka nu och folköl och genast kändes livet lite, lite bättre. Man skulle kunna tro att folköl och ostkaka inte är någon bra kombination, men jag ska be att få tala om att folköl funkar till nästan allt. Bäst funkar det till popcorn. Popcorn funkar förresten också till nästan allt. När jag pluggade åt jag pocorn till lunch ibland. En annan smakkombination som jag vill slå en backhand för är turkisk peppar och öl. Det är helt sjukt gott.
Jag funderar mycket på om det är nu jag ska bli en tant, jag menar en kulturtant. Om jag borde bli mer sofistikerad, klippa page och och ha smala kjolar och spetsiga glasögon och poncho kanske, eller en stilig cape att linda in mig i när höststormarna drar igång i nästa vecka eller så. Jag borde rimligtvis ha passerat jeans- och converseåldern, och den tiden när man kan ha prickig väska och randig tröja samtidigt och mena allvar. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Men jag ser så jävla ful ut i spestiga glasögon.
Jag funderar mycket på om det är nu jag ska bli en tant, jag menar en kulturtant. Om jag borde bli mer sofistikerad, klippa page och och ha smala kjolar och spetsiga glasögon och poncho kanske, eller en stilig cape att linda in mig i när höststormarna drar igång i nästa vecka eller så. Jag borde rimligtvis ha passerat jeans- och converseåldern, och den tiden när man kan ha prickig väska och randig tröja samtidigt och mena allvar. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Men jag ser så jävla ful ut i spestiga glasögon.
Lugnet efter stormen
Äntligen en lugn vecka. Ja, det är ett lugn med modifikation för det är sjukt mycket att göra på jobbet just nu, med planering av alla höstens aktiviteter och en annalkande filmfestival. Men jag har sorterat bort alla kvällsaktiviter den här veckan, för jag bara måste komma i säng tidigt och sova ordentligt om jag överhuvudtaget ska orka med jobbet. Sommarens festivaler, och framförallt arbetet med den senaste, sitter fortfarande i kroppen, och jag släpar mig runt i korridorerna på kulturförvaltningen på dagarna.
Men på fredag är det slut på vilan för då är det Galej! Det kommer att bli ett finfint partaj.
Vilken festival!
Vilken festival det blev! Va? Va? Blev det inte? Jag är mycket, mycket nöjd. Och mycket, mycket trött. Idag har jag jobbat åtta timmar och det känns som ett fjortontimmarsmaraton. Helt färdig, utmattad, mosad, passerad och överkörd med ångvält. Men nöjd. Det regnade en stund. Och sen: Klart väder. Glada människor. Snygga scener. Fantastiska band. Grymt ljud. Lysande.
Emmaboda
Knegarn, som varit på bröllopsresa i Paris i stället för att följa med till Emmaboda, vill gärna veta hur vi har haft det. Och då tänker jag såklart berätta det. Vi har haft sol. Rymlig husvagn och gigantiskt förtält. Öl. Getingar. Smålandsrullar. Matsfylla. Mini-soundsystem. Och massor, massor med musik.
Jag såg:
en kille som kom upp på skogen-scenen och informerade om att Magic Numbers inte skulle komma (surt).
I love you baby (inte fantastiskt).
The Bobby McGees(fransk-skotsk cirkusmusik. Kul i två låtar)
Midlake (snyggt, bra och ovisuellt).
José Gonzalez (skickligt som alltid)
C.Aarmé (ganska ospännande mitt-i-natten-punk).
Strip Squad (Justus hävdade att det var fantastiskt men jag tyckte mest att det var lite pubertalt och att de sjöng falskt utan att det var nåt hjärta med i det. Men jag är väl för gammal för att vara indie på riktigt.)
Billie the vision and the dancers (så jävla bra! En kanonspelning där varenda höftrullning satt som en smäck. Och Billiesarna har skrivit en hop nya låtar som är riktigt, riktigt fina.)
Montys Loco (Äntligen nån som verkligen kunde sjunga och inte väjde för allvarliga texter. Men arrangemangen kändes lite för torftiga).
Darren Hayman (Hefnermannen med rösten och han var så sympatisk att man bara ville bjuda med honom till campingen på en tallrik nudlar. eller nåt.)
The Tiny (det är officielt nu. Jag klarar inte riktigt av dem.Att vara svår är inget självändamål i min värld.)
Hello Saferide (en stabil, lite förutsägbar spelning, med burkigt sångljud hela första hälften. Men hon har ju bra låtar att ta av.)
The Pipettes (prickigt, synkat och gulligt. I år sjöng de riktigt bra också.)
Talking to teapots (fast då var jag så trött så det yttrar jag mig inte om.)
Mängder av skog och regn på vägen mellan Emmaboda och Landskrona( mest surrealistiskt).
That's it. Nu har jag en festival att förbereda.
Jag såg:
en kille som kom upp på skogen-scenen och informerade om att Magic Numbers inte skulle komma (surt).
I love you baby (inte fantastiskt).
The Bobby McGees(fransk-skotsk cirkusmusik. Kul i två låtar)
Midlake (snyggt, bra och ovisuellt).
José Gonzalez (skickligt som alltid)
C.Aarmé (ganska ospännande mitt-i-natten-punk).
Strip Squad (Justus hävdade att det var fantastiskt men jag tyckte mest att det var lite pubertalt och att de sjöng falskt utan att det var nåt hjärta med i det. Men jag är väl för gammal för att vara indie på riktigt.)
Billie the vision and the dancers (så jävla bra! En kanonspelning där varenda höftrullning satt som en smäck. Och Billiesarna har skrivit en hop nya låtar som är riktigt, riktigt fina.)
Montys Loco (Äntligen nån som verkligen kunde sjunga och inte väjde för allvarliga texter. Men arrangemangen kändes lite för torftiga).
Darren Hayman (Hefnermannen med rösten och han var så sympatisk att man bara ville bjuda med honom till campingen på en tallrik nudlar. eller nåt.)
The Tiny (det är officielt nu. Jag klarar inte riktigt av dem.Att vara svår är inget självändamål i min värld.)
Hello Saferide (en stabil, lite förutsägbar spelning, med burkigt sångljud hela första hälften. Men hon har ju bra låtar att ta av.)
The Pipettes (prickigt, synkat och gulligt. I år sjöng de riktigt bra också.)
Talking to teapots (fast då var jag så trött så det yttrar jag mig inte om.)
Mängder av skog och regn på vägen mellan Emmaboda och Landskrona( mest surrealistiskt).
That's it. Nu har jag en festival att förbereda.
Festivalståhej
Jag har egentligen inte tid att blogga just nu. Jag har en festival att fixa. Det är tröjor som ska tryckas, nyhetsbrev som ska skickas, mat som ska köpas, biljetter som ska säljas. Det är ett himla ståhej, helt enkelt. Igår hade vi sista mötet. Det var spännande, för nu, nu är det nästan dags.
Årets klockrena lineup:
Glesbygden
Tiny well-placed bleep
The Manikins
Miss Li
Jenny M Jensen
Sonic order of Happiness
New Modern Angels
Militant cheerleaders on the Move
Shooting John
Navid Modiri
Och jag har köpt en festivalklänning!
Dubbla känslor
Jag glömde nämna min största sorg: Camera Obscura som gjort en av årets bästa låtar, Lloyd I'm ready to be heartbroken, spelar på lördagen. Och det missr jag. Å andra sidan är det en dubbel känsla för det är ju inte varje dag ens äldsta barndomsvän går och gifter sig. Matildas bröllop på lördagen får jag istället, och det händer bara en gång. Bra konserter blir det fler av. Nästa vecka till exempel.
Festival, festival!
I eftermiddag drar vi till Emmaboda. Det ska bli helt lysande, trots att väderleksrapporten utlovar regn. Det finns ju jättestora regnställ från ÖB. Det finns husvagn. Och så finns det massor med bra band som förhoppningsvis kan få mig att glömma vattenattackerna för en stund. Årets största favoriter är följande:
The Magic Numbers, Billie the vision and the dancers och The Pipettes. Fast sen finns det så klart massor med andra band som jag också ska se. Tråkigt nog missar jag Navid Modiri. Tur då att han kommer och spelar på årets trevligaste festival, nästa vecka!
The Magic Numbers, Billie the vision and the dancers och The Pipettes. Fast sen finns det så klart massor med andra band som jag också ska se. Tråkigt nog missar jag Navid Modiri. Tur då att han kommer och spelar på årets trevligaste festival, nästa vecka!
Ordval
Läste precis ordet tjänstekvinna i en artikel i Svenska Dagbladet. Använt i betydelsen tjänstehjon. Ja, eller, piga, kanske, hemhjälp eller hembiträde. Och det är nog i den betydelsen jag också skulle använda det ordet, om jag nu skulle komma på att använda det alls. Konstigt egentligen. Tjänsteman är ju något helt annat.
Jag har ingen ordning på mina papper
Varför väntar man alltid till sista sekunden med att göra allting? Varför? Och sen sitter man och svettas kaffe genom porerna och får ångest över att man inte ens har skrivit rent sina anteckningar och inte vet var man har lagt dem och knappast kommer att kunna läsa dem och har lämnat somliga av dem på jobbbet... ja, ni vet.
Ursäkta men nu måste jag dyka ner i mina pappershögar igen. Jag tror jag har ett viktigt telefonnummer som jag absolut behöver där nånstans.
Ursäkta men nu måste jag dyka ner i mina pappershögar igen. Jag tror jag har ett viktigt telefonnummer som jag absolut behöver där nånstans.
Matsfull
Nygifte Knegarn skickade en bild från bröllopet.... Såhär ser jag ut när jag är Matsfull!
Obs, jag är hon i klänningen med det förväntansfulla ansiktsuttrycket.
Obs, jag är hon i klänningen med det förväntansfulla ansiktsuttrycket.
Goda nyheter
Hurra, nu ligger spelschemat för Emmaboda ute på hemsidan och jag kan konstatera att Magic Numbers spelar på torsdagen. Det var mycket, mycket bra, eftersom jag ska på bröllop på lördagen och inte är kvar då, och det hade ju varit himla synd om det krockat...
Idag gjorde vi en superdunderbra bokning till födelsedagsfestivalen. Kolla in den här.
Idag gjorde vi en superdunderbra bokning till födelsedagsfestivalen. Kolla in den här.
Vårdpaket
Narkolepsin har slagit till igen. Så jag masade mig tillbaka till vårdcentralen för att få mer B-12. Ny läkare, den gamla har slutat. Vad han säger (på danska):
1) Nä, jag håller inte alls med om att du har brist på B-12.
2) Du ska inte hålla på och äta tillskott i onödan.
3) (med antydan till triumf i rösten)Jag ser här att du har haft en depression
4) En del människor är tröttare än andra
5) Du ska se att du snart piggnar till
Jag blir så trött. Bokstavligen. Nu går jag och lägger mig.
1) Nä, jag håller inte alls med om att du har brist på B-12.
2) Du ska inte hålla på och äta tillskott i onödan.
3) (med antydan till triumf i rösten)Jag ser här att du har haft en depression
4) En del människor är tröttare än andra
5) Du ska se att du snart piggnar till
Jag blir så trött. Bokstavligen. Nu går jag och lägger mig.
Lättjan
Nu ser det ju ut som att jag inte gör nånting på jobbet. Fast det gör jag. Men ibland uppstår luckor. Mellan telefonsamtal man ringer och dem man väntar på, mellan ett ivägskickat mejl och en pojkvän som ska komma och hämta en med bil. Luckor som är lite för små för att man ska kunna göra nåt vettigt med dem. Men blogga är inte särskillt vettigt och inte tar det mycket tid heller. Och i det här inlägget hade jag mest tänkt klaga. Jag har nämligen suttit parkerad på altanen i Skåne med en öl (obs inte samma öl hela veckan) under semestern och knappt rört en muskel. Alla mina staplar på Piggelin har blivit röda, min kondition suger och det är knappt att jag orkar lyfta mobilen till örat. Tur att det finns headsets.
Så jag hade tänkt gå hem idag. Få lite frisk luft och motion. Och så bara rengnar det. Jag menar det får väl vara måtta på de hurtfriska ambitionerna. Jag tar trappan ner till entrén. Det är ganska många steg.
Så jag hade tänkt gå hem idag. Få lite frisk luft och motion. Och så bara rengnar det. Jag menar det får väl vara måtta på de hurtfriska ambitionerna. Jag tar trappan ner till entrén. Det är ganska många steg.
jo...
... och så vill jag bara rapportera att planeringen för årets Födeösedagsfestival framskrider enligt planerna. Kolla bara här så får ni se hur många schyssta band vi bokat hittills!
envisheten vid pianot
Bröllopet var fint som snus, sött som prinsesstårta, rart som rosa och trevligt som bara en fest där en massa vänner och bekanta och deras släktingar, vänner och bekanta tryckt ihop sig i en lokal precis intill Vättern med bar till självkostnadspris, kan vara. Det var nog mest jag som var besvärlig. Jag blev, som vi brukar säga i Marieborg, Matsfull. Alla som känner Mats vet precis vad det betyder, men för dem som eventuellt inte har träffat honom eller i alla fall inte under festliga förhållanden, kan jag berätta: det är när man blir sådär hejdlöst uppåt och tycker att allt är jättebra och blir otroligt entuisiastisk över allting som folk berättar och man vill absolut inte gå hem. framförallt vill man inte gå hem. Så när grannarna JoJo bönade och bad på bara knän att vi skulle åka och brudparets respektive föräldrar började packa ihop kalset (brudparet hade gett sig av för länge sen) stod jag och sjöng falska överstämmor vid pianot och vägrade åka hem. Vilket resulterade i att vi lämnade lokalen sist och med helt onödig extrasprit i kroppen, efter att de stackars grannarna blivit utan oss att dela taxi med. Och allt var mitt fel. Rätt åt mig då att jag var lite trött igår.
I-landsbestyr
Fina semestern med vita vita sanddyner och grönt grönt vatten är över. För den här gången. Nu är det Marieborg, tvätt och annan förströelse som gäller. I går kväll såg vi The constant gardener. En sorglig, hemsk, vacker och bra film. Vi åt popcorn och drack bubbelvin och grät en smula medan människor i Afrika dog för att man testat medeciner på dem. Tänk att engagemanget når så kort bit utanför soffan. Jag är en dålig, dålig människa. Men jag rekommenderar filmen.
I dag ska Knegarn och Lip Gloss Bitch gifta sig. Jag passar på att hälsa dem massor med lyckönskningar redan här på bloggen. Och nu måste jag väl gå och försöka övertala mitt hår att bli bröllopsfint, samt välja ett nagellack som matchar klänningen. Ack, dessa underbara ilandsproblem.
I dag ska Knegarn och Lip Gloss Bitch gifta sig. Jag passar på att hälsa dem massor med lyckönskningar redan här på bloggen. Och nu måste jag väl gå och försöka övertala mitt hår att bli bröllopsfint, samt välja ett nagellack som matchar klänningen. Ack, dessa underbara ilandsproblem.
Sommar
Dåligt med bloggande just nu. Jag är i Skåne och somrar. Det är grillning, folköl, strandtennis och havsbad i grönt, härligt vatten. Och inomhus är det varmt, flugor och långsam modemuppkoppling. Det är ju inte underligt vad man väljer.
Det regnar inte. Än.
Just idag gör Ed Greene den finaste musiken.
Sätt att fördriva tiden
Igår när jag släpade upp min cykel som har lite för lite luft i framdäcket uppför backen till Marieborg, räknade jag efter hur många jag har haft sex med. Det var inte riktigt så många som jag trodde. En kom jag inte på namnet på. Men vid närmare eftertanke tror jag att jag aldrig riktigt visste vad han hette.
Pyssel och papp
Jag korrläser texter till filmfestivalkatalogen nu. Det är kul och man blir sugen på att se nästan allt. Men det mest fascinerande är att det finns folk, helt vanliga, filmintresserade människor, som inte fattat att om man ska publicera en text, till exemlpel i en katalog, så bör man ha skrivit den själv. Om man tycker att nån annan, kanske en begåvad recensent på DN, har kommit på en briljant formulering, så får man använda den, men då måste man tala om vem som skrev den först. Nu kan vi få in texter som är saxade rakt av från DN:s recensioner. Och man bara undrar: Hur tänkte ni? Har ni hört talas om upphovsrätt? Eller trodde ni att det inte skulle märkas?
Roligt
Alltså jag måste bara dela med mig av denna skatt: varje gång jag snubblar över Mias gamla citatsamling på nätet skrattar jag så att jag nästan kissar på mig.
En dålig hårdag
Idag upptäckte jag tre grå hår när jag stod framför badrumsspegeln på jobbet. Tre! Det är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att jag färgar håret. Nu var det ett tag sen sist. Jag skulle kunna lura i mig att det var min utväxt som liksom blvit ljusare, lite blond och blekt av solen. Men det verkar osannolikt att solen skulle ha fokuserat sina strålar på bara tre hårstrån. Jag har ju trots allt ganska många, totalt sett. Faktum alltså: jag börjar bli gråhårig.
Tack gud för Wella!
Tack gud för Wella!
Sommarsur
Jag känner mig helt omotiverat deppig, tjurig och till och med lite besvärlig. Jag vill helst inte göra nånting alls och när jag måste så gör jag det ytterst motvilligt. Det måste vara värmen.
Den lätta vägen ut
Jag är lite nöjd med mig själv. Jag började skriva på en grej (ja, jag är inte bara journalist och kultursekreterare, jag är en sån där nörd med författardrömmar också) för drygt ett år sen, när jag och Mia hade vår fantastiska skrivarhelg på Hasslö. Det flöt på bra då och jag tänkte att det här kommer, för en gångs skull, inte att sitta så långt inne, det kommer att bli ett första utkast att jobba vidare på in no time. Så blev det förstås inte, för man har ju alltid massor med jättefina ursäkter för att inte sätta sig ner och ta tag i skrivandet. Det är ju så mycket lättare att sitta och surfa planlöst tillexempel. Men nu, efter sporadiskt skrivande under vintern och våren, tror jag faktiskt att jag är på banan igen. Jag kan inte svära på det, jag kan ju inte lova ens mig själv (även om jag gör det hela tiden) att jag inte ska slöa till igen och börja göra annat, men jag har i alla fall kommit igång. Och det är ju så himla kul, när man sitter där och det börjar flyta på.
Men så tar jag en paus, och surfar lite planlöst igen. Går in på Bloggportalen där jag inte varit på hundra år och inser att där finns massor med bloggar om skrivande. Följer länkar och upptäcker att det, förutom de jag redan visste om, finns hur många sidor på nätet som helst om skrivande. Sidor där man kan lägga ut sina små ynkliga alster, sidor där man kan läsa andras hjärteblodspoesi, sidor där man kan läsa om hur man blir en bättre skribent. Och allt det där är ju bra. Som inspiration. Men det är ju inte det det handlar om. Det enda det handlar om är att faktiskt skriva. Annars kommer man ju aldrig nån vart. Man kan ha hur många idéer som helst, man kan veta hur mycket som helst i teorin om hur man skriver århundradets roman, men så länge man inte sätter sin lata röv ner på stolen, lägger fingrarna på tangentbordet och faktiskt skriver, så betyder det ju ingenting. Det trodde jag att jag visste.
Men så tar jag en paus, och surfar lite planlöst igen. Går in på Bloggportalen där jag inte varit på hundra år och inser att där finns massor med bloggar om skrivande. Följer länkar och upptäcker att det, förutom de jag redan visste om, finns hur många sidor på nätet som helst om skrivande. Sidor där man kan lägga ut sina små ynkliga alster, sidor där man kan läsa andras hjärteblodspoesi, sidor där man kan läsa om hur man blir en bättre skribent. Och allt det där är ju bra. Som inspiration. Men det är ju inte det det handlar om. Det enda det handlar om är att faktiskt skriva. Annars kommer man ju aldrig nån vart. Man kan ha hur många idéer som helst, man kan veta hur mycket som helst i teorin om hur man skriver århundradets roman, men så länge man inte sätter sin lata röv ner på stolen, lägger fingrarna på tangentbordet och faktiskt skriver, så betyder det ju ingenting. Det trodde jag att jag visste.
Ont
Nu ska jag gå till tandläkaren och laga en tand. Stackars mig. Håll en tumme för att det inte gör för ont.
kreativt övermod
Det är farligt med kreativa jobb. Jag är konstant så full av idéer och inspiration att jag tror att hjärnan när som helst ska bomba och rök börja bolma ut genom mina öron.
Recension
Idag gjorde vi en premiärvisit på vårt nya lokala hang-out: Mariebos Pizzeria. En läskigt kal lokal med igenmurade fönster. Personalen var supertrevlig och tillmötesgående, sallad och dricka ingick fastän lunchen var över för länge sen. Men lyckades de göra nåt rätt? Nä. Vi beställde från menyn, inga konstiga specialare. Ändå fick Mats, som hatar torra pizzor till och med mer än han avskyr att upptäcka att nån klämt ur det sista ur vintetran före honom, en pizza utan sås. Trots att det stod sås på menyn. För att inte tala om min vegetariska pizza som var täckt av ett tjockt lager smulig pizzaskinka och små slamsor av kebabkött. Papillion, fölåt oss, vi kommer tillbaka!
Tevekonsument
Jag vaknar av en hostattack med ledmotivet till Drew Carey Show ringandes i öronen. Jag har precis drömt att jag äger en stor, amerikansk bil, i uselt skick, den är svart/vit målad och det är ganska slarvigt gjort, och den håller på att falla ihop. Men motorn är bra, så jag behöver inte oroa mig. Jag ska vara med i Pimp my ride alldeles strax.
Jag har inte läst så mycket som jag brukar under den här sjukan. Uppenbarligen.
Jag har inte läst så mycket som jag brukar under den här sjukan. Uppenbarligen.
Kändiseliten
Från feberstadiet in i snorstadiet. Vilket avancemang. Vi har blivit erbjudan en spelning till. Jag måste bara jaga rätt på vår försvunna trummis och kolla så att han inte är bortrest eller har någon släktfödelsedag att fira just den kvällen.
Igår mådde jag pyton och hade jättetråkigt. Alltså läste jag Aftonbladet ingående. Bland annat läste jag om Linda Rosings nya bok, som hon skrivit ihop med Daniel Nyhlén. (Det tycker jag borgar för kvalitet.) I alla fall: där berättar hon om hur alla Sveriges finaste, flottaste och glammigaste kändisar sitter och knarkar i VIP-rummen runt Stureplan. Det gör de säkert. Men det jag undrar över är: vilka är egentligen de här flotta, fina kändisarna, kändiseliten, som det alltid pratas om? Magnus Uggla? Carola? Prinsessan Madeleine? Mikael Persbrandt?
Igår mådde jag pyton och hade jättetråkigt. Alltså läste jag Aftonbladet ingående. Bland annat läste jag om Linda Rosings nya bok, som hon skrivit ihop med Daniel Nyhlén. (Det tycker jag borgar för kvalitet.) I alla fall: där berättar hon om hur alla Sveriges finaste, flottaste och glammigaste kändisar sitter och knarkar i VIP-rummen runt Stureplan. Det gör de säkert. Men det jag undrar över är: vilka är egentligen de här flotta, fina kändisarna, kändiseliten, som det alltid pratas om? Magnus Uggla? Carola? Prinsessan Madeleine? Mikael Persbrandt?
Sjuk
Jag går på Panodil. Det är ju ingen stark drog, men jag kan i allafall sitta upp, om än bara för en kort stund. Feberfrossa hela natten och osammanhängdande drömmar om bandbokningsförsök vid rookiescenen i Hultsfred. Nu har jag ringt jobbet. Jag hatar att sjukanmäla mig. Speciellt när det är tredje gånget på en månad.
Det känns som om jag har en badboll i halsen. Måndag idag, spelning på fredag. Fixar hon det? spännande fortsättning följer.
Det känns som om jag har en badboll i halsen. Måndag idag, spelning på fredag. Fixar hon det? spännande fortsättning följer.
Program
Om ni inte redan fått det via det eminenta nyhetsbrevet från Sverigs Jerusalem så hittar ni programmet för brofästivalen här. Det är minsann aktiviteter hela dagen lång. Halv sju spelar vi. Vi har förökat oss sen sist och blivit med trumpet. det kan bli hur spännande som helst!
annonsering
Nu har jag äntligen kommit ihåg att lägga ut min Hultsfredsbiljett till försäljning på Blocket. Billigt, billigt, tipsa en festivalsugen kompis!
Uppdrag slutfört
Mitt första uppdrag som kultursekreterare ute på fältet gick bra. Strålande solsken och ekologiskt dockteater var en riktigt bra kombination, visade det sig, och det kom massor med folk till mjölkafållan. i morgon är vi i Stadsparken.
Nu ska jag hem till Mia och fira sommaren med grillspett och drinkar på deras kussifasken-altan. (Som i: "Hä ä kuss-i-fasiken så stott så en kan hålla dans!")
Nu ska jag hem till Mia och fira sommaren med grillspett och drinkar på deras kussifasken-altan. (Som i: "Hä ä kuss-i-fasiken så stott så en kan hålla dans!")
Självplågeri
Nu har jag lånat Belinda Olssons Reporter erkänner: Gravidchock! Den har fått ytterst ljumma recensioner och jag är därför övertygad om att jag inte kommer att tycka att den är bra. Ändå måste jag läsa den. För att trösta mig med att kändisjournalister inte skriver bättre. Och för att ilska upp mig över att kändisjournalister blir utgivna, lästa och köpta oavsett hur dåligt de skriver. Jag kan inte låta bli.
Grannarna del 2
Och vad jag egentligen hade tänkt säga i mitt förra inlägg om de fina grannarna, men det föll liksom bort på vägen, var följande:
Vi pratade nästan ingenting om poesi häromdagen när vi grillade korv på deras balkong. Men ändå var det på något sätt tillräckligt för att jag skulle komma ihåg ett visst sätt att tänka som jag glömt bort.
Jag skriver nästan aldrig dikter längre. Jag har haft svårt att lämna tonårsangsten bakom mig och hitta nya, mindre dramatiska metaforer. Men härom dagen skrev jag faktiskt två stycken. De var inte särskilt bra, men det var kul att göra det. Och då kom jag ihåg att det var ju därför jag jag gjorde det från början. För att det var kul, ju. Tack för påminnelsen, grannarna.
Vi pratade nästan ingenting om poesi häromdagen när vi grillade korv på deras balkong. Men ändå var det på något sätt tillräckligt för att jag skulle komma ihåg ett visst sätt att tänka som jag glömt bort.
Jag skriver nästan aldrig dikter längre. Jag har haft svårt att lämna tonårsangsten bakom mig och hitta nya, mindre dramatiska metaforer. Men härom dagen skrev jag faktiskt två stycken. De var inte särskilt bra, men det var kul att göra det. Och då kom jag ihåg att det var ju därför jag jag gjorde det från början. För att det var kul, ju. Tack för påminnelsen, grannarna.
Rykten
Följande lösa rykten har hörts på stan:
att på fredag ska man, om man slår på P1 kl 18.15 och lyssnar på kulturfredag, så småningom få höra en intervju med Amores Perros som gjordes i radiohuset i Stockholm i vintras. Gissningsvis är det den där körsångerskan/textförfattaren som pratar en himla massa om nån kinesisk festival som bandet visst ska ha spelat på.
att på fredag kan man, klockan 21.30, slå på svt:s Musikbyrån och se ett reportage från Midifestivalen i Beijing, komplett med miniintervju av Amores Perros (där den där pratsamma körsångerskan/textförfattaren pratar en massa).
så det blir en vi-var-bandet-som-var-i-Kina-Fredag. Om det nu är sant, alltså.
att på fredag ska man, om man slår på P1 kl 18.15 och lyssnar på kulturfredag, så småningom få höra en intervju med Amores Perros som gjordes i radiohuset i Stockholm i vintras. Gissningsvis är det den där körsångerskan/textförfattaren som pratar en himla massa om nån kinesisk festival som bandet visst ska ha spelat på.
att på fredag kan man, klockan 21.30, slå på svt:s Musikbyrån och se ett reportage från Midifestivalen i Beijing, komplett med miniintervju av Amores Perros (där den där pratsamma körsångerskan/textförfattaren pratar en massa).
så det blir en vi-var-bandet-som-var-i-Kina-Fredag. Om det nu är sant, alltså.
Grannarna
Vi har en väldigt trevlig granne här i Marieborg. Ja, man skulle kunna säga att han är mer än en granne faktiskt, han är en sån där kille som man kan ringa om man:
behöver hjälp med att lyfta en bokhylla
ska ha fest
behöver flytta ett eluttag
vill ha öldrickningssällskap
har långtråkigt
funderar på att anordna en festival
känner för att åka och plocka jordgubbar
vill dela husvagn med någon
behöver låna något
vill låna ut något
har slut på krossade tomater
vill bjuda på middag
Ja, och så vidare. Vi gillar honom. För ungefär ett halvår sen skaffade han sig en ny flickvän. (Ja, vi här i Marieborg säger fortfarande att hon är hans nya flickvän, för hon har precis flyttat in och vi är ju numera lite till åren komna och långsamma att ta till oss förändringar). Hon är väldigt trevlig hon också, och det är ju bra. Då passar de ihop. Dessutom är hon poet. Och nu, helt plötsligt får vi veta att han suttit och diktat i smyg i flera år, utan att vi fått veta något. Att han minsann också är poet. Att vi bor granne med poetparet JoJo. Nu ska de båda publiceras i en antologi ihop med en massa andra duktiga poeter. Inte illa! Här kan man läsa dikter av dem och en massa andra.
behöver hjälp med att lyfta en bokhylla
ska ha fest
behöver flytta ett eluttag
vill ha öldrickningssällskap
har långtråkigt
funderar på att anordna en festival
känner för att åka och plocka jordgubbar
vill dela husvagn med någon
behöver låna något
vill låna ut något
har slut på krossade tomater
vill bjuda på middag
Ja, och så vidare. Vi gillar honom. För ungefär ett halvår sen skaffade han sig en ny flickvän. (Ja, vi här i Marieborg säger fortfarande att hon är hans nya flickvän, för hon har precis flyttat in och vi är ju numera lite till åren komna och långsamma att ta till oss förändringar). Hon är väldigt trevlig hon också, och det är ju bra. Då passar de ihop. Dessutom är hon poet. Och nu, helt plötsligt får vi veta att han suttit och diktat i smyg i flera år, utan att vi fått veta något. Att han minsann också är poet. Att vi bor granne med poetparet JoJo. Nu ska de båda publiceras i en antologi ihop med en massa andra duktiga poeter. Inte illa! Här kan man läsa dikter av dem och en massa andra.
Jorå, såatte
Nä, det är inte mycket aktivitet här nu. Jag ber om ursäkt för det och lovar att skärpa mig framöver - skriva mer eller lägga ner. Det finns ju ingen anledning att ha en blogg som uppdateras en gång i veckan.
Nu måste jag iväg och fira nationaldag ihop med hundratals flaggviftande barn. Det är så det kan vara ibland, att vara kultursekreterare.
Nu måste jag iväg och fira nationaldag ihop med hundratals flaggviftande barn. Det är så det kan vara ibland, att vara kultursekreterare.
synd om
Igår var jag magsjuk. Missade både videoinspelning och bandfotografering. Där fick jag. Men jag beklagar mig inte över det. Inte heller över att jag fick hasa mig fram och tillbaka mellan badrummet och sängen i snitt 50 gånger under dagens lopp. Jag kan leva med det. Det som är riktigt för jävligt är att nu är det sommar. Och att vårt hus är så dåligt ventilerat att man alltid måste ha minst ett fönster öppet. Så vad ser jag när jag som bäst ligger och vrider mig i frossbrytningar under täcket? Årets första harkrank som krupit in genom fönstret och dansar sin muntra dans över rutan. Som om det inte var tillräckligt synd om mig redan.
Jag slog ihjäl den med ett gammalt nummer av illutrerad vetenskap. Alldeles själv.
Jag slog ihjäl den med ett gammalt nummer av illutrerad vetenskap. Alldeles själv.
Godis
Ja, jag är sämst, jag vet. Men jag är så upptagen av att gilla mitt jobb och försöka lära mig att sköta det på ett bra sätt och lite tycka att det är sorgligt att jag inte får ha det längre än till årsskiftet, att jag inte har något kvar att tycka med när jag kommer hem. Jag är mest ett stort, blekt, sladdrigt gummihölje i desperat behov av öl och turkisk peppar. Eller choklad kanske. Eller popcorn.
Falskssång
Skrämmande, förresten, hur dåligt folk sjunger i Melodifestivalen. Jag menar, sången är ju det enda de inte får ha förinspelat, då borde man väl kunna begära att de skulle reda ut det åtminstonne. Men se, det gör de inte. Jo, jag menar, de gammaldags melodifestivaldivorna finns ju kvar, och Carola sjunger banne mig inte falskt, men alltså den där killen från Malta: jag tror inte han träffade enda ton. Ketchupbrudarna från Spanien - örontortyr. För att inte tala om fransyskan som skulle kamma hem kalaset med ännu en smetig fransk ballad och som sjöng så falskt att trumhinnan skvade. Nä. Nåt borde göras åt den saken.
Förövrigt tycker jag att Finland förtjänade att vinna. De brukar alltid komma sist och bli hånade. Även om man kan diskutera vad Melodifestivalen kommit att bli för typ av evenemang: en mäktig pr-kanal där artister representerar sig själva mycket mer än sina respektive länder. Men det överlåter jag åt någon som är intresserad.
Förövrigt tycker jag att Finland förtjänade att vinna. De brukar alltid komma sist och bli hånade. Även om man kan diskutera vad Melodifestivalen kommit att bli för typ av evenemang: en mäktig pr-kanal där artister representerar sig själva mycket mer än sina respektive länder. Men det överlåter jag åt någon som är intresserad.
Underhållning
Det finns en sak jag tänker på. Ett problem många liveband har. Vi har det i allra högsta grad. Jag tänkte på det igår, när jag stod och frös en stund på Kalajsrocken i Rådhusparken.
Det var som det brukar. Snygga och mindre snygga band, tajta och mindre tajta band, men framförallt: underhållande och mindre underhållande band. Det där med underhållning är rent ut sagt bokstavligen för i helvete skitsvårt. Hur gör man för att folk ska tycka att det är kul att se på när man spelar? För det vill man ju. Man kan prata hur mycket som helst om att det är musiken som ska tala och att man inte vill vara ytlig eller kommersiellt publikflirtande. I slutändan står man ändå där och undrar: vad ska jag göra för att förvandla den ganska ointressanta anblicken av ett gäng personer som står och klinkar på instrument, till nånting som är värt att se, inte bara höra? Olika band sköter det där på olika sätt. I'm from Barcelona har sin stora kör. Yodapop satsade på lasersvärdsfajt. Phase blåste såpbubblor. Vad är det som gör att somliga får till det och andra inte? Fundera på det. Det ska jag göra. Nu måste jag följa med på jobbiga, tråkiga ärenden.
Det var som det brukar. Snygga och mindre snygga band, tajta och mindre tajta band, men framförallt: underhållande och mindre underhållande band. Det där med underhållning är rent ut sagt bokstavligen för i helvete skitsvårt. Hur gör man för att folk ska tycka att det är kul att se på när man spelar? För det vill man ju. Man kan prata hur mycket som helst om att det är musiken som ska tala och att man inte vill vara ytlig eller kommersiellt publikflirtande. I slutändan står man ändå där och undrar: vad ska jag göra för att förvandla den ganska ointressanta anblicken av ett gäng personer som står och klinkar på instrument, till nånting som är värt att se, inte bara höra? Olika band sköter det där på olika sätt. I'm from Barcelona har sin stora kör. Yodapop satsade på lasersvärdsfajt. Phase blåste såpbubblor. Vad är det som gör att somliga får till det och andra inte? Fundera på det. Det ska jag göra. Nu måste jag följa med på jobbiga, tråkiga ärenden.
Musik i det fria
Alltså, jag har så fullt upp med att försöka lära mig vara kultursekreterare att jag inte hinner blogga just nu. men en viktig sak kan jag berätta: AP spelar på broinvigningen den 17:e juni. Kan vi bara lära oss de nya låtarna kan det nog bli finfint.
Jobb
Jag har precis påbörjat mitt värv som vikarierande kultursekreterare. Än så länge är det mest förvirrande. Det är en del möten, en del pressreleaser, och en väldig massa cyklande. Såhär långt.
Det är svårt med sex
Nu kom jag ihåg nånting upprörande. Igår när jag stod och spacklade i godan ro, utsatte P3 mig för Petters Tête a tête från ny skivan P. Det måste vara den äckligaste, fualste så kallde erotiska låt jag någonsin hört. Så sjukt osexigt att jag mådde illa.
Underverk
Igår var lite av en milstolpe, faktiskt. Minns ni de där fina, blåa träningsskorna som vi var ett gäng som skrammlade ihop till för att ge Mats i 30-årspresent? De som sen dess stått orörda och nyblanka i skoskåpet i vår hall?
Igår drog han på sig dem för första gången och gav sig av och spelade badminton. Undrens tid är inte förbi!
Nu lyssnar jag på cat 5-skivan som kom med posten från redaktör Flyckt idag. Vad jag tycker ska jag återkomma med när jag lyssnat klart.
Igår drog han på sig dem för första gången och gav sig av och spelade badminton. Undrens tid är inte förbi!
Nu lyssnar jag på cat 5-skivan som kom med posten från redaktör Flyckt idag. Vad jag tycker ska jag återkomma med när jag lyssnat klart.
Boktips
Ett litet boktips förresten: Mikael Niemis Svålhålet är väldigt mycket roligare än man hade kunnat tro. Faktum är att den är jätteroligt underfundig och fin, och om du är en sån där som jag, som i alla fall under en period i livet haft Liftarens Guide till Galaxen (Douglas Adams) som din bibel, då är det här en bok för dig. För då tror jag att du och jag och Mikael Niemi är anhängare av samma religion.
Nu ska jag slipa. På riktigt.
Nu ska jag slipa. På riktigt.
Musikalisk uppmuntran
Det är inget kul att renovera köket medan solen skiner. Det är inget kul att klafsa runt i byggdamm. Det är inget kul att inte kunna laga mat. Så när jag behöver muntra upp mig går jag in här och lyssnar på mastodontlåten Jedimaster. Eller så går jag in här och blir ytterligare uppmuntrad.
Nu ska jag slipa spackel.
Nu ska jag slipa spackel.
Sol
Nä, idag är det återigen fint väder. Alldeles för fint för att sitta inne. Dessutom är lägenheten en dammtäckt katastrofzon där man med nöd och näppe kan få sig en kopp te till livs. Jag drar. Jag behöver förresten vänja mig vid att gå omkring i den här obarmhärtiga, allt avslöjande solen. Vi ses.
Vårt kök är en byggarbetsplats!
And I lööv it! Äntligen blir vi av med väggjäveln!
Skåp, punk och skäggig releasefest
Nu har jag monterat fem köksskåp. Det var riktigt jobbigt faktiskt, men en sak som gjorde det lite roligare var att jag lyssnade på The Baboon Shows nya skiva under tiden. Nu måste jag duscha. Eller om jag skulle göra en dr Flyckt och gå loss på gamla köket med en kofot kanske?
Ikväll har Phoenix Harmony releasefest för sin egenutgivna skiva. Det ska bli spännande att se vad Ivan och hans killar kokat ihop, för på hemsidan får man ju bara höra typ sju sekunder musik. Inte mycket att bilda sig en uppfattning på.
Ikväll har Phoenix Harmony releasefest för sin egenutgivna skiva. Det ska bli spännande att se vad Ivan och hans killar kokat ihop, för på hemsidan får man ju bara höra typ sju sekunder musik. Inte mycket att bilda sig en uppfattning på.
Sommarvånda
- Mm, myste Mats igår, nu börjar den varma tiden när alla tjejer går i tunna kläder.
- Det är inte klokt, men så fort det blir vår och folk klär av sig lite är fan alla tjejer under 35 och under 120 kilo snygga, konstaterade Dan häpet på telefon.
Det är skönt att ni känner så, killar. För egen del fasar jag för den här tiden. Alltså, jag älskar den. Jag älskar att slippa kånka på tunga kläder, jag älskar att slippa frysa när jag går hem på kvällen, jag älskar doften av jord och sol och nyutslagna träd. Jag älskar inte att behöva klä av mig. Jag menar, här har man gått, tryggt inbäddad i flera lager vinterspäck, tjocka tröjor och yllestrumpbyxor, och helt plötsligt ska allt fram och exponeras. Celluliter ska wobbla, gäddhäng ska svänga muntert i sommarbrisen, rumpor ska skumpa under tunna kjolar och vinterblek hy ska sticka oss i ögonen. Det är inte bara mig själv jag talar om, även om jag i högsta grad talar om mig själv. Men jag blygs i grupp också. Jag blygs för alla dem som liksom jag är mer fylliga och mindre fasta och med hy som har samma färg som lättmjölk.
Det sägs att man ska älska sig själv och att vi alla är fina hur vi än ser ut. Jag brukar tänka så. Men när solen börjar lysa starkt och obarmhärtigt , då vet jag: Det är bullshit.
Så hur ska det gå? Varför tänkte jag inte på det här med beach 2006 i god tid?
Och då påminner någon vänlig själ mig: Det gjorde du ju. Du utmanade din pojkvän på värsta hälsokuren redan i januari.
Det är sant. Tyvärr har det inte haft någon som helst effekt. Jag har nämligen bara blivit tröttare, vilket lett till att jag inte alltid orkat laga så nyttig mat som jag borde och inte heller träna så mycket som jag borde. Resultat: Status quo. Blek och sladdrig.
Det blir kaftan för mig i sommar. Det är inne med klänning har jag hört.
- Det är inte klokt, men så fort det blir vår och folk klär av sig lite är fan alla tjejer under 35 och under 120 kilo snygga, konstaterade Dan häpet på telefon.
Det är skönt att ni känner så, killar. För egen del fasar jag för den här tiden. Alltså, jag älskar den. Jag älskar att slippa kånka på tunga kläder, jag älskar att slippa frysa när jag går hem på kvällen, jag älskar doften av jord och sol och nyutslagna träd. Jag älskar inte att behöva klä av mig. Jag menar, här har man gått, tryggt inbäddad i flera lager vinterspäck, tjocka tröjor och yllestrumpbyxor, och helt plötsligt ska allt fram och exponeras. Celluliter ska wobbla, gäddhäng ska svänga muntert i sommarbrisen, rumpor ska skumpa under tunna kjolar och vinterblek hy ska sticka oss i ögonen. Det är inte bara mig själv jag talar om, även om jag i högsta grad talar om mig själv. Men jag blygs i grupp också. Jag blygs för alla dem som liksom jag är mer fylliga och mindre fasta och med hy som har samma färg som lättmjölk.
Det sägs att man ska älska sig själv och att vi alla är fina hur vi än ser ut. Jag brukar tänka så. Men när solen börjar lysa starkt och obarmhärtigt , då vet jag: Det är bullshit.
Så hur ska det gå? Varför tänkte jag inte på det här med beach 2006 i god tid?
Och då påminner någon vänlig själ mig: Det gjorde du ju. Du utmanade din pojkvän på värsta hälsokuren redan i januari.
Det är sant. Tyvärr har det inte haft någon som helst effekt. Jag har nämligen bara blivit tröttare, vilket lett till att jag inte alltid orkat laga så nyttig mat som jag borde och inte heller träna så mycket som jag borde. Resultat: Status quo. Blek och sladdrig.
Det blir kaftan för mig i sommar. Det är inne med klänning har jag hört.
Skog
å, idag har träden utanför mitt fönster en skir slöja av gulgrönt omkring sig. Nu slår allting ut. Och får jag gå ut och strosa i skogen i solskenet och humlesurret? Näpp. Jag måste skruva ihop femtontusen ikea-skåp.
Men i morgon (efter att vi kört de gamla köksskåpen till sortergården) åker vi till Skåne. Har vi tur kommer vi en av de där få dagarna när bokskogen är precis nyutslagen och alldeles guldfärgad. Då är det som att vandra runt i ett sagoland. Det är nog det närmaste en religiös upplevelse jag har kommit.
Men i morgon (efter att vi kört de gamla köksskåpen till sortergården) åker vi till Skåne. Har vi tur kommer vi en av de där få dagarna när bokskogen är precis nyutslagen och alldeles guldfärgad. Då är det som att vandra runt i ett sagoland. Det är nog det närmaste en religiös upplevelse jag har kommit.
Hits
Förresten: Den här veckan är I'm from Barcelonas nya singel Collection of Stamps Hitvarning på ZTV. Inte illa!
Bra dag
Bra dag 1)
Idag kom vårt nya kök hem till oss. Det kom i en jättestor lastbil och bars uppför trapporna av två snabba och spänstiga personer. Ingen av dem var jag. Två andra, likaledes spänstiga personer kommer på fredag att sätta igång med att riva ut vårt gamla kök och montera upp det nya. Ingen av dem kommer heller att vara jag. Jag kommer snart att ha ett superfint kök att koka spaghetti i utan att ha behöva göra mer än peka med hela handen vid några tillfällen. Livet är fint ibland.
Bra dag 2)
Idag åt jag lunch ute på balkongen för första gågnen i år. Solen sken. Sen gjorde jag en fluffig kaffe latte och fick äntligen skummet sådär bra som det ska vara (de batteridrivna visparna är sådär) och så satt jag där ute och smuttade och läste Inger Frimanssons Godnatt min älskade och fick hjälpa en jättestor humla som förirrat sig in i en gammal ölflaska (som av outgrundlig anledning stod på balkongen) och inte kunde ta sig ut igen. Det var rätt trevligt på det hela taget. Bara jag inte vrider för häftigt på huvudet, för då yrslar det till.
Det finns bara en sak som är dålig med idag, såhär långt: Mitt motto, idag och alla andra dagar är Jag orkar inte. När ska det gå över?
Idag kom vårt nya kök hem till oss. Det kom i en jättestor lastbil och bars uppför trapporna av två snabba och spänstiga personer. Ingen av dem var jag. Två andra, likaledes spänstiga personer kommer på fredag att sätta igång med att riva ut vårt gamla kök och montera upp det nya. Ingen av dem kommer heller att vara jag. Jag kommer snart att ha ett superfint kök att koka spaghetti i utan att ha behöva göra mer än peka med hela handen vid några tillfällen. Livet är fint ibland.
Bra dag 2)
Idag åt jag lunch ute på balkongen för första gågnen i år. Solen sken. Sen gjorde jag en fluffig kaffe latte och fick äntligen skummet sådär bra som det ska vara (de batteridrivna visparna är sådär) och så satt jag där ute och smuttade och läste Inger Frimanssons Godnatt min älskade och fick hjälpa en jättestor humla som förirrat sig in i en gammal ölflaska (som av outgrundlig anledning stod på balkongen) och inte kunde ta sig ut igen. Det var rätt trevligt på det hela taget. Bara jag inte vrider för häftigt på huvudet, för då yrslar det till.
Det finns bara en sak som är dålig med idag, såhär långt: Mitt motto, idag och alla andra dagar är Jag orkar inte. När ska det gå över?
Deklarera
Är det inte lite läskigt, förresten, att skatteverket vet allt man har haft för sig under det gågna året? Ihop med min deklaration fick jag också blanketten Försäljning av bostadsrätt (K6) och blanketten Ansökan om slutgiltigt uppskov (K2), samt, givetvis, broschyren Hur man fyller i ovanstående blanketter (eller vad den kan ha hetat). Dessutom stod det i mitt deklarationsunderlag: Det har kommit till vår kännedom att du under 2005 har avyttrat en bostadsrätt. Det ska deklareras på blanketterna si och så.
Inget får man ha för sig själv längre.
Inget får man ha för sig själv längre.
Popadelica
Jag fick faktiskt ingen sån där hejdundrande, jublande musikupplevelse. Nu får man ju inte precis det varje gång man är på konsert, men det här var ändå festival, och man hann se en del (men inte alls så mycket som jag hade tänkt. Tyvärr var jag orutinerad (nästan ett år sen sist) och hade fel skor på mig. Alltså fick jag väldigt ont i fötterna och var tvungen att gå och sätta mig då och då. Dessutom umgicks jag med ett sällskap som blev mer och mer inriktade på att dricka öl, vilket ledde till att jag hörde, som bakgrund, i princip alla band som spelade på parketten, men jag såg inte ett enda. Ty då stod vi i baren och jag försökte desperat avlasta mina fötter inför nästa rusning ut på recensionsuppdrag.)
De här såg jag i alla fall:
Detektivbyrån: rart, liksom
Hello Saferide: sympatiskt och charmigt men lite tamt
Goran Kajfes: Nä, det var för svårt för mig
Vapnet: Jag vet inte om det är att de nya låtarna verkligen är lite småtråkiga, eller om man bara jämför allting med sepelåten?
Jim Reid: Nä, sorry fans, Han har sett bättre dagar. Det var uttryckslöst, lite förvirrat och ganska ostämt.
I'm from Barcelona: Jamen de är ju alltid så fina. Fast jag har sett bättre spelningar. De har liksom blivit så storvulna, så mycket hockeyklack.
Radio Dept.: Alltså det var egentligen jättevackert och stämningsfullt men jag blir så himla rastlös av att stå där i blått ljus och titta på tre killar som ser ut som döda sillar och inte rör en min. Och så hade jag ont i fötterna.
Ja, ni ser ju. Ändå, måste jag säga att Popadelica var en superjättefin liten festival. Välordnat, välvalda bokningar, jättetrevlig stämning. Jag antar att man inte alltid kan få se nåt som får hjärtat att klappa fortare. Så är det bara.
Ni glömde väl inte deklarera igår förresten?
De här såg jag i alla fall:
Detektivbyrån: rart, liksom
Hello Saferide: sympatiskt och charmigt men lite tamt
Goran Kajfes: Nä, det var för svårt för mig
Vapnet: Jag vet inte om det är att de nya låtarna verkligen är lite småtråkiga, eller om man bara jämför allting med sepelåten?
Jim Reid: Nä, sorry fans, Han har sett bättre dagar. Det var uttryckslöst, lite förvirrat och ganska ostämt.
I'm from Barcelona: Jamen de är ju alltid så fina. Fast jag har sett bättre spelningar. De har liksom blivit så storvulna, så mycket hockeyklack.
Radio Dept.: Alltså det var egentligen jättevackert och stämningsfullt men jag blir så himla rastlös av att stå där i blått ljus och titta på tre killar som ser ut som döda sillar och inte rör en min. Och så hade jag ont i fötterna.
Ja, ni ser ju. Ändå, måste jag säga att Popadelica var en superjättefin liten festival. Välordnat, välvalda bokningar, jättetrevlig stämning. Jag antar att man inte alltid kan få se nåt som får hjärtat att klappa fortare. Så är det bara.
Ni glömde väl inte deklarera igår förresten?
Dåliga idéer
Efterfester verkar alltid som en så bra ide just då. Och är alltid, utan undantag, en extremt dålig idé dagen efter. Nu har vi i alla fall hämtat oss och jag har skrivit fyra poprecensioner. Puh. Nu: bandmöte om ny video. Och jag som redan känner mig alldeles krokig och krum.
Nu är det sommar!
Nu bär det snart av - denna regnbistra aprilkväll ska festivalsommaren inledas! Popadelica i Folkets Park blir årets första festival, och egentligen skulle vi redan ha varit på väg dit, om vi inte precis missat bussen. Ikväll ska jag se: The Radio Dept.,I'm from Barcelona, Vapnet, Hello Saferide, Jim Reed och Sci-Fi Skane. minst.
Vårkänslor
Vad gör man när man vaknar på morgonen och det är en strålande vårdag utanför fönstret? Tar man en promenad upp genom vitsippsbacken och ut i skogen och kollar in vårtecknen? Går man en hurtfrisk solskenspromenad ner till stan och uträttar ärenden? Eller går man rentav till sin pojkväns jobb, tar bilen som han ställt där och åker till stallet och tar en vårritt på en sprallig häst i skogen? Å, så svårt att välja! Å, ett sånt underbart välförtjänt lyxproblem efter världens längsta vinter!
Gansters
Klas Östergrens Gangsters är äntligen utläst. Inte äntligen som i seg bok utan äntligen som i jag har äntligen lyckats låta bli att somna på grund av B12-brist och därför kunnat läsa mer än en sida i taget. Riktigt bra, faktiskt. Jag menar, stroyn i sig är ju inte exceptionell, det som är häftigt är att han så otroligt snyggt har lyckats knyta ihop alla trådar han lämnade hängande i Gentlemän för 20 år sen. Det är otroligt genomtänkt och speciellt spännande eftersom han skriver i första person om karaktären Klas Östergren, vars äventyr givetvis inte är de samma som den verklige personen Klas Östergren, men det ger det hela extra verkligehtsförankring, vilket är bra eftersom det rör sig och en så vidlyftig skröna. Gansters är boken om boken - Gentlemän - om hur den kom till, om hur det i verkligheten förhöll sig med karaktärerna i den, vad som var sant och vad som var påhitt. Fast påhitt då av den påhittade karaktären Klas Östergren, inte av den riktige författaren Klas Östergren. Det blir tre spännande lager av sanning och förutom att det är ett bra grepp så är boken också otroligt välskriven. Det kan man ju vänta sig, förstås, men jag var rädd att Östergren skulle ha tappat det där sköna, snirkliga språket, den överdådiga svenska han använder i Gentlemän, eftersom han ju trots allt blivit vuxen sen dess. Jag var dessutom rädd att Gansters skulle vara tråkig. När jag läste hans Handelsmän och Partisaner höll jag på att dö av tristess. Men den är inte tråkig. Visst är den skriven på ett mognare språk, och i en annan tid där 70-talssvenskan inte passar in. Men den är välskriven och den är eftertänksam men ändå så actionladdad att det aldrig blir tråkigt, och aldrig heller förutsägbart.
Nya horisonter
Igår fick jag lära mig att byta däck på bilen. Det var ett mycket litet steg för mänskligheten, men ett ganska stort för mig. Det är ju så himla pinsamt nämligen, att inte kunna sånt där. Jag som propagerar för jämställdhet i alla tonarter som finns och kanske några till, och så har jag aldrig bytt däck. Jag har märkt att det är ganska ofta det där går åt bara ena hållet. Vi tjejer är så upptagna av att det ska vara rättvist fördelat i hemmet, att disk, tvätt, matlagning, städning och storhandling ska delas lika, att vi glömmer det andra. För även om man kan byta däck så är det ju enklare att låta någon som är snabb, stark och inte bryr sig om ifall han blir smutsig, göra det. Så kommer jag säkert att tänka nästa gång det är dags. Men då vet jag i alla fall hur man gör.
Fotboll
Man kan göra olika iakttagelser när man ser på knattefotbollsträning. Till exempel att vad gäller de minsta ser man ingen större skillnad på killar och tjejer. Fyraåringarna rultar omkring, visserligen grymt målmedvetna när de ska dribbla bollen runt koner, men utan den motorik eller kämpaglöd som behövs för att liksom faktiskt spela fotboll. Den kommer senare. Och det är då man ser skillnaden.
Vi har en grupp på ungefär tio kids i 6-7-års åldern. Tre av dem är flickor. En av tjejerna satsar stenhårt, hon springer så att det långa mörka håret flaxar efter henne, hon är på, hon jagar bollen, hon kommer in för drickapaus och taktiksnack med sin pappa och kan knappt står stilla för hon vill så gärna spela vidare. Ändå är hon långt efter killarna. Hon vågar inte rikigt ta plats och när hon får bollen får hon prestationsångest och tåfjuttar iväg den åt fel håll. Killarna suckar. De är hårdare, de kastar sig, de åker i backen titt som tätt men ligger inte och lipar som fotbollsproffs utan är genast på benen igen. De hjälper varandra. Men de passar inte sin kvinnliga kollega om hon inte är den enda som är fri och de liksom måste. De vet att hon kommer att schabbla bort passningen i alla fall.
Men hon är tålmodig. Hon dunkar målgöraren i ryggen, hoppas på att han i alla fall ska godkänna hennes lyckönskning, erkänna henne som en i laget. Han vänder sig till killen bredvid, som precis har sagt : grymt mål, Jesper. Och hon blir utanför.
I det andra laget är det värre. Där är två tjejer med. De kommer aldrig till spel över huvud taget utan springer mest planlöst fram och tillbaka. De blir inte framsläppta till bollen.
Alltså: fyraåringar = ingen skillnad.
Sexåringar = försiktiga flickor och tuffa pojkar.
När hände det? Vems fel är det? Och framförallt, vad gör man åt det?
Vi har en grupp på ungefär tio kids i 6-7-års åldern. Tre av dem är flickor. En av tjejerna satsar stenhårt, hon springer så att det långa mörka håret flaxar efter henne, hon är på, hon jagar bollen, hon kommer in för drickapaus och taktiksnack med sin pappa och kan knappt står stilla för hon vill så gärna spela vidare. Ändå är hon långt efter killarna. Hon vågar inte rikigt ta plats och när hon får bollen får hon prestationsångest och tåfjuttar iväg den åt fel håll. Killarna suckar. De är hårdare, de kastar sig, de åker i backen titt som tätt men ligger inte och lipar som fotbollsproffs utan är genast på benen igen. De hjälper varandra. Men de passar inte sin kvinnliga kollega om hon inte är den enda som är fri och de liksom måste. De vet att hon kommer att schabbla bort passningen i alla fall.
Men hon är tålmodig. Hon dunkar målgöraren i ryggen, hoppas på att han i alla fall ska godkänna hennes lyckönskning, erkänna henne som en i laget. Han vänder sig till killen bredvid, som precis har sagt : grymt mål, Jesper. Och hon blir utanför.
I det andra laget är det värre. Där är två tjejer med. De kommer aldrig till spel över huvud taget utan springer mest planlöst fram och tillbaka. De blir inte framsläppta till bollen.
Alltså: fyraåringar = ingen skillnad.
Sexåringar = försiktiga flickor och tuffa pojkar.
När hände det? Vems fel är det? Och framförallt, vad gör man åt det?
Musik
Mats har ju länkat till den här bloggen från MySpace upptäckte jag precis. Och här sitter jag och skriver om B12. Tänk om det kommer någon sättande hit som vill veta mer om bandet, och allt de får veta är att min pappa är kyrkvärd och att jag rasar ihop i soffan var och varannan dag pga B12-brist. Nä, nu måste det bli ordning. Jag måste ju tänka på miljontals musikintresserade därute som dagligen kikar in på MySpace och blir skickade vidare hit. Och jag måste ju för guds skull tänka på Dan, som har väntat i evigheter på att jag ska skriva nåt om honom igen. Det är dags för skärpning, helt enkelt.
Alltså, senaste nytt om AP:
Vår senaste demo (eller EP eller vad man nu vill kalla den i dessa gör-det-själv-tider) är färdiginspelad och mixad. Just nu befinner den sig hos en polare till Micke Pong, som ska mastra den. Sen kommer allt att bli hur fint som helst. På skivan finns följande odödliga kompositioner: Beggin' for it, Spellstruck, I'm Wrong, You phone me och The right accessories. För att lyssna på dem (omastrat) kan man kika in på hemsidan som Mats för övrigt har designat om för 78:e gången.
Dessutom följer vi Dans nya regler som innebär minst en ny låt i månaden. Det går rätt bra.
Och nu när jag sitter här och lyssnar på The right accessories undrar jag varför vi bestämde att jag skulle sjunga en så hög stämma på refrängen. Det är faktiskt inte särskilt snyggt. Men det är för sent att göra nåt åt det nu, förstås.
Alltså, senaste nytt om AP:
Vår senaste demo (eller EP eller vad man nu vill kalla den i dessa gör-det-själv-tider) är färdiginspelad och mixad. Just nu befinner den sig hos en polare till Micke Pong, som ska mastra den. Sen kommer allt att bli hur fint som helst. På skivan finns följande odödliga kompositioner: Beggin' for it, Spellstruck, I'm Wrong, You phone me och The right accessories. För att lyssna på dem (omastrat) kan man kika in på hemsidan som Mats för övrigt har designat om för 78:e gången.
Dessutom följer vi Dans nya regler som innebär minst en ny låt i månaden. Det går rätt bra.
Och nu när jag sitter här och lyssnar på The right accessories undrar jag varför vi bestämde att jag skulle sjunga en så hög stämma på refrängen. Det är faktiskt inte särskilt snyggt. Men det är för sent att göra nåt åt det nu, förstås.
Ett steg närmare lösningen
Idag ringde läkaren äntligen med svaret på mitt kompletterande B12-prov. Tydligen var det ett så konstigt svar att han velat konsultera en överläkare om det innan han pratade med mig. Fast hon hade varit påskledig och inte hunnit prata med honom, så nu fick jag veta resultatet i alla fall. Högst sannolikt har jag brist på B12, kanske ganska mycket till och med. Det kan, förutom tröttheten, ockå ge andra diffusa symtom som till exempel yrsel, och det är ju klockrent. Jag har haft problem med yrsel av och till de senaste tre åren. Det har varit borta ett tag, men sen två veckor ungefär så är det tillbaka igen och jag har känt mig praktiskt tagit svimfärdig mest hela tiden. Beror det på B12-brist så är det ju lysande, för då är det lätt åtgärdat. Hurra! Ser framemot en piggare vår.
Svennepåsk
Det blev en trivsamt traditionell påskhelg i sommarstugan som vi delar med Mats bror och hans fru. Vi röjde ris i trädgården. Männen bar de stora lassen, kvinnorna de spädare kvistarna och barnet de riktigt små pinnarna. Riset eldades i en brasa som männen gjorde upp (med assistans av olika lättantändliga vätskor givetvis), kvinnorna vaktade och männen matade med allehanda skräp såsom:gamla plastdunkar, ett badmintonnät och ett gammalt skåp sopm stått och möglat i boden. Under tiden såg kvinnorna till att klippa ner riset till lagom stora bitar för att få plats i eldningstunnan, vaktade på barnet som gärna ville gå för nära elden, samt hämtade öl åt männen. Alla hade sin uppgift. Det är så tryggt, när livet är ordnat på det viset.
Kyrkokval
Min pappa är generalsekreterare i svenska kyrkan. Det kan inte jag rå för. Men jag är ganska stolt över honom, för när jag gick på mellanstadiet var han tingsnotarie, och vi åt blodpudding tre dagar i veckan.Men titt som tätt får jag värja mig för folk som vill klistra på mig en kyrklig bakgrund och mer eller mindre göra mig till prästdotter, uppvuxen ett stenkast från Bankeryds kyrka i rött trähus med vita knutar och frukträd på tomten. Fastän det är långt ifrån sant. Till det huset flyttade mina föräldrar när jag redan lämnat boet - en vit mexitegelvilla i ett alldelles vanligt bostadsområde. Min pappa har gjort en juridisk karriär, inte en kyrklig. Han var aldrig en av kandidaterna i ärkebiskopsvalet, även om många ville det. Han är inte präst, tidigare kunde jag säga att han knappt är religiös över huvud taget.
Men nu är det kört. Nu får jag dras med kyrkligt allvar och husförhörskaffe. Pappa har blivit kyrkvärd. Det är fantastiskt roligt när man tänker på det. Jag trodde knappt såna fanns längre. Och jag trodde definitivt att om de fanns, så var de pensionärer som inte hade så mycket annat för sig än att knyppla till den årliga basaren i församlingshemmet och önska gudstjänstdeltagarna välkomna på söndagarna. Jag trodde inte att de var folk som redan jobbar mellan sextio och åttio timmar i veckan och ständigt sitter i möte med ärkebiskopen. Men det där väl trevligt förstås att det finns tid för dem på toppen att ta sig ner till gräsrötterna och se hur det står till där. Det kanske Göran Hägglund också borde fundera på, förresten.
Men nu är det kört. Nu får jag dras med kyrkligt allvar och husförhörskaffe. Pappa har blivit kyrkvärd. Det är fantastiskt roligt när man tänker på det. Jag trodde knappt såna fanns längre. Och jag trodde definitivt att om de fanns, så var de pensionärer som inte hade så mycket annat för sig än att knyppla till den årliga basaren i församlingshemmet och önska gudstjänstdeltagarna välkomna på söndagarna. Jag trodde inte att de var folk som redan jobbar mellan sextio och åttio timmar i veckan och ständigt sitter i möte med ärkebiskopen. Men det där väl trevligt förstås att det finns tid för dem på toppen att ta sig ner till gräsrötterna och se hur det står till där. Det kanske Göran Hägglund också borde fundera på, förresten.
Gräsänka
Jag hade precis tänkt skriva ett inlägg om hur en särskild sorts ro infinner sig när man är gräsänka. Mats ska bara vara borta ett dygn ungefär och det är inte så att jag riktigt hinner låta lägenheten och mig själv förfalla ordentligt under den tiden, så det är inte det direkt. Det handlar väl snarare om att jag är helt solo och kan bestämma exakt vad jag ska göra och när utan att behöva ta någon hänsyn till någon annan, och utan att behöva låtsas inför någon att jag är mer produktiv och duktig än vad jag är, när jag i själva verket mest ligger och sover. Jag tänkte så innan i alla fall, tidigare idag. Men nu vet jag inte. Vid den här tiden brukar jag normalt stå i köket i full färd med att vara duktig hemmafru och organisera någon slags middag tills Mats kommer hem från jobbet. Idag kommer han inte. Det känns nog mest ensamt när jag tänker efter.
Tråkig
Ja, jag är så jävla tråkig så det är ingen hejd på det. Idag måste jag:
- Jobba med dokumentationen för jämställdhetsprojektet på Ungdomens Hus
- Skriva en recension av nya Radio Dept.-skivan
- Diska
- Ta reda på om några kaféer över huvud taget är öppna på långfredagen eftersom jag har frukostdate med två kompisar.
- Gå en promenad så att jag får lite frisk luft och inte kan skylla min narkolepsi på syrebrist.
- Rida. Fast det är inget måste. Det vill jag göra.
Klarar jag hälften utan att somna på soffan så är jag helnöjd.
- Jobba med dokumentationen för jämställdhetsprojektet på Ungdomens Hus
- Skriva en recension av nya Radio Dept.-skivan
- Diska
- Ta reda på om några kaféer över huvud taget är öppna på långfredagen eftersom jag har frukostdate med två kompisar.
- Gå en promenad så att jag får lite frisk luft och inte kan skylla min narkolepsi på syrebrist.
- Rida. Fast det är inget måste. Det vill jag göra.
Klarar jag hälften utan att somna på soffan så är jag helnöjd.
För disträ för tamburin
Igår spelade vi på biblioteket (av alla ställen) när filmen När löven föll, som vi skrivit musik till, premiärvisades. Det gick ganska bra. Bortsett från första låten som är helt ny och knappt repad, men som vi i vår enfald ändå trodde att vi skulle kunna spela inför publik. Mats tappade bort sig redan nånstans i första versen och sen blev det aldrig nån riktig ordning på den. Dessutom blev det uppenbart (för mig åtminstonne) att jag verkligen är fruktansvärt disträ. Undrar vad det beror på? Mitt i Spellstruck, som vi har spelat så många gånger att jag verkligen borde kunna den i sömnen, upptäckte jag att jag liksom inte kunde spela tamburin och sjunga samtidigt. Jag kunde inte hålla tråden, det var för svårt att koncentrera sig, jag visste plötligt inte om jag spelade i takt längre... så jag fick bara stanna upp mitt i och sen försöka fokusera mig på att sjunga rätt stämma på rätt ställe. Märkligt.
.
.
Dvd-besvikelsen
Igår låg det ett paket på hallmattan. Jihoo! tänkte vi. Det måste vara dvd:n från Midi-festivalen som vi har väntat på så länge. Ivrigt slet Mats upp papperet och jodå, det låg två, på kinesiskt manér kopierade skivor i paketet, och på dem stod det skrivet med tusch: Midi 2005. Gud, vad spännande! Äntligen skulle vi få se hur vi egentlgien såg ut när vi stod och var nervösa på den där jättelika scenen.
Men nähä. Båda skivorna var från 2004. Dvd:n från förra året har tydligen inte släppts än, och vi får nöja oss med en dvd som vi redan sett tusen gånger, eftersom 13club i Beijing ständigt visade den på storbildsskärm.
Men nähä. Båda skivorna var från 2004. Dvd:n från förra året har tydligen inte släppts än, och vi får nöja oss med en dvd som vi redan sett tusen gånger, eftersom 13club i Beijing ständigt visade den på storbildsskärm.
Snö
Jamen vaf...! Jag som precis börjat räkna snödroppar och få vårkänslor på riktigt. Det här är ju så man kan börja gråta. Jag tror jag går och lägger mig igen.
Plutigt värre
Ja, jag vet, jag är sämsta bloggaren just nu. Jag är liksom lite för disträ för att lyckas samla mig och skriva inlägg om vad det än vara må. Tankarna bara vandrar... och sen somnar jag. Alltså bidrar jag idag bara med den läskigaste bilden på Knegarn hittills. Enjoy!
Billig film
Nu är Harry Potter och den flammande bägaren släppt på dvd. Var inte det väldigt raskt marscherat? Snabbare än vanligt? Och den är orealistiskt billig också - de brukar alltid kosta runt 250 ett tag och sänkas i pris först när nästa film kommer. Vad är det som händer? Håller man på att inse att det är bättre att snabba på och hålla priserna nere för annars laddar folk bara hem filmen från internet i alla fall?
Hålla sömnen stången
Idag har jag skött mig riktigt bra, hittills. Jag har tagit tag i några saker som jag tänkt göra tidigare men hela tiden somnat ifrån. Jag har hållit mig vaken. Men nu, nu står det en hel armé av gäspningar i farstun. Men jag tänker inte ge mig riktigt än. Först kaffe. Öppna fönstret. Tänka stressande tankar. då Kanske jag kan hålla mig vaken en stund till.
Jobb
Nu har jag ju fått, skrivit på och postat mitt kontrakt, så nu kan jag väl utan att äventyra nånting berätta det som nästan alla redan vet: jag har fått jobb. I maj börjar jag som vikarierande kultursekreterare på Jönköpings kommun, med inriktning på barn- och ungdomskultur. Hur kul som helst! Bara jag inte somnar på jobbet.
Frisk som en nötkärna
Nähä. Som jag trodde. Jag har minsann inga bristsjukdomar, allt är frid och fröjd. Vad trött jag blir (bokstavligen).
Vad gör jag nu då? Går och lägger mig?
Vad gör jag nu då? Går och lägger mig?
Läsning
Jag har börjat leva mitt ordentliga, listförande liv. Och det är helt otroligt hur spännande jag tycker det är att föra statistik över mina egna förehavanden. Mitt universum snurrar runt mig. Och där är det viktigt hur många, och vilka böcker jag läst sen nyår. Jag kan redan skönja en trend. Jag vet förstås inte om den kommer att hålla i sig året ut, men såhär ser det ut såhär långt:
Av 9 lästa böcker är 2 av manliga författare.
4 är deckare (vilket är en helt ny läsvana hos mig)
1 är, vad man skulle kunna kalla serlös litteratur
8 är av den lättlästa, lättsmälta populärlitteraturtypen
Vad säger det om mig och mina vanor?
Av 9 lästa böcker är 2 av manliga författare.
4 är deckare (vilket är en helt ny läsvana hos mig)
1 är, vad man skulle kunna kalla serlös litteratur
8 är av den lättlästa, lättsmälta populärlitteraturtypen
Vad säger det om mig och mina vanor?
Det var inte det vi menade med rockklubb
Vad ska man tro, när man får en inbjudan till "Jönköpings nya rockklubb: Club Freda'!"
Vad ska man tro, när texten på biljetten lyder "1 livescen, 2 dansgolv med den bästa partymusiken, modeshow och Jönköpings bästa party-DJ!"
Vad ska man tro?
Ska man kräkas direkt eller ska man ge stället en chans eftersom man så förtvivlat önskar sig en rockklubb och eftersom man ändå har fått en fribiljett så varför inte?
Vi gick dit. Och spyan satt i halsgropen direkt. Inte bara på Jonas, som precis tillfrisknat efter två på varandra tätt följande maginfluensor, utan på oss allihop.
Det var Magnus Uggla. Bon Jovi. Melodifestivalen. Det var inte på ironi, det var på riktigt. Det var gratis styling av sminköser från Hudoteket, det var smyckesförsäljning, det var modeshow med kläder från klubbägarens frus butik. Det var osmakligt kommersiellt på Gert Fylking i rosa träningsoverall-vis. Det var Radio Rix. Det var småstadstacky, miss wet t-shirt-svennigt, och mitt i alltihop stod stackars Denver Mod. Ett bra rockband på helt fel plats, som försökte förtränga var de var någonstans för att spelningen ändå skulle få nån slags trovärdighet.
Nä Lucas, nu har du verkligen gjort ifrån dig i dett blå skåpet. Om du från början gått ut med att det var ett kommersiellt småstadsdisco modell 1980 för 18+ folk som inte har nåt att välja på, hade du kunnat komma undan med det. Men att försöka markandsföra det som en rockklubb... nä.
Men det är klart, på rockklubbspubliken tjänar man ändå inga pengar.
Nästa fredag spelar September på club Freda'.
Vad ska man tro, när texten på biljetten lyder "1 livescen, 2 dansgolv med den bästa partymusiken, modeshow och Jönköpings bästa party-DJ!"
Vad ska man tro?
Ska man kräkas direkt eller ska man ge stället en chans eftersom man så förtvivlat önskar sig en rockklubb och eftersom man ändå har fått en fribiljett så varför inte?
Vi gick dit. Och spyan satt i halsgropen direkt. Inte bara på Jonas, som precis tillfrisknat efter två på varandra tätt följande maginfluensor, utan på oss allihop.
Det var Magnus Uggla. Bon Jovi. Melodifestivalen. Det var inte på ironi, det var på riktigt. Det var gratis styling av sminköser från Hudoteket, det var smyckesförsäljning, det var modeshow med kläder från klubbägarens frus butik. Det var osmakligt kommersiellt på Gert Fylking i rosa träningsoverall-vis. Det var Radio Rix. Det var småstadstacky, miss wet t-shirt-svennigt, och mitt i alltihop stod stackars Denver Mod. Ett bra rockband på helt fel plats, som försökte förtränga var de var någonstans för att spelningen ändå skulle få nån slags trovärdighet.
Nä Lucas, nu har du verkligen gjort ifrån dig i dett blå skåpet. Om du från början gått ut med att det var ett kommersiellt småstadsdisco modell 1980 för 18+ folk som inte har nåt att välja på, hade du kunnat komma undan med det. Men att försöka markandsföra det som en rockklubb... nä.
Men det är klart, på rockklubbspubliken tjänar man ändå inga pengar.
Nästa fredag spelar September på club Freda'.
Sover som ett spädbarn
Jag har väl alltid varit lite trött av mig. Tror jag. Men nu har det uppnåt löjeväckande nivåer. I natt sov jag nästan tolv timmar. Jo, jag svär. Somnade ifrån min bok i sängen vid tiotiden - vaknade självklart när Mats gick upp vid halvåtta i morse, men somnade om igen och vaknade kvart i tio.
Trots det somnade jag på soffan i eftermiddags när jag bara skulle läsa ut kapitelet i min spännande bok innan jag gick och duschade, bytte om, diskade och fixade middag. I stället för att göra allt detta sov jag i en och en halv timme och vaknade helt groggy av att Mats kom in genom dörren. Nu är klockan nästan tio och jag börjar bli redo för sängen igen. Kul jag måste vara att umgås med.
Igår fick jag lämna ifrån mig en hel räcka provrör med blod, för att testa allt som testas kan, i princip. Men det är konstigt. Jag menar jag hoppas ju att det ska vara en obalans i sköldkörteln eller B12-brist eller nåt sånt, så att jag kan käka lite tabletter och bli pigg, enkelt och smärtfritt. Men på nåt sätt anar jag att den där läkaren bara kommer att säga: nej allt ser så fint ut, du är fullkomligt kärnfrisk.
Och vad är det då för fel?
Trots det somnade jag på soffan i eftermiddags när jag bara skulle läsa ut kapitelet i min spännande bok innan jag gick och duschade, bytte om, diskade och fixade middag. I stället för att göra allt detta sov jag i en och en halv timme och vaknade helt groggy av att Mats kom in genom dörren. Nu är klockan nästan tio och jag börjar bli redo för sängen igen. Kul jag måste vara att umgås med.
Igår fick jag lämna ifrån mig en hel räcka provrör med blod, för att testa allt som testas kan, i princip. Men det är konstigt. Jag menar jag hoppas ju att det ska vara en obalans i sköldkörteln eller B12-brist eller nåt sånt, så att jag kan käka lite tabletter och bli pigg, enkelt och smärtfritt. Men på nåt sätt anar jag att den där läkaren bara kommer att säga: nej allt ser så fint ut, du är fullkomligt kärnfrisk.
Och vad är det då för fel?
Det är måndag morgon
och mitt huvud känns så tungt. Jag ska ringa till vårdcentralen nu och försöka få komma dit och få en massa nålar stuckna i mig och bli tappad på en massa blod, så att de kan avgöra om min narkolepsi beror på en brist av något slag. Jag börjar tro det. För det här, känns det som, är inte riktigt normalt.
Nu...
...äntligen är påskmusten här! Som jag har längtat!
Köra traktor
Jag har adrig kört traktor i hela mitt liv. Man kan tycka att det är konstigt eftersom jag alltid har hållit till i såna där smutsiga, leriga hästmiljöer, och eftersom mina föräldrar bor på landet. Men de har ingen traktor. Om de hade haft en hade de varit helt handikappade om något gick sönder på den. Mina föräldrar är inte särskilt händiga. Det är därifrån jag har fått det. Mamma är lite bättre än pappa, men meka med traktor tror jag är långt över även hennes horisont. Det är lite synd. Jag hade gärna haft lite traktorvana och ryckt ut och räddat folk som kört av vägen därute på landet (det händer nästan varje dag när det är halt). Men jag tror nog att om jag någon gång satte mig i en traktor för att köra, så skulle jag vara rätt bra på det. Det kan inte vara nån större skillnad mot att köra mina föräldrars bil.
Idag tänker jag inte bära en enda vattendunk. Amen.
Idag tänker jag inte bära en enda vattendunk. Amen.
Fattig och med träningsvärk
En vecka och ett dygn utan vatten, såhär långt. Inte konstigt att man inte har tid att blogga då. Men ajg kan meddela att jag nu är lycklig ägare till en biljett till Hultsfredsfestivalen. Eller, inte riktigt. Jonas har den. Jag får väl lösa ut den sen, när jag har fått pengar. Nu måste jag stretcha vattenbärarmusklerna.
Vattenbrist
Tänk er två hästar, som, eftersom de är väldigt mycket större än mäniskor, också dricker ganska många fler liter vatten per dygn. Tänk er hur mycket vatten man som människa gör av med på ett dygn - jag snackar dusch, disk, matlagning och tekokning. Tänk er sen nätter med 18 minusgrader. Tänk er djupfrysta vattenledningar. Och tänk er att ni sen i söndags inte har kunnat duscha, diska, laga mat eller koka te, och att ni fått bära vatten - säg 10-15 hinkar om dagen - till de två törstiga hästarna. I snön. Så har min syster det just nu.
Och hon som bara kom hem för att hälsa på familjen.
Och hon som bara kom hem för att hälsa på familjen.
Motivationshöjande staplar
Kanske någon av er som då och då läser här funderar på hur det egentligen gick med den där hälsopakten jag och Mats ingick i början av januari?
Jo då.
Första veckan gick brilliant.
Andra veckan hyfsat.
Sen blev jag sjuk. Jag skötte mig bra då också, alltså åt på regelbundna tider och allt det där vi bestämt oss för, men träningen hämtade sig liksom aldrig igen. Så som det alltid blir, varje gång jag ska börja ett nytt liv. Jag går ut hårt, är mäkta stolt, blir sjuk och tappar tråden.
De senaste veckorna har jag ätit både en och annan semla och ett antal chokladbitar, men jag har hållit fast vid det viktigaste: i absolut möjligaste mån hemlagad mat, regelbundna tider, riktig kvällsmat istället för snacks på kvällen.
Och så har jag upptäckt Piggelin. Vilken grej. Här kan man registrera sig och så får man fina gröna staplar så fort man så mycket som tar en hurtfrisk promenad. Lysande. Det finns inget mer motiverande än att se staplarna bli längre, minutrarna ackumuleras och kalendern fyllas med gröna rutor.
Än är det följaktligen inte slut med mina hälsosträvanden. Även om jag har en lång väg att gå, narkolepsi och allt.
Hur det gick för Mats? Det är det bäst ni frågar honom om. Men så vitt jag kan se är de fina blåa träningsskorna vi gav honom i 30-årspresent fortfarande i sprillans nyskick.
Jo då.
Första veckan gick brilliant.
Andra veckan hyfsat.
Sen blev jag sjuk. Jag skötte mig bra då också, alltså åt på regelbundna tider och allt det där vi bestämt oss för, men träningen hämtade sig liksom aldrig igen. Så som det alltid blir, varje gång jag ska börja ett nytt liv. Jag går ut hårt, är mäkta stolt, blir sjuk och tappar tråden.
De senaste veckorna har jag ätit både en och annan semla och ett antal chokladbitar, men jag har hållit fast vid det viktigaste: i absolut möjligaste mån hemlagad mat, regelbundna tider, riktig kvällsmat istället för snacks på kvällen.
Och så har jag upptäckt Piggelin. Vilken grej. Här kan man registrera sig och så får man fina gröna staplar så fort man så mycket som tar en hurtfrisk promenad. Lysande. Det finns inget mer motiverande än att se staplarna bli längre, minutrarna ackumuleras och kalendern fyllas med gröna rutor.
Än är det följaktligen inte slut med mina hälsosträvanden. Även om jag har en lång väg att gå, narkolepsi och allt.
Hur det gick för Mats? Det är det bäst ni frågar honom om. Men så vitt jag kan se är de fina blåa träningsskorna vi gav honom i 30-årspresent fortfarande i sprillans nyskick.
Goda råd
Min kloka syster gav mig ett gott råd häromdagen när jag ondgjorde mig över min konstanta prestationsångest. Hon sa:
- Man kan inte vara högpresterande inom alla områden, man måste välja.
Det visste jag ju, så jag sa bara:
- Det går inte, det går inte.
Och då sa hon:
- Men om du inte kan välja, så kan du väl låta dina områden turas om? Du kan vara högpresterande inom ett område i veckan. Själv är jag högpresterande inom matlagning för tillfället, tillade hon klokt. Jag har till och med börjat odla groddar.
Inte så dumt va? Det där ska jag börja leva efter. Jag måste bara bestämma vad jag ska börja med. Ska jag satsa på att skriva mer, träna mer, rida bättre, sjunga bättre, skriva fler låttexter eller bli en bättre husmor? Eller ska jag helt enkelt sätta mig i soffan och zappa på teven och ha ångest över att jag inte kan bestämma mig?
- Man kan inte vara högpresterande inom alla områden, man måste välja.
Det visste jag ju, så jag sa bara:
- Det går inte, det går inte.
Och då sa hon:
- Men om du inte kan välja, så kan du väl låta dina områden turas om? Du kan vara högpresterande inom ett område i veckan. Själv är jag högpresterande inom matlagning för tillfället, tillade hon klokt. Jag har till och med börjat odla groddar.
Inte så dumt va? Det där ska jag börja leva efter. Jag måste bara bestämma vad jag ska börja med. Ska jag satsa på att skriva mer, träna mer, rida bättre, sjunga bättre, skriva fler låttexter eller bli en bättre husmor? Eller ska jag helt enkelt sätta mig i soffan och zappa på teven och ha ångest över att jag inte kan bestämma mig?
Premiärpromenad
Idag premiärgick jag mina fina, gröna converse med rutigt foder! Converse är ett säkert vårtecken för de är så himla hala att det måste vara barmark för att man överhuvudtaget ska kunna ta sig fram i dem och de är så himla kalla att det måste var plusgrader för att inte tårna ska förvandlas till små prinskorvsistappar. Våren, here we come! (mina skor och jag).
Pormaskar och narkolepsi
Det är märkligt det här med stress. Jag menar i vanliga fall är jag i stort sett narkoleptisk. Allra värst är det när jag inte har rört på mig ordentligt på ett par dagar utan bara suttit inne och ugglat. Jag kan i princip somna stående och nästan var som helst. Det är som att systemet går ner på energisparläge. Men i situationer när man faktiskt förväntas slappna av, då minsann, kan jag ligga med hjärklappning och känna mig alldeles uppåt väggarna improduktiv och slarvig. Igår till exempel.
Jag var på mitt livs första ansiktsbehandling. Jag tyckte det var på tiden, jag menar jag har trots allt fyllt trettio men hade förmodligen samma pormaskar som när jag var sjutton. (Eller tjugotre kanske, var det inte nåt med att huden förnyas vart 7:e år?Gamla och svarta var de i alla fall.) Men att ligga stilla i ett mörkt rum med våt bomull på ögonen och ånga i ansiktet var inte det minsta avkopplande. För att inte tala om att behöva lyssna på panflöjter och valsång medan en kvinna med kulstötarstyrka klämde mina pormaskar. Jag var väldigt nära att börja intervjua henne om hur hon stod ut med bakgrundsmusiken timme ut och timme in men antingen hade jag ont i i näsan eller så var jag insmetad i nån ansiktsmask som stelnade och gjorde det svårt att prata, så jag lät bli. Inte förrän jag legat där i drygt en timme började jag äntligen slappna av. Och då var det sådags. När jag precis började känna mig sådär sömnig som jag annars gör för jämnan var det dags att kliva upp och ge sig ut i kylan som bet i mitt stackars ansikte. Det hade ju förlorat sitt tjocka skyddande pansar av döda hudceller och var ett lätt byte för de kalla vättervindarna.
Men jag är alldeles fin och len i anisktet idag, så nån nytta var det väl med det. Narkolepsin har också kommit tillbaka. I morse försökte jag vakna och gå upp massor med gånger innan jag slutligen blev väckt av telefonen vid halv elvatiden.
Jag var på mitt livs första ansiktsbehandling. Jag tyckte det var på tiden, jag menar jag har trots allt fyllt trettio men hade förmodligen samma pormaskar som när jag var sjutton. (Eller tjugotre kanske, var det inte nåt med att huden förnyas vart 7:e år?Gamla och svarta var de i alla fall.) Men att ligga stilla i ett mörkt rum med våt bomull på ögonen och ånga i ansiktet var inte det minsta avkopplande. För att inte tala om att behöva lyssna på panflöjter och valsång medan en kvinna med kulstötarstyrka klämde mina pormaskar. Jag var väldigt nära att börja intervjua henne om hur hon stod ut med bakgrundsmusiken timme ut och timme in men antingen hade jag ont i i näsan eller så var jag insmetad i nån ansiktsmask som stelnade och gjorde det svårt att prata, så jag lät bli. Inte förrän jag legat där i drygt en timme började jag äntligen slappna av. Och då var det sådags. När jag precis började känna mig sådär sömnig som jag annars gör för jämnan var det dags att kliva upp och ge sig ut i kylan som bet i mitt stackars ansikte. Det hade ju förlorat sitt tjocka skyddande pansar av döda hudceller och var ett lätt byte för de kalla vättervindarna.
Men jag är alldeles fin och len i anisktet idag, så nån nytta var det väl med det. Narkolepsin har också kommit tillbaka. I morse försökte jag vakna och gå upp massor med gånger innan jag slutligen blev väckt av telefonen vid halv elvatiden.
Konsumtion
Oj då. Det här med internetshopping är livsfarligt. Och jag har varit fattig och hållit mig ifrån det så länge, men nu bara verkar det ha slagit över. Igår var jag ute på stan och fick helt plötsligt för mig att jag hade råd att köpa två tröjor, som visserligen kom från H&M, men ändå kostade pengar. Och nu bara råkade jag skicka iväg en beställning på den där Magic Numbersskivan och så slängde jag med Johnny Cash och June Carter Cashs Duets, när jag ändå höll på. Nu får jag rycka ur bredbandet tills pengarna kommer in nästa gång.
Glasmästar-DJ
Puh. En 60 låtar lång lagom gubbig MP3-spellista till kvällens glasmästarpartaj, snabbt (trodde jag) ihopplockad från vår skivhylla. Tyvärr vägrade listan låta sig kopieras, och jag måste rusa. Men jag kan avslöja att det blev en smakfull blandning av Beatles, Dylan, Motown, Beach Boys,The Band, Peps, Cornelis och ett nästan kvartslångt helt outhärdligt Elvismedley som jag hittade på en dammig gammal skiva som definitivt inte är min. Hoppas jag.
Populärt bandnamn
Det finns ett annat band som kallar sig Amores Perros. (Av alla dåliga bandnamn). De är från Bristol, Pennsylvania och låter helt annorlunda än vi. Deras influenser är typ... Korn. Kolla!
Prestationsångest
Tänk att det finns människor som aldrig får prestationsångest, inte ens lite. Som bara glider fram genom livet, nöjda med sin egen insats på alla plan och sover gott på natten utan att någonsin tycka att de är sämst. Jag önskar att jag var en sån person, för just nu har jag gått ner mig riktigt ordentligt i prestationsångestträsket. Jag tycker inte att någonting jag gör är bra nog, nånsin. Och då handlar det inte om stora saker i livet utan om sånt som att jag misslyckas på ridlektion efter ridlektion, att jag inte hunnit lyssna på tillräckligt många spännande nya band att fundera över och föreslå till årets festival, att jag borde öva ännu mer på min sångläxa, att jag inte lyckats skriva nånting till våra skrivargruppsmöten på flera gånger, att min lägenhet aldrig blir färdigrenoverad... Ja, och så kanske femton till hundra olika saker till, berorende på dagsform.
Jag måste ge mig ett brejk. Det är gamla bevvanrepriser på teve vid halvtolvtiden.
Jag måste ge mig ett brejk. Det är gamla bevvanrepriser på teve vid halvtolvtiden.
På banan igen
Nu har vi repat för första gången sen... december nån gång. Det gick rätt bra ändå. Och var kul. Nu dricker vi öl, och jag ska tjata på Dan tills han spelar LA Freeway. Det hör liksom till. Skål!
Nya skivor
Igår fick jag en liten, liten bunt nybeställda skivor av brevbäraren. Eftersom ni (och skyll inte ifrån er, jag vet både tre och fem musiknördar som slänger ett öga in här då och då) gav mig alldeles för få tips, gick jag på min egen magkänsla och satsade på snygga tjejer. Det blev:
Hello Saferide Introducing Hello saferide
Jenny Wilson Love and Youth
Cardigans Super Extra Gravity
Hello Saferide Introducing Hello saferide
Jenny Wilson Love and Youth
Cardigans Super Extra Gravity
Barnaröst
Skivinspelningar är, i likhet med filminspelningar, en av världens mest segdragna processer. De är fyllda av glädje, besvikelser och oändliga omtagningar, men framförallt av väntan, kaffe och onödiga cigaretter man inte ens är sugen på men röker ändå av pur tristess/frustration.
Vi började spela in vår demo nån gång i november, och det börjar kännas som ett evighetsprojekt. Först hade vi bara två nya låtar som skulle spelas in och det verkade ju överlevbart. Sen skrev vi en till, och en till. Sen kraschade en av studions hårddiskar och våra gamla inspelningar försvann så att vi måste spela in ett par av de gamla låtarna en gång till.
Igår var vi i studion och skulle lägga på körer. Det är trevligt för det betyder att vi är nästan klara. Det är inte trevligt för det är då jag får höra min röst inspelad. Det är en lika stor chock varje gång, oavsett om det är att jag pratar i radio eller sjunger i studion. Jag tycker ju att jag vet hur jag låter. Och så har jag så fel! Jag låter nämligen som en femåring när jag sjunger: svagt, försiktigt och utan att riktigt träffa alla toner. Och det är när jag tar i och anstränger mig! Jag måste ringa min sånglärare.
Vi började spela in vår demo nån gång i november, och det börjar kännas som ett evighetsprojekt. Först hade vi bara två nya låtar som skulle spelas in och det verkade ju överlevbart. Sen skrev vi en till, och en till. Sen kraschade en av studions hårddiskar och våra gamla inspelningar försvann så att vi måste spela in ett par av de gamla låtarna en gång till.
Igår var vi i studion och skulle lägga på körer. Det är trevligt för det betyder att vi är nästan klara. Det är inte trevligt för det är då jag får höra min röst inspelad. Det är en lika stor chock varje gång, oavsett om det är att jag pratar i radio eller sjunger i studion. Jag tycker ju att jag vet hur jag låter. Och så har jag så fel! Jag låter nämligen som en femåring när jag sjunger: svagt, försiktigt och utan att riktigt träffa alla toner. Och det är när jag tar i och anstränger mig! Jag måste ringa min sånglärare.
Nu
ska jag strax i väg på intervju. Håll en tumme för mig!
Narnia - det blir bara värre
Narnia. Synd på en bra historia säger jag. Fult och falskt eftersom filmen började riktigt bra och man lutade sig tillbaka och tänkte: ah, ännu en kvalitetsfilmatisering av en känd och älskad fantasyhistoria. Det var väl ungefär så Disney tänkte också när de bestämde sig för att göra filmen. De tänkte: Det behövs inget hjärta, och inte så mycket pengar heller. Det går ju att animera så fint nuförtiden. Vi slänger in lite snygga åkningar över fantastiska landskap och en bombastisk masstridsscen så borde alla bli glada. Det blev vi inte. Jag tyckte till exempel inte om att det syntes vid flera tillfällen när skådespelarna blivit filmade framför blue screen och inklippta i fantasylandskapet. Jag tyckte inte om att Tilda Swinton som Vita Häxan hade absolut noll utstrålning. Och absolut mest tyckte jag inte om att filmens välgjorda första tredjedel gjorde att man invaggades i en falsk trygghet, föga förberedd för den tragiska favoritboksslakt som sedan skulle komma. Ja, de höll ju sig till historien. Och ja, jag grät när Aslan dog. Det gör jag alltid, även i den tecknade versionen. Men det var när det blev sommar i Narnia och syskonen hamnade i Aslans härläger vid stenbordet som de riktiga katastroferna började. Kostymerna verkade ha grävts fram ur nån garderob till en musikal i Disneyworld, det var plastiga leksaksaffärsprylar. Hela filmen badade i ett äckligt gult ljus som skulle föreställa sol men som bara gjorde att alla bilder blev platta och ointressanta. Och slutet var faktiskt riktigt jävla supertacky. Nä, jag är ledsen. Filmatiseringen av Narnia är bara ett försök att dra in pengar på fantasyfilmtrenden helt utan intresse att göra en bra filmatisering av en av ungdomslitteraturens stora. Trist sånt. Läs boken istället. Eller se Sagan om Ringen en gång till. Det är bättre använd tid.
En utflykt
I morgon ska jag klippa mig. Det är sant. Det är inte bara som jag säger. Det är för att jag ska se snygg ut i radio. Och för att Mats ska se trafiken när han kör bil. Han ska nämligen också klippa sig, vi ska göra en samboklippning. Rart va? Och när vi är klara med det ska vi åka till Stockholm och bli intervjuade av nån journalist på P1 som redan visste allt om Kina men ändå ville att vi skulle komma dit och berätta om rockscenen. Eller kanske om vår egen medverkan på den. Bokstavligen. Det kan bli trevligt. Det var över ett år sen jag var i Stockholm sist. Fast vi hinner bara åka dit och hem igen i princip, för på lördag kväll ska jag och min nya frisyr gå på partaj. Här hemma i Jönköping. Där jag hittar.
Frisyrbryderi
Jag har blivit kallad till anställningsintervju. Nu måste jag genast klippa mig. Frågan är bara vilken frisyr jag ska ha?
Äntligen...
... slipper vi ha dem stående i kassar som man snubblar över överallt i lägenheten. Äntligen finns alla (utom de som sedan länge står i en bokhylla i arbetsrummet dolda bakom ett torn av flyttkartonger, de som är utlånade på obestämd tid och de som blivit kvarglömda i sommarstugan eller på annat vis försvunnit) på samma plats. Nu ska jag bara bokstavsordna dem också.
Statistik
Man borde föra statistik. Man borde vara en sån där organiserad männsika som gör listor över allting. Jag älskar listor, men är alldeles för lat för att skriva dem. Man borde börja nu.
Jag borde göra en lista över alla böcker jag läser i år, en över alla filmer jag ser och en över alla skivor jag köper (och en över alla skivor jag vill köpa). Det skulle ju göra det betydligt lättare att sammanställa årsbästalistorna när den tiden kommer. Jag ska ta mig samman och skriva listor. Snart.
Jag borde göra en lista över alla böcker jag läser i år, en över alla filmer jag ser och en över alla skivor jag köper (och en över alla skivor jag vill köpa). Det skulle ju göra det betydligt lättare att sammanställa årsbästalistorna när den tiden kommer. Jag ska ta mig samman och skriva listor. Snart.
Fel låt vann
Slutligen, efter mycket mycket väntande och genomlidande av till synes oändliga Kelly Clarkson-maraton, har jag lyckats få se I'm from Barcelonas video på ZTV. Den är söt. Jag gillar den långa raden av händer som klappar, fötter som stampar och fångad av en stormvind-fläkten i Emanuels lockar. Förvisso.
Men.
De har ju valt fel låt! Jag trodde hela världen var överens om att Treehouse är den bästa låten och borde bli singel. Det finns ju liksom ingen konkurrens! Näst bäst är Chicken Pox. We're from Barcelona kommer faktiskt först på tredje plats på min Barcelonalista. Varför frågade ingen mig?
Men.
De har ju valt fel låt! Jag trodde hela världen var överens om att Treehouse är den bästa låten och borde bli singel. Det finns ju liksom ingen konkurrens! Näst bäst är Chicken Pox. We're from Barcelona kommer faktiskt först på tredje plats på min Barcelonalista. Varför frågade ingen mig?
Den här bloggen handlar om Dan
Jag har hört ett rykte som säger att vår nygamla gitarrist Dan ämnar komma tillbaka till oss i Amores Perros. Jag som sagt högtidligt farväl i bloggen och allt. Välkommen tillbaka, Dan. Vad fick Mats lova dig för du skulle låta sig övertalas?
Ja, det är lika bra att acceptera det: den här bloggen handlar om Dan. Suck.
Ja, det är lika bra att acceptera det: den här bloggen handlar om Dan. Suck.
Festivalkänslor!
Visst, det är fortfarande mörkt på kvällarna. Men inte lika tidigt. Och visst det är fortfarande kallt ute. Men inte samma iskyla. Nu sjunger fåglarna utanför fönstret här i Marieborg. Och det allra tydligaste vårtecknet stack upp huvudet ur en snödriva i tisdags: då hade vi nämligen årets första festivalmöte! Det är fortfarande långt kvar, vi snackar augusti, men det börjar redan bli spännande. Vilka band ska vi boka i år?
Såhär fint var det förra året:
Mats och Martin festivalar vid lilla scenen
Pauline sjunger visor
Om man vill se fler bilder från förra året medan man väntar på alla spännande nyheter om Födelsedagsfestivalen 2006, kan man kika här!
Såhär fint var det förra året:
Mats och Martin festivalar vid lilla scenen Pauline sjunger visorOm man vill se fler bilder från förra året medan man väntar på alla spännande nyheter om Födelsedagsfestivalen 2006, kan man kika här!
Inkräktare
I Sveriges Jerusalems lista över lokala bloggar står det att min blogg främst handlar om bandet (fair enough) och om Dan. Suck. Det är verkligen inte mitt fel. Den handlar väl ändå lite mer om mig? Eller?
Skivtips!
Nu skiner solen, det är den sista januari, räkningarna är betalda och jag tänker sätta händerna för öronen och skrika Bingo om nån dristar sig till att påminna om nästa månads CSN-inbetalning. Nu tänker jag uppdatera skivsamlingen. Jag har noll koll. Under hela 2005 köpte jag två skivor. Jag har knappt våga följa med i vad som släppts för jag har varit så rädd att hitta något som jag absolut måste köpa, eftersom jag inte hade några pengar.
Så nu behöver jag hjälp: Vilka var de fem bästa skivorna som släpptes under 2005?
Så nu behöver jag hjälp: Vilka var de fem bästa skivorna som släpptes under 2005?
Deckarspråk
Jag läser verkligen inte deckare. Det är liksom inte min grej. Jag vet inte varför, men jag har nog bara läst två eller tre i hela mitt liv. Fram tills förra veckan alltså. När jag förkyld och ynklig knallade runt på ICa Maxi i Mats kölvatten. Han ångade runt och plockade ner matvaror i vagn, jag stod och tjurade framför pockethyllan, inställd på att hitta nåt att läsa i sängen. Men vad? Förkylning kräver lättläst. Förkylning kräver spänning, så att man inte bryr sig om att det är syndast om en i världen. Förkylning kräver något som verkligen har förmåga att distrahera från verkligheten, men som inte tröttar ut.
Jag såg inget som lockade mig i pockethyllan. Tillslut tog jag Camilla Läckbergs Predikanten, för jag har hört henne hyllas på en och en annan blogg och tänkte att jag måste ju ta reda på om det stämmer. Och jag förundrades. Visst var historien tillräckligt spännande för att jag skulle fortsätta läsa, men den var ganska dåligt tillvaratagen. Och är det verkligen ingen mer än jag som tycker att dåligt språk förstör en läsupplevelse? Camilla Läckbergs språk funkar. Men det är lite klumpigt, lite taffligt och svämmar över av klicheer.
Nu läser jag Åsa Larssons Solstorm, som jämförelse. Vilken skillnad! Vilken pricksäkerhet! Visst måste man väl kunna kräva lite språkkvalitét även av deckarförfattare och inte bara ge ut vad som helst för att deckare säljer? Eller är jag en sur kärring som tycker det?
Jag såg inget som lockade mig i pockethyllan. Tillslut tog jag Camilla Läckbergs Predikanten, för jag har hört henne hyllas på en och en annan blogg och tänkte att jag måste ju ta reda på om det stämmer. Och jag förundrades. Visst var historien tillräckligt spännande för att jag skulle fortsätta läsa, men den var ganska dåligt tillvaratagen. Och är det verkligen ingen mer än jag som tycker att dåligt språk förstör en läsupplevelse? Camilla Läckbergs språk funkar. Men det är lite klumpigt, lite taffligt och svämmar över av klicheer.
Nu läser jag Åsa Larssons Solstorm, som jämförelse. Vilken skillnad! Vilken pricksäkerhet! Visst måste man väl kunna kräva lite språkkvalitét även av deckarförfattare och inte bara ge ut vad som helst för att deckare säljer? Eller är jag en sur kärring som tycker det?
Frågor och svar
Helena utmande mig att svara på de här frågorna. Så då gör jag det.
1. Grab the book nearest to you, turn to page 18, and find line 4.
va application form anmälnings- ansökningsblankett (Prismas Engelska Ordbok)
2. Stretch your left arm out as far as you can.
Långfingertoppen snuddar fönsterrutan
3. What is the last thing you watched on TV?
Stilpoliserna på femman.
4. Without looking, guess what time it is.
21.02
5. Now look at the clock. What is the actual time?
21.00
6. With the exception of the computer, what can you hear?
Mats som borrar i vardagsrumsväggen, trots att det i vår förening är förbjudet att uföra renoverings- och reparationsarbete på söndagar och helgdagar och på vardagar efter klockan 20.00. I uppehåll mellan slagborrattackerna hör jag grannens kroniskt gråtande barn. Det är på det hela taget ganska fridfullt här hemma.
7. When did you last step outside? What were you doing?
I eftermiddags vid tretiden klev jag i bilen hemma hos Mats föräldrar och anträdde den tre timmar långa bilfärden hem. Sen klev jag ur bilen och in i huset.
8. Before you started this survey, what did you look at?
Ett egendomligt mejl jag fått.
9. What are you wearing?
Gröna pyjamasbyxor och en röd t-shirt med båten seglar-motiv som jag har fått av Sylvia.
10. Did you dream last night?
Att jag var extremt engagerad i ridklubben, ungefär som när jag var femton. Jag dömde i dressyrtävling, ledde in hästar från hagen, fodrade, klappade mule - allt sånt där som man kan tänkas syssla med på en ridklubb. Det var en ganska realistisk och lite tråkig men trivsam dröm.
11. When did you last laugh?
I går kväll när Mats och jag hade brottningsmatch. Jag vann inte, men det var säkert bara för att jag skrattade så hårt att jag blev liksom...klen.
12. What is on the walls of the room you are in?
Färg och tapet.
13. Seen anything weird lately?
Näpp.
14. What do you think of this quiz?
Tidsfördriv.
15. What is the last film you saw?
Ice Age, för 130:e gången.
16. If you became a multi-millionaire overnight, what would you buy?
Ett ståtligt gods alternativt herresäte.
17. Tell me something about you that I don’t know.
En av de äckligaste saker jag vet är när folk slänger saker i diskhon istället för i soporna. Jag menar plastförpackningar, äggskal, tomma creme fraiche-burkar. Sånt. Sen ligger det där och kläggar, tills nån i alla fall måste ta upp det och förflytta det till soparna. Snuskigt och poänglöst.
18. If you could change one thing about the world, regardless of guilt or politics?
Att resurser fördelades jämnare så att alla fick tillgång till mat, vatten och sjukvård.
19. Do you like to dance?
Absolut. Men jag är inget vidare på det.
20. George Bush?
Långt långt bort från världspolitik och påverkan på männsikors liv kunde han väl få pyssla med sitt i stillhet. Frimärkssamlande till exempel, är relativt ofarligt.
21. Imagine your first child is a girl, what do you call her?
Jag vill säga Signe efter gammelmoster Signe, men jag tror inte Mats gillar det. Och förresten har jag visst lovat nån gång när jag var yngre att mina barn minsann ska slippa släktnamn.
22. Imagine your first child is a boy, what do you call him?
Inte den blekaste.
23. Would you ever consider living abroad?
Har gjort och skulle kunna göra igen - fast inte just nu. Jag har det så väldigt bekvämt just nu.
24. What do you want God to say to you when you reach the pearly gates?
Jag kan ta din jacka, baren är därborta.
1. Grab the book nearest to you, turn to page 18, and find line 4.
va application form anmälnings- ansökningsblankett (Prismas Engelska Ordbok)
2. Stretch your left arm out as far as you can.
Långfingertoppen snuddar fönsterrutan
3. What is the last thing you watched on TV?
Stilpoliserna på femman.
4. Without looking, guess what time it is.
21.02
5. Now look at the clock. What is the actual time?
21.00
6. With the exception of the computer, what can you hear?
Mats som borrar i vardagsrumsväggen, trots att det i vår förening är förbjudet att uföra renoverings- och reparationsarbete på söndagar och helgdagar och på vardagar efter klockan 20.00. I uppehåll mellan slagborrattackerna hör jag grannens kroniskt gråtande barn. Det är på det hela taget ganska fridfullt här hemma.
7. When did you last step outside? What were you doing?
I eftermiddags vid tretiden klev jag i bilen hemma hos Mats föräldrar och anträdde den tre timmar långa bilfärden hem. Sen klev jag ur bilen och in i huset.
8. Before you started this survey, what did you look at?
Ett egendomligt mejl jag fått.
9. What are you wearing?
Gröna pyjamasbyxor och en röd t-shirt med båten seglar-motiv som jag har fått av Sylvia.
10. Did you dream last night?
Att jag var extremt engagerad i ridklubben, ungefär som när jag var femton. Jag dömde i dressyrtävling, ledde in hästar från hagen, fodrade, klappade mule - allt sånt där som man kan tänkas syssla med på en ridklubb. Det var en ganska realistisk och lite tråkig men trivsam dröm.
11. When did you last laugh?
I går kväll när Mats och jag hade brottningsmatch. Jag vann inte, men det var säkert bara för att jag skrattade så hårt att jag blev liksom...klen.
12. What is on the walls of the room you are in?
Färg och tapet.
13. Seen anything weird lately?
Näpp.
14. What do you think of this quiz?
Tidsfördriv.
15. What is the last film you saw?
Ice Age, för 130:e gången.
16. If you became a multi-millionaire overnight, what would you buy?
Ett ståtligt gods alternativt herresäte.
17. Tell me something about you that I don’t know.
En av de äckligaste saker jag vet är när folk slänger saker i diskhon istället för i soporna. Jag menar plastförpackningar, äggskal, tomma creme fraiche-burkar. Sånt. Sen ligger det där och kläggar, tills nån i alla fall måste ta upp det och förflytta det till soparna. Snuskigt och poänglöst.
18. If you could change one thing about the world, regardless of guilt or politics?
Att resurser fördelades jämnare så att alla fick tillgång till mat, vatten och sjukvård.
19. Do you like to dance?
Absolut. Men jag är inget vidare på det.
20. George Bush?
Långt långt bort från världspolitik och påverkan på männsikors liv kunde han väl få pyssla med sitt i stillhet. Frimärkssamlande till exempel, är relativt ofarligt.
21. Imagine your first child is a girl, what do you call her?
Jag vill säga Signe efter gammelmoster Signe, men jag tror inte Mats gillar det. Och förresten har jag visst lovat nån gång när jag var yngre att mina barn minsann ska slippa släktnamn.
22. Imagine your first child is a boy, what do you call him?
Inte den blekaste.
23. Would you ever consider living abroad?
Har gjort och skulle kunna göra igen - fast inte just nu. Jag har det så väldigt bekvämt just nu.
24. What do you want God to say to you when you reach the pearly gates?
Jag kan ta din jacka, baren är därborta.
Konsumtion och lycka
Igår var vi på IKEA. Det är inget man gör lättvindigt. Tre av fyra IKEA-besök slutar med att Mats och jag blir osams redan i höjd med sängarna och sen tjurigt följer pilarna i golvet genom resten av varuhuset. Nånstans vid lampavdelningen på nedervåningen brukar vi börja tina upp och tillslut hittar vi nån billig, meningslös grej som vi enas om att vi verkligen behöver och sen är det i alla fall vapenstillestånd när vi går igenom kassan. Utan det vi kom dit för att köpa, men med nån annan pryl för 39 kronor som utan tvekan kommer att pryda sin plats i vårt hem i ungefär två månader innan den går sönder.
Igår var ingen sån dag. Igår satsade vi stort. Vi förberedde oss. Lånade stora bilen av mina föräldrar. Gick till IKEA-restaurangen först och åt lax och kokt potatis. Tog två djupa andetag var och dök in i utställningen, utan att komma in på sidospår (det brukar vara jag som står för det annars, och det är nånstans där, i något av mina sidospår, som vi blir osams. Det slår aldrig fel). När vi kom ut på andra sidan hade vi köpt hyllor till förbannelse. Två stora bokhyllor som förhoppningsvis ska sluka alla böcker som nu ligger staplade i fönsterkarmar, garderober och under byråer, samt står packade i kassar över hela lägenheten. Ett stiligt litet skåp som förmodligen inte kommer att rymma alla våra skivor och filmer, så att vi blir tvugna att åka tillbaka nästa vecka för att köpa ett nytt, varpå skåpet kommer att ha utgått ur sortimentet. En hylla/tv-bänk som teven inte ska stå på men som behövs eftersom den lilla hylla vi köpte häromdagen visade sig vara för smal för att kunna härbärgera surroundsystemet som Mats impulsköpte på Elgiganten som belöning för att han tapetserat så fint. Dessutom fick vi köpa stativ till högtalarna. Man kan tro att sådana mängder konsumtion borde ha förflyttat oss gemensamt till sjunde himlen enligt det gamla djungelordspråket "konsumtion gör dig lycklig". Men vi är fortfarande kvar på Mariebo. Nu i sällskap med stora mängder emabllage, olika sorters skruvar och träpluggar samt en ständigt växande samling IKEA-nycklar. Men inte så många monterade möbler.
Igår var ingen sån dag. Igår satsade vi stort. Vi förberedde oss. Lånade stora bilen av mina föräldrar. Gick till IKEA-restaurangen först och åt lax och kokt potatis. Tog två djupa andetag var och dök in i utställningen, utan att komma in på sidospår (det brukar vara jag som står för det annars, och det är nånstans där, i något av mina sidospår, som vi blir osams. Det slår aldrig fel). När vi kom ut på andra sidan hade vi köpt hyllor till förbannelse. Två stora bokhyllor som förhoppningsvis ska sluka alla böcker som nu ligger staplade i fönsterkarmar, garderober och under byråer, samt står packade i kassar över hela lägenheten. Ett stiligt litet skåp som förmodligen inte kommer att rymma alla våra skivor och filmer, så att vi blir tvugna att åka tillbaka nästa vecka för att köpa ett nytt, varpå skåpet kommer att ha utgått ur sortimentet. En hylla/tv-bänk som teven inte ska stå på men som behövs eftersom den lilla hylla vi köpte häromdagen visade sig vara för smal för att kunna härbärgera surroundsystemet som Mats impulsköpte på Elgiganten som belöning för att han tapetserat så fint. Dessutom fick vi köpa stativ till högtalarna. Man kan tro att sådana mängder konsumtion borde ha förflyttat oss gemensamt till sjunde himlen enligt det gamla djungelordspråket "konsumtion gör dig lycklig". Men vi är fortfarande kvar på Mariebo. Nu i sällskap med stora mängder emabllage, olika sorters skruvar och träpluggar samt en ständigt växande samling IKEA-nycklar. Men inte så många monterade möbler.
Meningsfull frånvaro
Så skönt att man har varit i alla fall en liten smula saknad. Nej, ingen behöver oroa sig. Jag har inte fått nåt spännande och meningfullt att göra. Snarare tvärt om. Jag har varit förkyld och gnällig och ynklig och eländig och då är det ingen mening med att skriva. Det är ju ingen här som tycker synd om mig i alla fall, alltså är det bättre att ligga i sängen och läsa halvtaskiga deckare och tvinga Mats att koka te åt mig. Han har förresten målat och tapetserat jättefint i vårt vardagsrum medan jag har gnällt. Förmodligen för att slippa lyssna.
Alla bloggar
Pullformannen tycker att det är lite för dåligt med trafik på hans blogg. Det kanske beror på att han uppdaterar den så sällan? Glädj honom med ett besök så blir det kanske fler spännande iakttagelser av trafikstollerier och politiskt rävspel framöver!
Tröttare
Det är märkligt. Jag ingick ju hälsopakten i syfte att få mer energi, orka leva mer och bättre och må bättre, kort sagt. Men sen jag började äta hälsosamt och regelbundet och gå och träna stup i kvarten har jag bara blivit tröttare. Idag är jag så trött så jag knappt orkar röra mig ur fläcken.
Bli vuxen
Jag fick ett mejl från min syster med en bifogad jobbansökan hon ville att jag skulle titta på. För det var sådär, ni vet, när man vill att brevet ska vara alldeles perfetkt så att man liksom slår knut på sig själv och tillslut inte kan skriva nånting för man är så rädd att det ska bli fel.
Det var ett bra brev. Men jag blev så förvånad när jag läste det. Konstigt nog: jag vet ju att min syster är välutbildad och välmeriterad och har gjort en massa koola saker som inte jag har gjort - jobbat mot trafficking i Ryssland till exempel. (Medan jag har suttit i Jönköping och bloggat.)
Det som slog mig var av mer personlig art. Det slog mig att hon är vuxen. Att hon har uttryck, mål, drömmar, tankar och intressen som är helt fristående från dem hon hade när vi växte upp. Märkligt. Det borde inte ha kommit som en chock, hon är faktiskt tjugofem och jag borde ha haft ett tag på mig att märka det. Men ändå. Jag har nog inte fattat. För när vi träffas är hon precis som hon alltid har varit. Fast kanske lite...vuxnare.
Det var ett bra brev. Men jag blev så förvånad när jag läste det. Konstigt nog: jag vet ju att min syster är välutbildad och välmeriterad och har gjort en massa koola saker som inte jag har gjort - jobbat mot trafficking i Ryssland till exempel. (Medan jag har suttit i Jönköping och bloggat.)
Det som slog mig var av mer personlig art. Det slog mig att hon är vuxen. Att hon har uttryck, mål, drömmar, tankar och intressen som är helt fristående från dem hon hade när vi växte upp. Märkligt. Det borde inte ha kommit som en chock, hon är faktiskt tjugofem och jag borde ha haft ett tag på mig att märka det. Men ändå. Jag har nog inte fattat. För när vi träffas är hon precis som hon alltid har varit. Fast kanske lite...vuxnare.
Jag = en hurtbulle
Facit för första nyttiga veckan (i hela livet, typ): Jag har ätit hälsosam mat hela veckan. Inte så mycket som ett litet chips norpade jag när vi hade filmkväll i lördags (med en fruktansvärd tecknad version av Oliver Twist, till stor förnöjelse för Anton, snart 7 år.). Jag har varit på gymmet fyra (4!) gånger och dessutom ridit två gånger. Sportigt va? Snart ringer nog OS-kommittén och vill ha med mig i truppen. Eller så kan jag bli som Blossom Tainton och studsa runt i käcka små sportset och vifta på håret och le medan jag gör armhävningar. Det är nog egentligen roligare än att vara med i OS, när jag tänker på saken. Jag menar i Beijing har jag ju redan varit.
Fräsigt
Igår blev jag tagen för någons mamma. Och det var inte ett spädbarn jag misstänktes vara mor till.
Det var i stallet det hände. Förstås. Dit går man inte sminkad och uppiffad utan ser ut som... ja, som man gör. När man inte är sitt vackraste. Jag stod ensam i ett av de små stallen och väntade på Lisa som var ute nånstans och jagade en bortsprungen hund. En tjej i trettonårsåldern stack in huvudet och ropade på nån som hette Julia. Hon fick inget svar, och vände sig då till mig. "Är det du som är Julias mamma?"
Jag bara skakade på huvudet, tillfälligt mållös. Visst skulle jag kunna ha en dotter i de tidiga tonåren, men då skulle jag ha fått henne medan jag själv var i tonåren. Alltså måste jag ha sett ut som om jag var fyrtio nånting.
Jag borde nog köpa en dyr kräm. Klippa mig. Göra en ansiktslyftning kanske. Och nånstans borde jag kankse försöka acceptera min vuxenhet. Att jag faktiskt är en bra bit över tjugo. Jag tror nämligen att det är därför jag så sällan har åldersångest. För att jag inte, på riktigt ,har fattat hur gammal jag är. Men nu. Nu ska jag börja prenumerera på Amelia och klippa håret kort och säga att saker är fräsiga.
Det var i stallet det hände. Förstås. Dit går man inte sminkad och uppiffad utan ser ut som... ja, som man gör. När man inte är sitt vackraste. Jag stod ensam i ett av de små stallen och väntade på Lisa som var ute nånstans och jagade en bortsprungen hund. En tjej i trettonårsåldern stack in huvudet och ropade på nån som hette Julia. Hon fick inget svar, och vände sig då till mig. "Är det du som är Julias mamma?"
Jag bara skakade på huvudet, tillfälligt mållös. Visst skulle jag kunna ha en dotter i de tidiga tonåren, men då skulle jag ha fått henne medan jag själv var i tonåren. Alltså måste jag ha sett ut som om jag var fyrtio nånting.
Jag borde nog köpa en dyr kräm. Klippa mig. Göra en ansiktslyftning kanske. Och nånstans borde jag kankse försöka acceptera min vuxenhet. Att jag faktiskt är en bra bit över tjugo. Jag tror nämligen att det är därför jag så sällan har åldersångest. För att jag inte, på riktigt ,har fattat hur gammal jag är. Men nu. Nu ska jag börja prenumerera på Amelia och klippa håret kort och säga att saker är fräsiga.
Kinesisk rock i Göteborg
Dan messade igår kväll och tipsade om Beijing Bubbles. Det är en fin dokumentär om Kinas rockscen som ger en ganska bra bild av hur det är att tillhöra den nya slackergenrationen i Kina. De är mellan femton och tjugofem och vill bara spela musik, dricka öl och ha sex med varandra och inte är ett dugg intresserade av att tjäna pengar, om de inte kan göra det genom att spela musik. Precis som här hemma med andra ord, det är bara det att i Kina är det här ett nytt fenomen. Vi såg filmen på Nameless Highland Bar i Beijing när den premiärvisades, nu kan alla som vill se den på filmfestivalen i Göteborg. Ett strålande initiativ!
Ledbruten
Vila sig i form. Ja, man kan ju drömma om det. Idag har jag träningsvärk. Dubbelt upp också. För inte nog med att jag har fått andradagsvärk (som ju alltid är värst) som straff för att jag tränade i måndags - jag var dessutom tillbaka på gymmet igår igen och tränade samma muskler. Så nu har jag träningsvärk för det med. Jag får väl skylla mig själv. Men nu vet jag i alla fall att jag lever.
Nytt år, nya muskler!
Jag och Mats ingick en pakt i början av december. Det är bara det att ju närmare själva paktaktivitetens startdatum vi har kommit har det verkat mer och mer som att jag ingått en pakt med mig själv. Man kan ju förstå varför, det är ingen rock 'n' rollpakt direkt. Det är en hälsopakt. Vi betämde att under åtta veckor ska vi verkligen ta oss i kragen och leva hälsosamt. Dvs, dricka mindre öl, inte äta chips stup i kvarten utan äta riktig mat på regelbundna tider, samt träna. Det låter ju inte omöjligt, eller hur? Igår började vi. Vi åt nyttig mat. Jag lagade den. Jag var och tränade. För att vara en pakt var det rätt ensamt. Men kul ändå på nåt skumt sätt. Jag tränade inte stenhårt eftersom jag haft uppehåll i ungefär två månader (mitt kort gick ut och jag hade inte råd att köpa nytt...), men jag tog i alla fall i ganska ordentligt. Och det märkliga hände: Jag var starkare i vissa muskler än vad jag var sist jag tränade i slutet av oktober. Jag var riktigt, riktigt trött när jag kom hem igår, men har inte ont nånstans idag. Förklara det, den som kan!
Puddingtraditioner
Nu är julen nästan slut. Men det finns en sak som jag inte har gjort än, en tradition som jag inte har fullföljt, en julrätt (bokstavligen) som jag ännu inte har inmundigat. Plumpuddingen. I min familj äter vi alltid plumpudding på juldagen, tillagad av pappa två månader tidigare och som sig bör kokad två gånger, allt enligt gammelfarmor Emilys recept. I år missade jag juldagsmiddagen, och jag missade också nyårsdagsmiddagen, där plumpudding nummer två enligt traditionen ska förtäras. (Ja, vi gillar plumpudding väldigt mycket i min familj. Kanske onormalt mycket. Plumpudding nummer tre äter vi på trettondagen). Men nu i kväll när jag var ute i föräldrahemmet och nattade ett gäng hungriga hästar, fick jag med mig en present av pappa. En hel burk full med plumpudding. Den går utmärkt att värma i mikron. Såsen var slut, så pappa var tvungen att hjälpa mig att göra ny (jag är ju så himla husmoderlig). Plumpudding utan sås går nämligen inte. Och nu. Nu ska den ätas. Jag har redan lite ont i magen. Det kan bli värre. Men tro inte att det kommer att hindra mig.
Gitarrist sökes!
Dan tycker att jag borde efterlysa hans efterträdare här på bloggen, så då gör jag det, även om jag, att döma av kommentarerna jag får, inte tror att det är så väldans många popgitarrister som läser här. Men: om du skulle råka vara en sådan och dessutom har en massa fiffiga arrangemangsidéer samt är trevligare än Dan och gillar att dricka öl, så hör av dig. Vi behöver dig. Du behöver inte kunna flytande kinesiska, men du får aldrig banga på en shotsbricka. info@amoresperros.org är adressen.
Nyårslöfte
Nyårslöfte för 2006: Bli en bättre kulturkonsument.
Se mer film
Lyssna på mer musik
Så att det inte blir så himla svårt att göra årsbästa-listor när det här året är slut.
Och nu till ett kärt men ovanligt nyårsdagsproblem: hur ska jag stå ut med Ivanhoe? Jag är inte tillräckligt bakfull. Jag kommer inte att kunna sitta stilla medan han lider och kvider och ynkar sig igenom hela filmen, som den stora hjälte han är, och sen väljer fel tjej på slutet. Jag ska nog gå ut och göra snöänglar istället.
Se mer film
Lyssna på mer musik
Så att det inte blir så himla svårt att göra årsbästa-listor när det här året är slut.
Och nu till ett kärt men ovanligt nyårsdagsproblem: hur ska jag stå ut med Ivanhoe? Jag är inte tillräckligt bakfull. Jag kommer inte att kunna sitta stilla medan han lider och kvider och ynkar sig igenom hela filmen, som den stora hjälte han är, och sen väljer fel tjej på slutet. Jag ska nog gå ut och göra snöänglar istället.
Årets
Låt:
I'm from Barcelona - Treehouse
Jamen det är bara så. Den borde vara sönderspelad vid det här laget, men jag kan inte sluta lyssna på den och skråla överstämmor.
Konsertupplevelse:
När det regnade i Emmaboda och jag var bakfull och helt plötsligt stod i Rasslebaren och lyssnade (för jag stod på sidan och såg inte så mycket) på ett band som jag aldrig hört talas om förut. Och de var så fina och deras musik så glad på ett sorgset sätt att jag bara slutade vara bakfull och genast ville festivala mer och mer och mer! Det var Billie the vision & the dancers, som i år ska spela på en av de "riktiga" scenerna på Emmabodafestivalen.
Bok:
Middlesex av Jeffrey Eugenides. Brett upplagd episk berättelse av klassiskt snitt men med modernt tema. En bok man orkar sträckläsa och som ändå aldrig blir dum, platt eller förutsägbar. En stilsäker bok som jag önskar att jag hittat på själv. Först. Och orkat skriva.
Film:
Jag blir nog tvungen att säga Harry Potter och den flammande bägaren, nafsad i hasorna av Tim Burtons Corpse Bride. Och det känns faktiskt lite torftigt, även om jag gillade både två väldigt mycket. Nyårslöfte för 2006: Se mer film.
Festival:
Födelsedagsfestivalen. Perfekt festivalväder, badsjö, öl, briljanta band, glada vänner. Nej, det kan nog inte bli bättre.
Upplevelse:
Att stå på scenen i Haidian Park i Beijing inför 10-30 000 kineser. Det går inte ens att beskriva.
Fest:
Min och Mias fabulösa 30-årsfest som bjöd på fin musik, stiliga uppträdanden, kompis från förr och alldeles för mycket popcorn. Det går inte att känna sig gammal under såna omständigheter.
Otäckaste:
Bilolyckan i nya Hjälmseryd. Det tog lång tid innan jag kunde åka bil utan att skrika varje gång vi svängde. Jag är nog fortfarande en ganska jobbig passagerare, även om jag försöker hålla tyst när jag blir rädd. Och jag skadade mig inte ens. Tänk hur illa det hade kunnat gå.
Mest segdragna:
Oavgjort mellan a-kassans utdragna funderande över huvruvida mitt recenserande för JP kan betraktas som en bisyssla eller inte och vårt renoveringsarbete. Vi flyttade in i maj. Vi är fortfarande långt ifrån klara.
Resa:
Kinaresan såklart. Det är inte bara den bästa utan också den enda resa jag har gjort i år, om man inte räknar en och annan tur till Skåne och Blekinge...
Avsked:
Jag vill säga mina fina lägenhet på Torpa eller att behöva åka hem från Kina. Men jag får väl säga Dan. Det är inte mer än rätt.
Sista-minuten:
Micke Pong, som räddade bandets Kinaresa genom att hastigt och lustigt bli vår basist och som sen räddade bandets Kinaresa en gång till genom att lyckas skaffa sig ett expressvisum från de mycket ovilliga tjänstemännen på kinesiska konsulatet i Göteborg. Vaddå, hade han inte skaffat visum ihop med oss andra? Jodå. Men det hade han supit bort. Passet också.
Mest avslappnande:
Kinesisk fotmassage. Oj, oj, oj.
Mest underhållande:
Knegarn, alltid.
Vuxencamping:
Emmaboda. Tänk så bekväm av sig man har blivit. Jag är inte säker på att jag kan tänka mig att nånsin mer åka på festival om jag inte får ha husvagn och partytält och bord och stolar och riktiga sängkläder...
Vuxenpoäng:
Jag har ju fyllt 30, räcker inte det?
Men-att-hon-orkar-hålla-på:
Den här listan.
GOTT NYTT ÅR!
I'm from Barcelona - Treehouse
Jamen det är bara så. Den borde vara sönderspelad vid det här laget, men jag kan inte sluta lyssna på den och skråla överstämmor.
Konsertupplevelse:
När det regnade i Emmaboda och jag var bakfull och helt plötsligt stod i Rasslebaren och lyssnade (för jag stod på sidan och såg inte så mycket) på ett band som jag aldrig hört talas om förut. Och de var så fina och deras musik så glad på ett sorgset sätt att jag bara slutade vara bakfull och genast ville festivala mer och mer och mer! Det var Billie the vision & the dancers, som i år ska spela på en av de "riktiga" scenerna på Emmabodafestivalen.
Bok:
Middlesex av Jeffrey Eugenides. Brett upplagd episk berättelse av klassiskt snitt men med modernt tema. En bok man orkar sträckläsa och som ändå aldrig blir dum, platt eller förutsägbar. En stilsäker bok som jag önskar att jag hittat på själv. Först. Och orkat skriva.
Film:
Jag blir nog tvungen att säga Harry Potter och den flammande bägaren, nafsad i hasorna av Tim Burtons Corpse Bride. Och det känns faktiskt lite torftigt, även om jag gillade både två väldigt mycket. Nyårslöfte för 2006: Se mer film.
Festival:
Födelsedagsfestivalen. Perfekt festivalväder, badsjö, öl, briljanta band, glada vänner. Nej, det kan nog inte bli bättre.
Upplevelse:
Att stå på scenen i Haidian Park i Beijing inför 10-30 000 kineser. Det går inte ens att beskriva.
Fest:
Min och Mias fabulösa 30-årsfest som bjöd på fin musik, stiliga uppträdanden, kompis från förr och alldeles för mycket popcorn. Det går inte att känna sig gammal under såna omständigheter.
Otäckaste:
Bilolyckan i nya Hjälmseryd. Det tog lång tid innan jag kunde åka bil utan att skrika varje gång vi svängde. Jag är nog fortfarande en ganska jobbig passagerare, även om jag försöker hålla tyst när jag blir rädd. Och jag skadade mig inte ens. Tänk hur illa det hade kunnat gå.
Mest segdragna:
Oavgjort mellan a-kassans utdragna funderande över huvruvida mitt recenserande för JP kan betraktas som en bisyssla eller inte och vårt renoveringsarbete. Vi flyttade in i maj. Vi är fortfarande långt ifrån klara.
Resa:
Kinaresan såklart. Det är inte bara den bästa utan också den enda resa jag har gjort i år, om man inte räknar en och annan tur till Skåne och Blekinge...
Avsked:
Jag vill säga mina fina lägenhet på Torpa eller att behöva åka hem från Kina. Men jag får väl säga Dan. Det är inte mer än rätt.
Sista-minuten:
Micke Pong, som räddade bandets Kinaresa genom att hastigt och lustigt bli vår basist och som sen räddade bandets Kinaresa en gång till genom att lyckas skaffa sig ett expressvisum från de mycket ovilliga tjänstemännen på kinesiska konsulatet i Göteborg. Vaddå, hade han inte skaffat visum ihop med oss andra? Jodå. Men det hade han supit bort. Passet också.
Mest avslappnande:
Kinesisk fotmassage. Oj, oj, oj.
Mest underhållande:
Knegarn, alltid.
Vuxencamping:
Emmaboda. Tänk så bekväm av sig man har blivit. Jag är inte säker på att jag kan tänka mig att nånsin mer åka på festival om jag inte får ha husvagn och partytält och bord och stolar och riktiga sängkläder...
Vuxenpoäng:
Jag har ju fyllt 30, räcker inte det?
Men-att-hon-orkar-hålla-på:
Den här listan.
GOTT NYTT ÅR!
Hej då, Dan!
Efter att ha hånat, smädat och på så många sätt som möjligt retat gallfeber på övriga medlemmar i Amores Perros under ungefär ett halvårs tid, lämnar Dan oss nu för att vi äntligen ska få chansen att skaffa en gitarrist som kan spela gitarr. Vi saknar honom redan.
Mingla
Nä, jag glömde ta med kameran till Juldagsfesten. Så det finns inte en enda bild. Som vanligt. Men det var en lyckad tillställning! I vanlig ordning sprang jag in i massor med folk som jag inte träffat på evigheter och som jag inte hann prata med eftersom jag var tvungen att mingla vidare och leta efter andra personer som jag inte träffat på evigheter. Minglandet blir som en besatthet för mig på den där festen varje år, och jag tror alltid att jag ska missa någon som jag hemskt gärna skulle ha velat träffa, vilket leder till att jag aldrig hinner prata ordentligt med någon alls.
Fest
Juldag! Fest! Vi ska spela! Om en stund åker vi.
Jul!
Skulle bara säga GOD JUL!
Jag hade tänkt säga det med en bild, men jag har nästan inga bilder på mig. Vi har mest bilder på Mats, på Martin, Pelle, Dan, Jonas och olika byggnader. Jag har fotograferat Mats och killarna. Han har fotograferat killarna och byggnaderna. Ingen har fotograferat mig. Jag får väl börja göra det själv.
Nu är det familj, julmat och en, äntligen, ordentligt nedbantad julklappsceremoni.
Jag hade tänkt säga det med en bild, men jag har nästan inga bilder på mig. Vi har mest bilder på Mats, på Martin, Pelle, Dan, Jonas och olika byggnader. Jag har fotograferat Mats och killarna. Han har fotograferat killarna och byggnaderna. Ingen har fotograferat mig. Jag får väl börja göra det själv.
Nu är det familj, julmat och en, äntligen, ordentligt nedbantad julklappsceremoni.
Jultraditioner, forts
Jo, Jonas räknas. Och Tesa. Och Mats och Daniel som kom senare. Så klart! Utan er där på Sir Simon hade det kanske blivit lite småtråkigt, trots ölen.
Jultraditioner
Jag och min vän Anna har en tradition som vi håller hårt på. Varje år, ett par tre dagar före julafton, går vi ut och ölar in julen. Helst ska detta ske på en fuktig och varm brittisk pub med sunkiga helstäckningsmattor där snön smälter i drivor, på en pub med riktig öppen spis som en hårig hund ligger och sover framför, vacker julmusik i högtalarna och snö som sakta singlar ned utanför fönstret.
Så där blir det ju aldrig, men vi försöker i alla fall samla ihop våra kompisar för en mysig stund av lugn sådär strax före jul. Det brukar vara ganska bra uppslutning, men i år gick det osedvanligt dåligt.
Somliga var upptagna av julstök, andra hade åkt till familjer på annan ort och ytterligare andra bara vägrade att svara i telefon så att jag och Anna började känna oss riktigt dissade. När vi kom ut hade det regnat och sedan frusit på. Glashalt. Och jag som hade klackar.
Trots det hade vi förstås trevligt. Anna och jag har alltid trevligt när det finns öl i närheten och vi har råd att köpa den.
Nu ska jag gå och äta jultallrik med glasbranschen.
Så där blir det ju aldrig, men vi försöker i alla fall samla ihop våra kompisar för en mysig stund av lugn sådär strax före jul. Det brukar vara ganska bra uppslutning, men i år gick det osedvanligt dåligt.
Somliga var upptagna av julstök, andra hade åkt till familjer på annan ort och ytterligare andra bara vägrade att svara i telefon så att jag och Anna började känna oss riktigt dissade. När vi kom ut hade det regnat och sedan frusit på. Glashalt. Och jag som hade klackar.
Trots det hade vi förstås trevligt. Anna och jag har alltid trevligt när det finns öl i närheten och vi har råd att köpa den.
Nu ska jag gå och äta jultallrik med glasbranschen.
Konstnärsmusik
Min konstnärskompis Jessica och hennes man Mats gör drömsk akustik-elektronisk musik under namnet Majessic Dreams. Och så ritar Jessica jättefina skivomslag. På juldagen, när vi ska spela, får vi också sällskap av Mats (alltså Jessicas Mats, inte min Mats) andra projekt, Kompjotr Eplektrika. Jag har hört rykten om elefantkostymer och spännande konstperformanceframföranden och är mycket förväntansfull.
Hemmafrufällan
Å nej, det finns hemska, tragiska nackdelar med mitt nuvarande hemmfruliv. Jag menar bortsett från att jag inte tjänar några pengar och att jag rimligen måste tvätta, städa, diska och laga mat i större utsträckning än Mats. (Eftersom han jobbar och tjänar pengar. Jag är "ledig". Han tar hem baconet (bokstavligen) och jag stryker dukar (bildligt talat)). Men det är inte det jag menar. Jag menar den västa av alla hemmafrufällor: TV-shop. Tv-shop eller hemshoppingprgrammet Tvins finns nu på inte mindre än fyra kanaler på min teve. Deras dåligt ljussatta, amerikanskt klämkäcka infomercials snurrar konstant. Och jag är helt fascinerad. Min favoritgrej är matberedaren Magic Bullet. Stor som en kaffekopp, snabb som en vind och en sån ovärdelig hjälp i köket! Jag kan sitta med dumgloende blick och stirra på hur de gör milkshake och pesto och morotsjuice hur länge som helst.
Tur att jag inte har några pengar. Annars skulle mitt hem vid det här laget vara fullt med praktiska tränings-köks- och städredskap. Det enda jag inte har falltit för hittils är de olika tandblekningsmetoderna. De verkar lite läskiga, tycker jag.
Tur att jag inte har några pengar. Annars skulle mitt hem vid det här laget vara fullt med praktiska tränings-köks- och städredskap. Det enda jag inte har falltit för hittils är de olika tandblekningsmetoderna. De verkar lite läskiga, tycker jag.
Göra nytta
Nu har jag sökt ett jobb. Inte ett jag nödvändigtvis vill ha, men det får mig i alla fall att känna att jag har gjort någon slags nytta. Det är gott nog, såhär veckan före jul. Jag måste ju städa, det bara kliar i husmorsfingrarna när jag ser alla dammtussar i hörnen. Fast det kliar inte tillräckligt för att jag faktiskt ska ta tag i städningen, och inte bara känna mig entusistisk inför den rent teoretiskt. Det är ju inte svårt. Dammsugaren (den nya, fina dammsugaren som faktiskt suger upp skräpet istället för att bara knuffa det framför sig!) har stått framme i hallen i en vecka och väntat på att bli använd. Det händer inte mycket. Men nu, nu ska jag. Nog.
Kreativiteten vaknar
Jag lyckade skriva en låttext igår. Det är en som Mats har tjatat på mig länge om att vi ska ta tag i, han har haft melodin och större delen av arrangemanget klart för sig i evigheter.(Hans huvud är som ett bibliotek av musikaliska arrangemang. När han spelar en låtidé på gitarr för mig kan han sjunga basen och trummorna omväxlande för att jag ska få klart för mig hur det kommer att låta när det blir färdigt. Men jag fattar aldrig ändå.)
Jag är mäkta nöjd. Inte för att den blev nån nobelprisvinnare direkt (texten alltså, låten är jättebra. Tror jag åtminstonne. Det är svårt att säga på det här stadiet, men den känns bra.) Jag har varit inne i en djup kreativ svacka länge. Det har varit så illa att mina idéer begått självmord bara jag tänkt på dem i mer än trettio sekunder, som om de bara inte stod ut med mig. Sorgligt det, att bli så avskydd av sin egen hjärna. Men nu, kanske, lättar det lite. Ljusnar vid horisonten. Lyfter molnen som sänkt sig över mig och låter mig se klart. Allt det där. Jag hoppas. Men jag vet inte. Jag tror att jag håller på att bli förkyld.
Jag är mäkta nöjd. Inte för att den blev nån nobelprisvinnare direkt (texten alltså, låten är jättebra. Tror jag åtminstonne. Det är svårt att säga på det här stadiet, men den känns bra.) Jag har varit inne i en djup kreativ svacka länge. Det har varit så illa att mina idéer begått självmord bara jag tänkt på dem i mer än trettio sekunder, som om de bara inte stod ut med mig. Sorgligt det, att bli så avskydd av sin egen hjärna. Men nu, kanske, lättar det lite. Ljusnar vid horisonten. Lyfter molnen som sänkt sig över mig och låter mig se klart. Allt det där. Jag hoppas. Men jag vet inte. Jag tror att jag håller på att bli förkyld.
Glömskan
Har jag nämt vår fantastiskt sköna nya säng? Jag tror bestämt det. Den här helgen känns det som om jag har tillbringat lite för mycket tid i den. Det blev liksom nästan en heldag i sängen i lördags när vi var smått bakfulla efter den mycket lyckade överraskningsfesten för Mats i fredags. Jag har legat så mycket i sängen i helgen att jag helt glömde bort att jag skulle gå på bio och recensera en film igår. Inte förrän de ringde från tidningen vid tiotiden på kvällen kom jag på det. Då var det ju så dags. Pinsamt.
Jag tror att jag kanske börjar få alzheimers. Jag kommer inte ihåg nånting om jag inte sätter upp en jättestor påminnelselapp på kylskåpet. Jag är sämst av de sämsta. Det är rena turen att dr Flyckt, som är min redaktör, inte skinnflådde mig och använde mig som fyllning i någon huslig julpirog. (Han är en väldigt huslig person, dr Flyckt. ) Men jag hade väl varit för seg. Man är ju inte purung längre.
Jag tror att jag kanske börjar få alzheimers. Jag kommer inte ihåg nånting om jag inte sätter upp en jättestor påminnelselapp på kylskåpet. Jag är sämst av de sämsta. Det är rena turen att dr Flyckt, som är min redaktör, inte skinnflådde mig och använde mig som fyllning i någon huslig julpirog. (Han är en väldigt huslig person, dr Flyckt. ) Men jag hade väl varit för seg. Man är ju inte purung längre.
Filmlistan
Nu är listan äntligen färdig! Jag skickade precis in den. Det var inte lätt, med tanke på att jag inte sett många av de filmer som fått riktigt bra kritik i år. För att vara filmrecensent har jag haft ett riktigt crappy filmår. Skärpning utlovas till nästa år.
Hur listan blev?
Det kan jag inte tala om. Än. Den ska ju publiceras i JP i morgon. Sen kanske. Eller så väntar jag till nyårsafton. Det, tycker jag, är den rätta dagen för årsbästalistor.
Hur listan blev?
Det kan jag inte tala om. Än. Den ska ju publiceras i JP i morgon. Sen kanske. Eller så väntar jag till nyårsafton. Det, tycker jag, är den rätta dagen för årsbästalistor.
Snart är det sommar!
Den 10 - 12:e augusti nästa år är det Emmabodafestival. Det lär väl inte ha undgått någon att mina sommarfavoriter I'm from Barcelona redan är bokade. Fint som snus, säger jag (även om det faktiskt är ett ganska missvisande talesätt eftersom snus är rätt äckligt. Men det är inte I'm from Barcelona. Dom är så fina så.) Jag tänkte i alla fall passa på att påpeka att nåt som gjorde mig ännu gladare var att se att årets frukostpopfavvisar, Billie the vision and the dancers också är bokade till Emmaboda i år. Man vill bara dansa när man hör dem och dessutom har de Sveriges snyggaste basist. Därför borde alla åka till Emmaboda i sommar och dessutom genast införskaffa Billies nya skiva World according to Pablo. Det tänker jag göra. Så fort jag får pengar.
En bra julskiva
Ja, okej, jag har faktiskt en julskiva som jag älskar (och sen har jag en bunt som jag blivit tvingad att recensera under åren som jag inte har haft hjärta att ge bort. Det finns ingen jag tycker så illa om att han/hon förtjänar dem.) Jag gillar Blind Boys of Alabama Go tell it on the mountain. Men den gillar jag å andra sidan så skjukt mycket att Mats brukar bli tvungen att gömma den efter ett tag, i ren självbevarelsedrift. Han är nämligen inte den sortens människa som kan sätta en riktigt bra skiva på repeat och bara drunkna. Det är jag. Å, nu måste jag ha den skivan. Nu, nu nu! Undrar vilken flyttkartong den ligger i?
Reklam
Titta här, en fin artikel som Dan har skrivit där vi får vara med på ett hörn. Och har ni inte kikat in här på länge så gör det och beundra den nya designen som Mats knåpat ihop. Vad tycks?
Nu ska jag skriva klart mina recensioner av ett par riktigt finfina julskivor (varför ska alla nödvändigtvis släppa julskivor? Varför? Och vem köper eländet?)
Jing! Jingeling!
/ Der Weinachtschnappi
Nu ska jag skriva klart mina recensioner av ett par riktigt finfina julskivor (varför ska alla nödvändigtvis släppa julskivor? Varför? Och vem köper eländet?)
Jing! Jingeling!
/ Der Weinachtschnappi
Vi spelar
Så här tjusigt såg det ut i lördags kväll när vi stod på scenen i Andreas och Anjas garage/rockklubb. Visst är vi snyggt färgmatchade?
Det gick bra
Spelningen gick bra. Andreas och Anja, som hade festen, hade ordnat värsta fina scenen - det var som en rockklubb i garaget. Och vi spelade. Vi gjorde ganska många fel, men stämningen var hög och publiken av det förlåtande slaget, och vi fick mer beröm än vi förtjänade efteråt. Men vi är alla glada, belåtna och ödmjukt tacksamma. Ja, utom Dan, som förstås tar beröm för självklart och mest är kinkig för att han inte fick mer. Det kändes som en bra uppladdning och kontroll av livenerverna inför juldagen, när vi ska i elden på riktigt.
Blodsugare
Vi repar. Ikväll har vi spelning. Synd att jag låter som en bakfull mygga när jag sjunger. Tur att det är Mats som sjunger mest. Då märks jag inte så mycket.
snart tillbaka i statistiken
Arbetsmarknadsåtgärd över. Pust. Om jag blivit något klokare? Knappast. Men jag har i allafall varit försvunnen ur statistiken under tio veckor. Det måste ju glädja någon. Nu ska jag söka jobb. Och äta pepparkakor och färga håret. På måndag blir jag åter en siffra i arbetslöshetsrullorna. Säg den lycka som varar för evigt.
Att känna igen stroke
Det här trillade just in i min inbox. Man har ju hört om folk som drabbats av stroke och fortsatt att fungera i princip normalt ett tag, och har det hänt på en fest är det ju inte säkert att man känner igen tecknen i den allmäna villervallan. Här är ett enkelt sätt att ta reda på om man ska misstänka att någon drabbats av stroke:
ATT KÄNNA IGEN EN STROKE
1. Be personen att LE.
2. Be personen att LYFTA BÅDA ARMARNA.
3. Be personen att SÄGA EN ENKEL MENING (sammanhängande) (t ex . . .
Solen skiner idag).
Om personen har problen med någon av dessa uppgifter ring genast 112 och beskriv symtomen.
ATT KÄNNA IGEN EN STROKE
1. Be personen att LE.
2. Be personen att LYFTA BÅDA ARMARNA.
3. Be personen att SÄGA EN ENKEL MENING (sammanhängande) (t ex . . .
Solen skiner idag).
Om personen har problen med någon av dessa uppgifter ring genast 112 och beskriv symtomen.
Prinsessan på marsipanen
Vi har en ny säng. Den är fantastisk. Lite som att sova i en prinsesstårta, fast inte den klassiska gröna utan en sån där vit med chokladmousse i. Liksom fast och fluffig på en gång. Jag har snott åt mej det bästa täcket. Det ska jag krypa ner under nu. Och dricka glögg.
Ny musik
Knegarn har skrivit en ny låt om att ta körkort. Hoppas snart få höra den med ackompanjemang på någon fest som kan pigga upp vår knegarkompis usla decemberhumör.
Kinesiska översättare
Igår gjorde jag ett nytt försök att se Miyazakis Det levande slottet, eftersom jag gärna skulle vilja ha sett den innan jag skriver min årsbästalista. Den går inte längre på bio här i stan, men jag har den på dvd. Den har förstås inte släppts än, men jag har den på en sån där fin kinesisk piratkopia för åtta kronor som man aldrig vet om man kan lita på. Oftast inte. Den har inga menyer på engelska. Det ska finnas engelsk audio på den, men det gör det inte. Den är således på japanska. Det borde ju inte göra nåt, eftersom det finns engelsk text, men den är:
1) i otakt med filmen
2) översatt av en piratkopierande kines som inte kan engelska
Följaktligen går folk i den lilla obestämt medeltida byn någonstans i europa omkring och säger "yo man, shut the fuck up" till varandra. Det funkar liksom inte.
1) i otakt med filmen
2) översatt av en piratkopierande kines som inte kan engelska
Följaktligen går folk i den lilla obestämt medeltida byn någonstans i europa omkring och säger "yo man, shut the fuck up" till varandra. Det funkar liksom inte.
Årsbästa-ångest
Nu är timmen slagen. Det ska produceras årsbästa-listor. Ja, mina rent privata för publicering här i bloggen får vänta lite till, året är ju inte slut än och tänk om jag får en fantastisk bok/skiva/upplevelse av något slag i julklapp. Men, som filmrecensent på lokaltidningen är den min plikt att varje år nedkomma med en lista, där årets fem bästa filmer finns med. Rangordnade, givetvis. Med motvieringar. Hur ångestframkallande kan det få bli? Jag kommer inte ihåg en enda film jag sett i år (utom den där genomusla Zorro-rullen) och dessutom tror jag att jag missat en massa eftersom jag hade recensionsförbud i fem månader pga av a-kassa och inte hade råd att gå på bio. Nu får jag sota för det. För tänk om jag gör en lista och årets självklart bästa film inte finns med. För att jag inte har sett den. Pinsamt. Jag kan inte ens gå och hyra alla mina skavande synder på DVD, för de flesta har inte släppts än. Vilken tycker ni var årets bästa film?
Snölekar
När jag vaknar och hela världen är inlindad i spunnet socker och allting glittrar, då blir jag sådär barnsligt glad att jag helst av allt vill gå ut och slänga mig på marken och göra snöänglar. Fast det gör jag ju inte. Numera vet jag ju att man får snö innanför jackan och att det blir kallt och blött och svider och att det är trevligare att sitta inomhus och titta på snön. Hur många tantpoäng ger det?
Jag saknar min snowracer. Undrar om den står kvar i nåt förråd hos mamma och pappa?
Jag saknar min snowracer. Undrar om den står kvar i nåt förråd hos mamma och pappa?
Husmoderns återkomst
Jag kavlar upp husmorsärmarna i köket. En stor gryta quornfärssås, en currygryta med quorn,äpple och purjolök, ett gäng strimlade stekta quornfiléer, ca 50 jordgubbsmuffins och en jordgubbspaj senare: puh. Det borde verkligen, verkligen vara bötesstraff på att lämna dörren till frysen öppen i ett dygn så att mat som inte genast lagas till förstörs. Vem som var den skyldige? Någon i hushållet. Och det var inte jag.
Vi sjunger i stämmor
Nya låten (eller ja, den har ju blivit spelad live inför sisådär 10 000 kineser, så så himla sprillans är den väl inte längre) I'm Wrong blir förresten riktigt bra. Vi lyssnade på inspelningen idag, när gårdagens eufori lagt sig lite. Det är några saker som måste fixas till, men helheten, å jag gillar den. En rar liten pophymn med stolliga trumpetkörer och ett alldeles religiöst fyrstämmigt crescendo. Om de inte vill värva oss till Pingstkyrkans julkonsert nu så vet inte jag...
Den försvunna låtskatten
Det har varit ett himla slit i studion ganska länge nu. Två nya låtar som inte finns inspelade sen tidigare ska spelas in. Och fyra gamla ska få lite nya pålägg. Fast det finns en hake med de där fyra gamla låtarna - hårddisken som de är inspelade på är trasig och vi vet inte riktigt vart de har tagit vägen. just nu finns disken hos nån mystisk snubbe som talar med datorer som Martin känner. Vi hoppas att han ska lyckas locka fram Spellstruck, Beggin for it, Dirt & Dust och Hypercritical Condition ur diskens mörka inre. Annars får vi göra om allt igen.
Tröst för tröttskallen
Nu har jag varit på biblioteket och lånat massor med oseriös litteratur att trösta min trötta hjärna med. Det blir bra. Jag börjar med Emma Hambergs Mossvikenfruar. Hon verkar ju vara en sån extremt lyckat människa att man inte kan annat än vara nyfiken på den där boken. (Än så länge är den ganska fånig men lite småtrevlig). Men mest vill jag bara lata mig. Inte behöva tänka. Det verkar nämligen som att jag är inne i en fas när jag tvingar alla mina idéer att begå självmord bara jag börjar grubbla lite på dem. Så det är bäst att stänga av. Kolatårta och Mossvikenfruar. Det blir lagom.
Kolatårta
Det är så lätt att tappa sugen i november. Och jag tror faktiskt inte att det beror på årstiden. Jag kan tycka att det är ganska trivsamt med rusk och kyla - en kort period i alla fall, och idag är det en sån där riktigt gnistrande soldag - det är bara lite mer snö som fattas. Så det är inte det, det är nåt annat. Jag börjar ganska positivt, men sen ska det inte mer än en mycket liten motgång till för att jag ska slänga dagen på sophögen och lägga mig i soffan under en filt och vänta på att i morgon ska komma med bättre förutsättningar. Vilka det nu skulle vara. Idag ska jag undvika det. Hoppas Dr Flyckt har bakat till skrivarmötet i kväll - han gör fenomenalt husliga och fina pajer. Se där, nu tänkte jag lite på en kolatårta vi fick en gång, och genast piggnade jag till. Så lätt kan det vara.
Avundsjuk
Affe och Ann- Soffi åker till Beijing på tisdag. Det är inte utan att man är alldeles gröngul av avundsjuka och bara kliar av längtan att få följa med.
Bästa Potter!
Harry Potter och den flammande bägaren var faktiskt riktigt, riktigt bra. Jag gav den en femma. Egentligen kanske den skulle ha haft en stark fyra, men det är så mycket roligare att ge en svag femma än en stark fyra, för man får nästan aldrig ge femmor. Faktum är att jag tror den var så bra som en Harry Potter-filmatisering kan bli - långa och lite röriga och späckade med detaljer som böckerna är. Men jag orkar inte recensera en gång till. Gå och se den istället!
Kvällsaktiviteter
I kväll händer två riktigt trevliga saker. Klockan sju öppnar Bongo för en alldeles färsk och säkert megamysig popklubb. Det är Mintstick Collective som bjuder på Blood Music och massor med schysst indie hela natten lång. Synd bara att jag inte kommer att hinna vara där i mer än en och en halv timme. Sen måste jag gå och recensera en film om en mycket ung föräldralös trollkarl och det ser jag naturligtvis inte alls framemot. Jag? En Harry Potter-nörd? I think not. Faktum är att jag inte läst böckerna mer än en gång. Fast jag har alla, och jag planerar att läsa om dem när sista boken i serien kommer, för att liksom ha storyn färsk. Och vad, jag säger vad, är egentligen finare än att sitta i mörk biosalong och se ett riktigt välgjort sagoäventyr och sen gå ut i vintern och se snön falla över stan och göra vår prosaiska verklighet bara lite, lite mera sagoaktig?
Bara just därför kommer det säkert att regna i kväll.
Bara just därför kommer det säkert att regna i kväll.
Utmaning
Okej. På rekommendation av Lotta anmodar och utmanar jag härmed er, kära vänner, att komma med i alla fall ett argument för varför jag borde få massor med olika intressanta uppdrag och inte sitta och deppa/bli telefonförsäljare/ta ett banklån för att studera till bibliotekarie. Det behöver inte var uppspaltat i fina underpunkter, så amerikansk är inte jag, däremot får det gärna vara nåt som gör mig glad. Det kan jag behöva.
Noll kämpaglöd
Nu sitter jag och googlar marknaden. Jag vet ju redan att Sverige är nerlusat av journalister och skrivpedagoger med varierande kompetens och kamplust, men det som slår mig när jag surfar runt på deras hemsidor är inte det. Det är det här: De finns redan där. De är (mer eller mindre) etablerade. Jag blir alldeles matt bara jag tänker tanken på att behöva ge mig ut och slåss. Varför blev jag inte bibliotekarie istället? Såna verkar det finnas en marknad för just nu.
Kjelle (som han kallas på Mariebo)
Idag var Christian Kjellvander glad. Han pratade en hel massa. Det brukar han aldrig göra. Sist jag var på en konsert med honom spelade han i en och en halv timme och mellansnacket kom nånstans mellan två låtar ungefär i mitten: "Jönköping! Söndag hela veckan!" Det var allt. Resten var lugg i ögonen och diaboliska blickar ut mot publiken när håret tillfälligt råkade blåsa åt sidan. Men jag säger inget om det. Spela kan han. Sjunga kan han som fan. Och skriva låtar ska vi inte ens tala om. När man vet så väl vad man gör behöver man inte vara socialt begåvad. Men nu har han visst gått på charmskola också. Hur ska det här sluta?
Konstnärer
Än har vi inte blivit evakuerade. Fast det är nästan inen här ändå. Folk verkar inte ta det här med arbetsmarknadsåtgärder på allvar. Jag InDesignar tills jag stupar, med absolut största allvar, och somliga av de andra verkar bara yra iväg och...konstnära sig. Så är det med kulturarbetare. Man kan aldrig lita på att de kommer i tid/vet vilken dag det är/har hittat upp ur sängen och ut ur skägget/inte har fastnat i en intressant tankegång med tandborsten halvvägs till munnen och blivit stående så.
Fast nu ljuger jag. Jag är bara avundsjuk för att mina eventuella konstnärliga ambitioner inte kan tas på allvar av någon, allra minst av mig själv ( i alla fall inte så nån hör det) för då kommer Jante och skäller på mig. Så jag tragglar på med In Design.
Fast nu ljuger jag. Jag är bara avundsjuk för att mina eventuella konstnärliga ambitioner inte kan tas på allvar av någon, allra minst av mig själv ( i alla fall inte så nån hör det) för då kommer Jante och skäller på mig. Så jag tragglar på med In Design.
Fredagsfriden
Idag är det kaos. Inbrott i Riksbankskällaren ovanpå vilken jag sitter i en torftigt utrustad datasal och inte pluggar så mycket. Jag kom gående från västra torget precis rakt mot huset där detta inträffade strax före åtta i morse, och noterade ett gäng uniformerade personer på trottoaren. "Nu är de här med värdetransporten och ska hämta pengarna", tänker jag. "Oj, vad många de är idag." Sen svänger jag höger och knallar bort till Johans där jag i lugn och ro äter frukostbuffé och läser en bok innan jag går tillbaka hit och får veta vad jag missat. Hade jag fortfarande jobbat på tidning hade jag antagligen slitit mitt hår. Nu rycker jag mest på axlarna. Nån annan får ta hand om nyheterna. Mest funderar jag över hur det här ska lösas, snabbt, i ett land där vi inte längre kan hantera kontanter på grund av rånrisken. Och så undrar jag över Mattias, som jobbar med att köra värdetransporter. Hur mår han just nu?
Elda
Det är en tung årstid. Men lite bättre idag på nåt sätt. Kanske för att det är torsdag och jag ska tillbringa en lång helg (ja, med avstickare i morgon för att sitta i skolbänken och plugga In Design förstås) på landet. Elda i öppna spisen, plaska i badkaret, begrava kattdöda möss och bråkas med bångliga hästar. Det ska bli mysigt. Och i morgon kväll spelar Christian Kjellvander. Det blir som att ta med sig kakelugnen till Folkets Park.
Från skolbänken
Oj, jag har kommit till kapitel sju i InDesign-boken. Jag måste vara duktig. Jag har ju aldrig varit nåt vidare på det här med redigering, även om vi blev drillade i det på journalistutbildningen (det är ju några år sen nu, och av någon anledning var jag alltför ofta frånvarande/bakfull/uttråkad på de där lektionerna... Det straffar sig nu.) Tack och lov är det en härlig blandning kulturarbetare med varierande dataerfarenhet på den här kursen. Det innebär att det oftast finns nån man kan fråga, och dessutom får man ibland hjälpa en eller annan förvirrad skulptör tillrätta. Då känner man sig lite mindre sämst. Och så finns det ju så mycket annat man kan vara bra på. Jag är ju inte så där värst haj på att skulptera, men jag kan i alla fall sticka.
Ett ljus i mörkret
Idag har jag bestämt mig för att till varje pris vara på bättre humör än igår. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Jag är fortfarande förkyld. Jag lider fortfarande av arbetsförmedlingsframkallad framtidsångest. (Kan dom inte bara låta en vara ifred?)Dessutom kan jag inte hitta min plånbok. Den måste ligga i bilen som har åkt i väg med Mats. Jag kan alltså inte ens köpa julmust. Men jag är ju i alla fall inte död. Inte utbränd och inte förlamad och rullstolsburen efter en ridolycka. Så jag antar att det inte ser helt nattsvart ut.
Blä
Det går lite dåligt för mig just nu. Idag skulle jag ägna ett par timmar åt att scanna in arbetsprover (dvs gamla gulnade fullformatstidningssidor) som sen ska läggas ut på den där fina hemsidan som arbetsförmedlingen har tvingat mig att göra eftersom de tror att om jag startar eget företag så syns det i alla fall inte i statistiken att jag inte tjänar några pengar och herreminje det är ju val snart.
Men jag är inte så bra på att scanna. Jag är ju inte heller smart nog att efter första inscannade sidan förstora upp den på skärmen och kolla så att det blev hyfsat rakt och så att texten gick att läsa.
Resultat, 23 inscanningar senare: inte en enda sida går att använda. Upplösningen är för låg och i vissa fall har jag till och med lyckats klippa av texten i kanten. Hur inkompetent får man bli? Dessutom är jag förkyld.
Men jag är inte så bra på att scanna. Jag är ju inte heller smart nog att efter första inscannade sidan förstora upp den på skärmen och kolla så att det blev hyfsat rakt och så att texten gick att läsa.
Resultat, 23 inscanningar senare: inte en enda sida går att använda. Upplösningen är för låg och i vissa fall har jag till och med lyckats klippa av texten i kanten. Hur inkompetent får man bli? Dessutom är jag förkyld.
Klant
Jag är så sjukt klumpig. Och det är som att det har blivit värre den här veckan. Kanske har jag fått nån skjukdom. Nån av de där som påverkar balanssinnet. För jag spiller, välter, snubblar, tappar... jag vet inte hur det går till, men om det kan spillas, så spiller jag. Särskillt om det är klibbigt och/eller hett, frätande eller icke borttvättbart. Tur jag har då. Det skulle inte förvåna mig om jag får ett brev från kronofogden i morgon.
Julmust!
Så. Julmust. Äntligen. Äntligen ger allt stretande i blåsten, oktobersnö innanför kragen och kvällströtthet någon avkastning. Äntligen får jag dricka julmust. Man har ju väntat. perioden mellan påskmusten och julmusten kan vara riktigt lång och plågsam. Åt andra hållet är det lättare, det brukar på sin höjd bara vara två julmustfria månader man får stå ut med, om man bunkrar ordentligt. Det gör jag. Julmusten är ju det allra bästa med den här årstiden. Resten av julen får gärna vänta, det är för tidigt för halmbockar som jag såg i fönstret på Åhléns häromdagen. Men give me julmust any day. I år ska jag köpa ett par pallar och ställa på balkongen. Så att jag har när den försvinner ur affärerna.
Tack vare Röda Armén
En bra sak har Röda Armén* gjort för mig. Det kan man inte ta ifrån honom. Utan honom hade jag aldrig någonsin hört Guy Clarks LA Freeway. Om det inte varit för Leo Hong Juin* (sannolikt den korrekta stavningen) hade jag inte skickat efter Old no 1 & Texas Cooking så fort jag hörde ett rykte om att a-kassa kanske skulle utbetalas. Och då hade jag inte heller haft nämnda skiva på repeat både i bilen och lägenheten de senaste veckorna. Tack Dan. Jag menar det på riktigt.
* 1 Dan Andersson
*2 Fortfarande Dan Andersson
* 1 Dan Andersson
*2 Fortfarande Dan Andersson
Vuxen och klok
Jag skulle ju gå och lägga mig! Jo, jag skulle det. Faktiskt. För att jag är trött och gammal och måste ju vara pigg och fräsch i morgon till min inspirerande arbetsmarknadsåtgärd. Allvarligt. Vad är det med mig? varför sitter jag inte någonstans och dricker öl istället? Ibland blir jag så trött på mig själv.
Men hur gärna jag än vill kan jag inte bortse från fakta:
ryggen värker
ögonen kliar
jag gör verkligen ingen nytta för världen längre
och jag vet att jag blir väckt klockan sex i morgon bitti
Men ändå? Måste jag vara så fruktansvärt förståndig? Är det något som händer när man fyller trettio, som man inte märker förrän det är för sent?
Vet inte. Jag sover på saken och återkommer i morgon.
Men hur gärna jag än vill kan jag inte bortse från fakta:
ryggen värker
ögonen kliar
jag gör verkligen ingen nytta för världen längre
och jag vet att jag blir väckt klockan sex i morgon bitti
Men ändå? Måste jag vara så fruktansvärt förståndig? Är det något som händer när man fyller trettio, som man inte märker förrän det är för sent?
Vet inte. Jag sover på saken och återkommer i morgon.
Min verkstadsförbannelse
Igår skulle jag haft skrivarverkstad för andra gången. Ja, eller tredje, beroende på hur man räknar. Det kom ingen. Ingen. Är det en jinx på det här, det kanske inte är meningen att jag ska hålla på med skrivarkurser? (Se där, nu är jag fatalist igen). Eller så måste de helt enkelt ha tyckt att jag var mördande tråkig förra veckan. Det är nog inte så osannolikt, när jag tänker efter.
Fler timmar
Ja, jag vet, jag har varit usel på att uppdatera här, och ännu mer usel på att skriva något intressant. Jag fick ju plötsligt så himla mycket att göra. Det var den där arbetsmarknadsåtgärden där vi sitter som böcklingar på rad och blir matade med starta eget-propaganda och så var det mitt dokumentationsjobb som det var hög tid att sätta igång med på allvar och så var det skrivaverkstaden som ju faktiskt kom igång förra veckan och som nu kräver en smula eftertanke och planering. Och så går man hela tiden och tänker på att nu är det verkligen dags att skriva en låt igen, eller ett par, för vi har ju trots allt en kille som vill sälja vår musik i Kina och vi har mer eller mindre lovat honom en fullängdare framöver. Det borde vara omställning från sommar- till vintertid varje dag. Den där extratimmen skulle verkligen vara användbar. Tänk vad man skulle kunna använda den till: Tvätta! Städa! Skriva Stor Litteratur! Rida på hästar! Plugga kinesiska! Träffa kompisar! Dricka öl!
Nej.
Det räcker inte. Mitt dygn skulle behöva ha minst 36 timmar. Och då har jag inte ens nåt jobb just nu. Hur hade jag nånsin tid med det?
Nej.
Det räcker inte. Mitt dygn skulle behöva ha minst 36 timmar. Och då har jag inte ens nåt jobb just nu. Hur hade jag nånsin tid med det?
Rutinerad
Det drar ihop sig till bränna demodax igen. yihoo! Nu har jag ju sån rutin på det att de futtiga 70stycken vi ska bränna och skicka till Kina känns som en fjärt i rymden. Det är vad jag säger nu, alltså. Återkommer när jag sitter upp till hakan i utskrivna omslag som ska klippas och lyssnar på P1 och gråter.
I tidningen
Idag är det förresten läge att läsa Jönköpings Posten. Idag är nämligen Dans artikel om Amores Perros Kinaresa publicerad.
social begåvning
Igår stod jag på Friskis och Svettis och väntade på min träningskompis Lisa. Det var ganska mycket folk där för nåt pass skulle väl precis börja, men jag tänkte inte så jättemycket på det - jag åt en banan och läste en bok. Då kom en tjej fram till mig och frågade "ska du göra ki-box?" Jag måste ha verkat väldigt märklig för jag bara spärrade upp ögonen (munnen full av banan) och skakade på huvudet. "Du ska inte det?" sa tjejen, för att försäkra sig om att hon förstått rätt. Än en gång samma procedur. Stora ögon, huvudskak. "Okej", sa hon, och försvann. Efteråt undrade jag först vad hon ville. Varför undrade hon? Sen kom jag på att ki-box är en jympa där man sparrar lite två och två. Så hon såg väl att jag stod ensam och ville ha en partner. Sen, först sen, började jag tänka på hur jag måste ha framstått. Som inte ens kunde klämma fram ett svar. Jag som tycker att jag är både talför och socialt begåvad. Ibland slår det verkligen slint.
Försök #2
Ikväll ska jag göra ett nytt försök med skrivarverkstan. Undrar om det dyker upp några hugade poeter den här gången?
Jag är ett åtgärdspaket
Det finns de som vill göra gällande att jag bara sitter och slappar på Nyfiket när jag istället borde befinna mig här, vid tangentbordet. De som anser det är givetvis gravt felunderrättade. Jag intog idag min lunch på Nyfiket, det är helt sant, och detta gjorde jag av följande anledning: Jag hade under förmiddagen genomlidit en cykeltur med snabbt fallande snöblandat regn i ansiktet nedför Mariebobacken och efter det en tretimmars föreläsning om presentationsteknik. Jag hade med andra ord gjort mig förtjänt av den där lunchen, för tror ni inte att jag också hellre hade suttit här hemma vid datorn än i ett rum med nio andra dumförklarade kulturarbetare?
sol i hjärta, sol i sinne
Det spelar ingen roll att det snart är jul, I'm from Barcelona är fortfarande sommarens bästa band.
Äntligen!
Äntligen, äntligen ett besked från a-kassan om att jag ska få pengar. När det ska inträffa vet jag inte säkert, men nu finns i alla fall ett beslut. Hurra! Öppna champagnen! Dessutom fick jag ett beslut om att min bisyssla som recensent godkänns som bisyssla. Det var inte en dag för tidigt. Ska ju till parken i kväll och recensera I'm from Barcelona och Laleh.
Tillbaka i verkligheten
Hemma. Det finns så mycket utrymme här. Så ren luft. Så fräscha toaletter. Bekväm säng. Bil. Massor med kebabsås. Konstigt. Jag har bott utomlands tidigare och det känns ungefär som när man kommer hem efter att ha varit borta ett helt år - inte tre ynka veckor. Är det för att allt är så annorlunda och vackert där på andra sidan jorden? Eller är det kanske för att jag verkligen lyckades släppa hela min svenska vardag och ibland faktiskt helt glömma bort den?
Nu är det reality check. Arbetsmarknadsåtgärder, dokumentationsjobb, skrivarverkstad, söka jobb. Och regn. Det är inte hälften så kul, ens.
Nu är det reality check. Arbetsmarknadsåtgärder, dokumentationsjobb, skrivarverkstad, söka jobb. Och regn. Det är inte hälften så kul, ens.
avskedsfesten
I morgon klockan tio kommer charlie fran MIDI-festivalen och hamtar oss for att kora oss till flygplatsen. Det kanns arligt talat for javligt, jag hade garna stannat ett par manader till, aven om roda armen (Dan) har lite hemlangtan. Nu ska jag inte blogga mer, for i kvall har vi var avskedsfest pa 13 club, dar vi koper drinkar av vara favoritkonertarrangorer och pratar en spannande blandning av svenska, engelska och kinesiska. sa nu tanker jag dricka och vara glad. farval. Vi ses snart IRL.
OS-anpassing
antal matratter Mats har provat utan att gnalla: 0
antal fantastiska maltider vi har atit: alla
antal fantastiska manniskor vi har traffat: minst 50
antal taxichaufforer som ar OS-anpassade (kan LITE engelska): 3
antal spelningar: 5
antal spelningar amores perros har haft totalt, innan vi kom till Kina: 5
antal bandmedlemmar som tagit imodium: 3
antal dagar tills vi aker hem: 0
Vi drar hem i morgon. Det ar for javligt. vi trivs ypperligt. ingenting kostar nanting, vi bor granne med supertrevliga 13 club dar vi druckit alldeles for manga long island ice teas och dar jag i skrivande stund befinner mig med en halvljummen tsintao beer vid min vanstra armbage. I morgon aker vi hem och sen maste jag pa jatterolig arbetsmarknadsatgard, men jag kommer formodligen att ha nagon slags tid att uppdatera bloggen med fantastiska upplevelser fran Kina, eftersom jag tycks oformogen att gora det harifran. Vi har for kul helt enkelt, och det ar bara for mycket for att sammanfatta i ett blogginlagg. eller tio. Men jag kan saga en sak: om nagon av er (tre, fyra trogna) som laser har har funderat pa att aka till Beijing, gor det nu, innan OS. Hela stan haller pa att OS-anpassas. det ar stor skillnad mot forra aret. Man kan faktiskt hitta taxichaufforer som forstar engelska. de river alla de fina gamla hutongerna - sma smala grander med sma laga hus utan elektricitet och vatten for att bygga nya skyskrapor och hotell. Det ar byggnadsarbeten pa gang overallt, och allting westerniseras. det ar lite sorgligt, men samtidigt en naturlig utveckling, antar jag.
antal fantastiska maltider vi har atit: alla
antal fantastiska manniskor vi har traffat: minst 50
antal taxichaufforer som ar OS-anpassade (kan LITE engelska): 3
antal spelningar: 5
antal spelningar amores perros har haft totalt, innan vi kom till Kina: 5
antal bandmedlemmar som tagit imodium: 3
antal dagar tills vi aker hem: 0
Vi drar hem i morgon. Det ar for javligt. vi trivs ypperligt. ingenting kostar nanting, vi bor granne med supertrevliga 13 club dar vi druckit alldeles for manga long island ice teas och dar jag i skrivande stund befinner mig med en halvljummen tsintao beer vid min vanstra armbage. I morgon aker vi hem och sen maste jag pa jatterolig arbetsmarknadsatgard, men jag kommer formodligen att ha nagon slags tid att uppdatera bloggen med fantastiska upplevelser fran Kina, eftersom jag tycks oformogen att gora det harifran. Vi har for kul helt enkelt, och det ar bara for mycket for att sammanfatta i ett blogginlagg. eller tio. Men jag kan saga en sak: om nagon av er (tre, fyra trogna) som laser har har funderat pa att aka till Beijing, gor det nu, innan OS. Hela stan haller pa att OS-anpassas. det ar stor skillnad mot forra aret. Man kan faktiskt hitta taxichaufforer som forstar engelska. de river alla de fina gamla hutongerna - sma smala grander med sma laga hus utan elektricitet och vatten for att bygga nya skyskrapor och hotell. Det ar byggnadsarbeten pa gang overallt, och allting westerniseras. det ar lite sorgligt, men samtidigt en naturlig utveckling, antar jag.
en sak till
Jag alskar Kina. maste bara saga det. nu ska vi ga och dricka ol.
tillslut: en rapport
antal avverkade spelningar i Beijing: 4
antal kvarvarande spelningar: 1
antal huvuden i publiken vid respektive spelning: 1 (som sov), 10 000, 50, 23
antal mycket sma skivdistributionskontrakt:1
antal tidningar som rekommenderat folk att ga och se oss spela:2
antal forsok att ata god mat pa xiao-dongs restaurang: 15
antal ganger det faktiskt varit oppet nar vi kommit till xiao-dongs restaurang: 2
antal bandmedlemmar som hittills tagit imodium: 2
vi har jattekul. vi ar, vid det har laget, punk-dova, smog-blinda och ol-dumma, men det gar anda. vi bor pa ett hotell med stenharda sangar i ett kul omrade dar det jamt star parkerade taxibilar med sovande chaufforer i. det luktar, mat, gammal jympapase och urin, men konstigt nog borjar man vanja sig. Vi har traffat hur manga skona manniskor somhelst, och alla ar jattesnalla och vill hjalpa oss. Det behovs forstas inte, eftersom mats efter sin kvallskurs i kinesiska talar spraket flytande och Dans charm nar over alla sprakbarriarer.
antal kvarvarande spelningar: 1
antal huvuden i publiken vid respektive spelning: 1 (som sov), 10 000, 50, 23
antal mycket sma skivdistributionskontrakt:1
antal tidningar som rekommenderat folk att ga och se oss spela:2
antal forsok att ata god mat pa xiao-dongs restaurang: 15
antal ganger det faktiskt varit oppet nar vi kommit till xiao-dongs restaurang: 2
antal bandmedlemmar som hittills tagit imodium: 2
vi har jattekul. vi ar, vid det har laget, punk-dova, smog-blinda och ol-dumma, men det gar anda. vi bor pa ett hotell med stenharda sangar i ett kul omrade dar det jamt star parkerade taxibilar med sovande chaufforer i. det luktar, mat, gammal jympapase och urin, men konstigt nog borjar man vanja sig. Vi har traffat hur manga skona manniskor somhelst, och alla ar jattesnalla och vill hjalpa oss. Det behovs forstas inte, eftersom mats efter sin kvallskurs i kinesiska talar spraket flytande och Dans charm nar over alla sprakbarriarer.
sa har har vi det:
Vi pratar kinesiska som infodda, i alla fall nar det handlar om att kopa ol.